Hem > Forum > Ensamhet > Saknar min familj

Saknar min familj

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    I snart ett år nu har jag pluggat i en annan stad, ganska långt bort ifrån hemstaden. Jag har börjat åka hem ganska ofta till hemstaden för att hälsa på, känslan är alltid lika bra. Men när jag ska åka hem igen vill jag nästan börja gråta, jag vill inte lämna min mamma som bor ensam och åka så långt bort ifrån henne. Jag saknar min hemstad och när jag gick i gymnasiet där, alla kompisar och vardagen var så härlig och nästintill problemfri, studierna var roliga och lätta. Nu känner jag mig så ensam och finner ingen trygghet, jag trivs inte alls i staden jag bor i och jag kämpar med det sociala men det ger inget oavsett. Det skriker i mitt huvud med tinitusen och det ger mig grov ångest, jag är orolig över hur länge jag ska orka med eländet och att ingen finns i närheten för att ta hand om mig nu när jag mår dåligt.

    Börjar ifrågasätta mig själv om jag verkligen var redo att flyga iväg till en ny studiestad på en gång efter gymnasiet, plugget är tungt och känns tufft och livet omkring är inte särskilt roligt heller, trots att jag verkligen försöker aktivera mig och träna så kvarstår smärtan och orken finns knappt där. Är bara 19 år och känner mig inte riktigt vuxen än.

    Det jag saknar är inte att få maten serverad på bordet eller få kläderna tvättade, bara att få komma hem till nån oavsett hur dagen varit. Har försökt dejtat men det har aldrig gått nå vidare, jag skulle typ vilja flytta ihop med någon men då vill man ju veta att det ska funka också.  Funderat på att plugga på distans men det går ej och någon liknande utbildning i hemstaden finns inte. Hur ska man egentligen göra, jag känner mig helt lost, andra vill dricka och supa ihjäl sig, jag vill ha en vardag med människor som stöttar en.

    Hej!

    Tråkigt att höra att du känner som du gör.

    Att ryckas upp från ett sammanhang till ett annat är jobbigt och kan orsaka känslor av ensamhet.

    När jag studerade för några år sedan hade jag min familj långt borta och kunde ofta känna mig ensam. Jag kunde stundtals önska att allt vore som vanligt, att jag befann mig i den trygghet som jag kännt tidigare.

    Du är stark som har tagit klivet mot ett mål, en utbildning som du just nu gå.

    När jag studerade tillbringade jag somrarna hos min mamma som också levde ensam. Att åka tillbaka till universitetsstaden på hösten var otroligt jobbigt och miljöombytet kunde ibland kännas som en kalldusch.

    Tänk på att studietiden är en kort period i livet, även om det inte alltid kännns så. Du kan återvända till hemstaden, din familj och de vänner du har där.

    För mig hjälpte det att prata med andra om hur jag kände. Ibland kunde jag prata med kurskamrater som jag egentligen inte kände väl. I början kändes det lite konstigt, men det hjälpte för mig.

    Jag önskar dig lycka och välmående

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.