Hem > Forum > Ensamhet > Snälla hjälp mig

Snälla hjälp mig

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    Hej!

    Jag är 14 år gammal. Jag är väldigt deprimerad, ångestfull och jag känner mig ensam, utanför hela tiden i skolan och på fritiden. Jag har mått dåligt i flera år och hållit det för mig själv men allt har bara blivit värre med tiden. Nu bryr jag mig inte längre vem som får veta för jag vill inte leva längre, jag orkar inte mer.

    Allt började i 2-3:an när en vän till mig förändrades och börja mobba mig. Hon kallade mig för hemska saker, sa dåliga saker om mig, lät mig inte vara med, skrek åt mig ibland och någon enstaka gång slog hon mig. Hon brukade ibland vara med mig efter skolan iallafall men det slutade alltid med att hon gick hem och berättade lögner för sina föräldrar så att jag fick skäll av mina.

    Mobbandet förstörde mitt självförtroende, självkänsla och Självbild totalt. Jag slutade lita på andra barn och isolerade mig själv. Jag gick runt själv på rasterna och betedde mig som om jag ville vara för mig själv trots att jag inte ville det egentligen. Varje gång någon frågade om vi skulle göra något efter skolan kom jag på ursäkter för att slippa, efter ett tag gav alla upp och lät mig vara själv hela tiden. Mina föräldrar frågade även varje dag varför jag inte var med någon, självklart ljög jag.

    Eftersom jag slutade vara med andra slutade jag vara social och det känns som att jag hamnat efter i den sociala utvecklingen. Sen år 2017 dog också min hund och min farmor som verkligen krossade min själ.

    När jag bytte klass och började 7:an hoppades jag att det skulle bli bättre men jag hade fel. Jag mådde alldeles för dåligt och alla märkte ju att jag var en tråkig på person som kollar i golvet hela tiden och vet aldrig vad jag ska säga.

    Nu i 8:an har jag 3 personer som jag kan prata med om vad som händer, om jag planerar något och mitt mående, 1 klasskamrat, min syssling och 1 person nära där jag bor som är 3 år äldre och är även en av mina unga ledare på konfan.

    Dessutom brukar mina föräldrar bli arga på mig för allting(jag brukar liksom vara arg eller lossas vara glad under dagarna och sen gråta en massa på kvällen när ingen märker något så att jag orkar göra samma sak nästa dag). Min lillasyster lämnar mig aldrig ifred heller, hon bråkar alltid och jag försöker få henne att låta mig vara. Men när hon inte lyssnar så skriker jag åt henne att gå iväg från mitt rum och då får jag skäll av våra föräldrar.

    Jag har knappt någon energi, äter mindre än jag borde och jag kan inte konsentrera mig i skolan. Jag orkar inte plugga eller göra läxor och jag har svårt att minnas vad jag lär mig i skolan, mitt minne är väldigt dåligt. Jag har skadat mig själv genom att riva mig på armen och använt kniv 1 gång. I måndags började jag riva mig själv med nyckel och nu gör jag det nästan varje dag, huflisor rivs upp och i går kväll blev det blåmärken som försvann under natten. Jag varken orkar eller vill leva och jag hade 1 plan på att ta livet av mig 1 gång men jag gjorde det aldrig.

    Sen mår jag även dåligt över att många tror att jag lossas vara deprimerad på grund av att jag har ganska lätt för att dela med mig om hur dåligt jag mår. Men det är för att jag har gett upp med att må bättre igen. Det ända är att jag inte vill att mina släktingar(förutom min syssling) ska få veta.

    Jag skrev med bris 1 gång men det hjälpte mig inte ett dugg. 1 person fick mig attt gå och prata med prästen eftersom jag inte litar på kuratorer. Fast det hjälpte inte så mycket men…jag bettadd aldrig hur dåligt jag skadar mig själv bara att jag gör det.

    Jag mår så dåligt att jag ofta pratar om det och det får ju andra att inte vilja vara med mig. Min klasskompis brukar säga att allt bara sitter i huvudet, att jag måste försöka prata med andra och inte övertänka hela tiden. Men jag klarar inte av det, ingen förstår mig, jag vill och jag vet saker och ting men jag klarar inte av det.

    Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill inte vara ensam, jag vill inte att alla ska tro att jag bara vill ha uppmärksamhet, jag vill ha vänner att vara med och jag vill ha ett bättre liv.

    Jag är rädd att alla hatar mig på grund av hur jag är, min personlighet är sämst. Jag brukar även oroa mig över allting, om jag råkar säga eller skriva något som jag tror är fel även om det inte är det, det kan till och med bara var ett litet ord eller fel skriven mening. Dessa saker kan jag oroa mig över i dagar, veckor eller till och med månader.

    Jag hade tagit självmord för länge sen om jag hade klarat av det, men jag varken vågar eller är modig nog att göra det och ja, jag har haft många självmordstankar och tankar om döden. Varenda dag har varit värre än den förra, depressionen har ätit mig på insidan under en så lång tid. Snälla, hjälp mig, jag vill inte längre, kan någon mörda mig eller köra på mig med en bil. Jag orkar inte leva.

    Jag får så ont i magen att läsa vad du skrivit. Känner ju inte dig men du berör mig. Kanske för att jag har barn i din ålder som också haft det tufft.

    Jag förstår att det inte är lätt när självkänslan slagit i botten och du börjat tycka att du inte är ok. Att du tom är värdelös. Men det kan jag berätta för dig att du inte är. Du är inte bara värdefull utan också en modig och klok tjej som har börjat reflektera och uttrycka vad du vill och vad du känner. Det är så bra. Det kanske ändå inte räcker för att det sk bli och kännas bättre för dig.

    Jag ser att du skriver att du inte vill leva. Jag tror att du har ångestattacker som är så jobbiga att du till varje pris vill bli av med dem. Du skadar dig själv för att lindra. När jag läser vad du skrivit så tror jag inte att du vill dö eller skada dig själv men du vill få till en förändring så att du mår bättre och du vill ha vänner och andra som du kan dela dina hemligheter med. Stämmer det?

    Om det någorlunda stämmer det jag tror få du gärna berätta gärna vad skulle du vilja ha för slags hjälp och stöttning och av vem eller vilka för att ta dig igenom allt det som är så jobbigt om du fick önska. Det verkar som försökt få hjälp men att det inte fungerat så bra hittills.

    Vem vet i detta form kanske det finns någon som kan hjälpa till att komma ett eller några steg i rätt riktning. Det är jag säker på att du skulle behöva. Jag vet att det är läskigt att önska sig något när man är skör. Det är också väldigt modigt.

    Kram på dig fina du

     

     

    Trådstartaren

    Jag har varit väldigt öppen med hur dåligt jag mår, ganska lätt att berätta för andra(förutom familj och släktingar). Men på grund av det tror alla att jag bara vill ha uppmärksamhet. Fast det är inte så, jag vill ha hjälp, jag vill må bättre, men det blir motsatt effekt när alla säger att jag bara vill ha uppmärksamhet.

    Jag har bestämt mig för att sluta vara öppen och dölja allt som förut, fortsätta ätas inifrån och ut. Men jag har 1 riktigt bra vän och 1 präst som jag pratar med iallafall.

    Och ja, jag har ofta antingen ångest eller depression attacker varje dag. Jag orkar inte.

    Hej igen!

    Jag känner igen problemet. Men du jag tänker att det är en skillnad på att vara öppen (personlig) och privat. Du kan vara öppen och personlig men privat bara för några få som får ditt särskilda förtroende.  Hårfin gräns som kan vara svår att balansera.

    Alla har inte förtjänat att ta del av dina innersta tankar och hur du mår. Dessutom kan de kanske inte ta hand om det eller ens ta emot det. I värsta fall kan någon använda det du säger emot dig. Så är det nog tyvärr. Tror det är en bättre strategi att satsa på någon eller några få kloka som du verkligen litar på.

    De andra får veta så mycket som de behöver för att era möten ska fungera smidigt men inte så mycket mer. De kan ändå uppleva att att du är öppen (personlig) trots att de bara får del av utvalda delar av vad som är du.  Då vet du också att du inte kan förvänta dig så mycket av dom.

    Å andra sidan, den eller de som du verkligen litar på kan du säga vad som helst till. Räcker inte vännen och eller prästen till? Då kanske du behöver hitta ytterligare någon som kan möta dig helt och hållet. Jag menar så att du verkligen känner att den personen bryr sig om dig och kan vara det stöd du behöver.   Det kan nog vara svårt att veta vem det är som kan just det utan att blanda in sig själv för mycket. Psykologer tex ska kunna det och de finns olika bra sådana. Och sen så vill man ju att det ska vara bra personkemi också.

    Du verkar vara inne i samma tänk som jag beskriver men jag att jag tycker att du formulerat det mer negativt än jag menar att man kan tänka om ungefär samma sak.

    Vad tänker du om vad jag skrivit? Kan det hjälpa dig tror du?

     

    Trådstartaren

    Hej igen! Jag känner igen problemet. Men du jag tänker att det är en skillnad på att vara öppen (personlig) och privat. Du kan vara öppen och personlig men privat bara för några få som får ditt särskilda förtroende. Hårfin gräns som kan vara svår att balansera. Alla har inte förtjänat att ta del av dina innersta tankar och hur du mår. Dessutom kan de kanske inte ta hand om det eller ens ta emot det. I värsta fall kan någon använda det du säger emot dig. Så är det nog tyvärr. Tror det är en bättre strategi att satsa på någon eller några få kloka som du verkligen litar på. De andra får veta så mycket som de behöver för att era möten ska fungera smidigt men inte så mycket mer. De kan ändå uppleva att att du är öppen (personlig) trots att de bara får del av utvalda delar av vad som är du. Då vet du också att du inte kan förvänta dig så mycket av dom. Å andra sidan, den eller de som du verkligen litar på kan du säga vad som helst till. Räcker inte vännen och eller prästen till? Då kanske du behöver hitta ytterligare någon som kan möta dig helt och hållet. Jag menar så att du verkligen känner att den personen bryr sig om dig och kan vara det stöd du behöver. Det kan nog vara svårt att veta vem det är som kan just det utan att blanda in sig själv för mycket. Psykologer tex ska kunna det och de finns olika bra sådana. Och sen så vill man ju att det ska vara bra personkemi också. Du verkar vara inne i samma tänk som jag beskriver men jag att jag tycker att du formulerat det mer negativt än jag menar att man kan tänka om ungefär samma sak. Vad tänker du om vad jag skrivit? Kan det hjälpa dig tror du?

     

    Det kan nog hjälpa egentligen, men kanske för sent…

    Nej jag tror aldrig att det är för sent. Jag tycker du verkar både modig och klok.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.