Social ångest och ensamhet

[Red Kyrijo]

Jag föddes med en skelettsjukdom.

min kropp växte lite hur den ville och så ända sen jag var sex år gammal, har jag behövt operera mig. Lite här, lite där, mest i benen och höfter för att de hela tiden blev snea. Allt detta innebär också en gnagande kronisk smärta.

Nu är jag snart över 26 och har precis blivit helt klar med en benförlängningsoperation. Blev 5cm längre eftersom att man alltid mätte från det kortaste benet. Idag är jag 157cm lång.

jag har blivit väldigt avdomnad efter allt detta såklart. Är väldigt deprimerad och har utvecklat en social ångest genom åren. Det kan också vara agorafobi. Inte säker. När jag går ut till affären t ex så har jag tunnelseende på vägen. Kan hur enkelt som helst gå förbi en kompis utan att märka. Tittar helt enkelt aldrig på folks ansikten. Detta beror på att folk glodde på mig väldigt mycket när jag var liten. När jag gick runt med min lilla rullator eller när jag satt i rullstol eller när jag gick konstigt som en pingvin etc etc etc…

Jag går inte någon annanstans än affären och hem till min ena kompis. År in och år ut sitter jag på mitt rum hemma hos min pappa.

Jag spelar väldigt mycket på datorn. Mest Tekken. Har blivit en riktig jävel på det. Det känns tomt dock. Jag är en börda för min pappa och jag har ingen framtid. Jag har ingen framtid för att jag har misslyckats med att gå ut gymnasiet. Försökt med komvux men jag misslyckas gång på gång. Jag ska till folkhögskolan detta året. Känner inte särskilt mycket hopp inför det.

Är dödsrädd för att flörta. Jag hamnar i freeze-mode när en tjej rör mig. Den ända lösningen jag har hittat är att avlägsna mig själv från situationen – mentalt – så långt att jag inte ens är närvarande längre. Det jag vill ha absolut mest i världen är kärlek. Har aldrig upplevt det. Tror aldrig att jag kommer att göra det heller.

jag tänker på självmord nästan varje natt nu. Jag är trött på att vara ensam (romantiskt), jag är trött på att ha ont, jag är trött på att inte känna någon glädje, jag är trött på att känna ångest hela tiden och fan också jag är trött på att vara trött.

Allting måste ta slut

 

[Green Cumoru]

Hej

Vet lite hur du känner även om det inte är på samma sätt så känner jag igen mig. Jag har en dvärgväxt sjukdom så jag blev knappt 150 cm. Jag gjorde aldrig några operationer men tog sprutor för att kunna växa en bit iaf men kom inte så långt ändå men det gav mig lite extra ändå om jag inte hade tagit sprutorna.

Hela mitt liv har jag blivit mobbad, även nu när jag är vuxen så blir jag mobbad mest av killar faktiskt som tycker det är roligt att trycka ner en tjej som försöker leva ett liv i dagens samhälle. Även de förhållanden jag har haft så blev jag nedtryckt och “mobbad” för de ljög att de gillade mig och hade bara kul med mig. Så nu har jag svårt att lita på folk, för jag vänder alltid på vad människor säger till mig, för tror i mitt sinne att folk “tycker synd om mig” så de låtsas att bryr sig.

Jag har hamnat i många dåliga situationer som har gjort att mitt liv är en stor uppförsbacke nu, men jag försöker att kämpa varje dag men varje kväll eller tidig morgon så undrar jag varför jag ens försöker vara kvar. Finns ju inget här för mig, jag försöker hitta sätt att prata med människor eller psykologer men de kan inte hjälpa mig och det kostar pengar oftast och det har man inte i överflöd efter när man har haft problem med människor. Jag försöker på nåt sätt att hitta en väg att må bättre men jag gräver bara djuper även om jag har några stunder av lycka. Jag har inga vänner jag kan prata om för ingen förstår och alla har försvunnit för de har också bara varit min vän för de tyckte synd om mig

Vet inte om det hjälpte dig något men du ska veta att du inte är ensam och jag har svårt att ge några bra svar utan att bara ge dig min erfarenhet

[Red Kyrijo]

Green Cumoru skrev:

Hej Vet lite hur du känner även om det inte är på samma sätt så känner jag igen mig. Jag har en dvärgväxt sjukdom så jag blev knappt 150 cm. Jag gjorde aldrig några operationer men tog sprutor för att kunna växa en bit iaf men kom inte så långt ändå men det gav mig lite extra ändå om jag inte hade tagit sprutorna. Hela mitt liv har jag blivit mobbad, även nu när jag är vuxen så blir jag mobbad mest av killar faktiskt som tycker det är roligt att trycka ner en tjej som försöker leva ett liv i dagens samhälle. Även de förhållanden jag har haft så blev jag nedtryckt och ”mobbad” för de ljög att de gillade mig och hade bara kul med mig. Så nu har jag svårt att lita på folk, för jag vänder alltid på vad människor säger till mig, för tror i mitt sinne att folk ”tycker synd om mig” så de låtsas att bryr sig. Jag har hamnat i många dåliga situationer som har gjort att mitt liv är en stor uppförsbacke nu, men jag försöker att kämpa varje dag men varje kväll eller tidig morgon så undrar jag varför jag ens försöker vara kvar. Finns ju inget här för mig, jag försöker hitta sätt att prata med människor eller psykologer men de kan inte hjälpa mig och det kostar pengar oftast och det har man inte i överflöd efter när man har haft problem med människor. Jag försöker på nåt sätt att hitta en väg att må bättre men jag gräver bara djuper även om jag har några stunder av lycka. Jag har inga vänner jag kan prata om för ingen förstår och alla har försvunnit för de har också bara varit min vän för de tyckte synd om mig Vet inte om det hjälpte dig något men du ska veta att du inte är ensam och jag har svårt att ge några bra svar utan att bara ge dig min erfarenhet

Jag uppskattar att du skrev! Jag känner definitivt igen mig i känslan av att folk bara tycker synd om mig. Det är väldigt irriterande att konstant bli underskattad.

Tack för att du tog din tid att läsa och svara!