Hem > Forum > Ensamhet > Ovald ensamhet (igen)

Ovald ensamhet (igen)

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej antar jag.

    Jag har aldrig skrivit något på den här hemsidan förut men kände att något är bättre än inget.

    Går sista året på min skola just nu och har de senaste 2,5 åren varit i en vängrupp som jag har känt mig bekväm i. Ingen av oss mådde särskilt bra och hade problem hemma men vi fanns där för varandra.

    Förra året gick jag in i väggen så pass många gånger att det inte längre fanns någon vägg och allt slutade med att vänner tvingade mig att gå och skaffa hjälp. Efter 2 möten hos en psykolog så visade det sig att jag hade depression, GAD och lindrig panikångest.

    Fylld av stigma så berättade jag inte för någon i början men allt eftersom tiden har gått så har jag valt att vara mer öppen. Jag kände att om någon hade pratat ut om det och sagt att det inte var skamfyllt att må dåligt, så skulle det varit enklare för mig att våga ta steget och få hjälp så jag bestämde mig att kanske bli den personen för någon annan.

    Men iaf, majoriteten av människorna i min omkrets uppskattade det här och kände att det var skönt att någon vågade prata om det så att dem själva vågade öppna upp sig. Mina närmaste vänner som även går i samma klass, kände annorlunda.

    Efter ett samtal på 40 min om varför jag som person inte har rätten att må dåligt, inte har rätten att klaga på mina föräldrar (som frekvent har skrikit på mig utan anledning) och att andra har det värre.

    ”Andra har det värre”

    Jag tog allt det här till hjärtat, svag som jag var. Min närmaste vän sa att jag inte hade rätten till något och ifrågasatte allt som gjorde mig till mig.

    1 månad utan kontakt med den vännen. 1 månad med extrema självmordstankar. 1 månad utan att gå nära knivar för jag litade inte på mig själv. 1 månad hallucinationer då allt blev för mycket för hjärnan. 1 månad med lidande.

    Efter den månaden började skolan igen och jag var tvungen att träffa personen igen. Det som jag möttes av var jag inte beredd på.

    1 till 40 min samtal om varför jag inte duger och alla hatar mig. Att det är fel att jag hjälper andra. Att det är fel att jag är öppen för mina lärare om min situation. Att det är fel att jag pratar om det.

    Det blev för mycket.

    Jag avbröt samtalet och gick därifrån då jag var på gränsen att skrika eller slå till henne.

    När jag kom hem möttes jag av ännu en snäll present.

    4 st A4 med samma saker som innan.

    4 st A4 om varför det som gör mig till mig, är fel.

    Än en gång blev det för mycket.

    De enda personerna jag pratade med i klassen satte så många knivar i ryggen att jag ville ta livet av mig. Och ja, de var de enda jag pratade med i klassen. Jag var den sista att byta till den klassen och då hade grupper redan skapats i klassen och dessa gick ej att brytas.

    Så nu sitter jag här.

    Utan vänner. Ingen i klassen som pratar med mig. Självmordsbenägen som aldrig förr.

    Under en period på 3 veckor pratade 3 personer i min klass med mig. 1 konversation i 10 min, 1 person som 2 ggr sa hej, och 1 person som sa godmorgon.

    3 personer på 3 veckor.

    Lärarna vet inte vad dem ska göra för det finns inget att göra åt det men jag känner att jag förtjänar allt det här. Det var ändå mig som person som gjorde att jag sitter i den båt jag sitter i.

    En möglig jäkla eka som tar in vatten och ingen känner för att kasta mig en livboj.

     

    Det du beskriver är ingenting mindre än mobbing. Varje skola ska enligt lag ha en aktionsplan emot mobbing och hur de ska agera. Vi på MIND hoppas du kan ta kontakt med en kurator eller skolsköterska för att berätta om din situation. Du kan behöva lite mer kunskap om mobbing därför finns en länk här nedan till UMOs hemsida om mobbing

    På UMO sida kan du få information som du kan ha hjälp av.

     

    Hej hur har du det just nu?

    Trådstartaren

    Hej,

    Det har faktiskt blivit mycket bättre men det var en väldigt lång väg dit. Bröt ”vänskapen” som jag hade med dem och har nu gått ur den skolan vilket har lett till att jag inte har känt mig tvingad att ta upp kontakten igen. Jag har även inte gjort något dumt eller något jag har ångrat (även om det var nära några gånger) då jag på något mirakulöst sätt fortfarande är kvar.

    Effekterna av den ”kritik” som jag fick ta emot lever dock fortfarande kvar med mig och slår ofta till hårt när jag har mina sämre dagar. De dåliga dagarna har dock blivit mycket färre då jag nu inte behöver mediciner eller möten med en psykolog för att klara mig igenom en dag. Jag har även kommit till insikten att mycket av det som sades är bland det värsta som du kan säga till någon som går igenom något som är så pass tungt som mental ohälsa. Ja, andra kanske har det värre men det betyder inte att jag inte har rätten att må dåligt över hur min situation ser ut.

    Just nu så har jag nya vänner som jag inte kunde uppskatta mer. De omfamnar min öppenhet och jag vet att de alltid finns där för mig likaväl som jag alltid kommer finnas där för dem. Sen har också den skiten som jag fick om att ”det är fel att hjälpa andra” motiverat mig att söka ett yrke där jag får fokusera på just att göra andras liv bättre. Det är så som jag är och fungerar som person och ifall de inte tyckte om det, låt inte dörren slå till dig på vägen ut.

    Även om jag inte skulle säga att min mentala hälsa är prima och att jag har blivit ”frisk” (vilket jag inte tror man helt blir då det ligger så nära inpå en som person, utan man istället lär sig att anpassa sig efter det tills man inte märker av det längre) så är jag fortfarande på benen och lever vidare. Jag är starkare mentalt nu än vad jag var förut och vet vart mina gränser går.

    Jag vet inte om du valde att kommentera på det här inlägget för att du rentav var nyfiken, uppskattade mitt konstiga sätt att skriva eller går igenom liknande situation själv, men oavsett vilket alternativ som det är så är jag oerhört tacksam för att du tog dig någon minut att läsa det jag skrev och kolla hur jag mår.

    Om du går igenom något liknande just nu eller är utsatt och mobbad, hoppas jag att du vet att du inte är ensam och att det åtminstone finns en person där ute som vet att du förtjänar bättre och håller tummarna för dig. Det finns hjälp därute att få och även om du kanske inte känner att du har hamnat rätt eller får prata med den perfekta personen redan från start, betyder det inte att resten är likadana. Du förtjänar att leva ett bra liv så våga inte intala dig själv något annat.

    Varje litet steg framåt är något positivt och även om det enda som du har gjort idag är att ta dig ur sängen så är det mer än tillräckligt och du ska vara stolt över dig själv för att du fortfarande försöker

    Vad trevligt att läsa – rapportera vidare om ditt liv och leverne – det är nog stärkande för alla som kommer in och läser här

    kram och lycka till i fortsättningen

     

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.