Hem > Forum > Ensamhet > Oönskad

Oönskad

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Hej..

     

    Var längesedan jag var här nu, flera år sedan. Ibland tycker jag att det är äckligt orättvist att någon som kan ha såna självmordstankar i princip varje månad fortfarande får vara kvar här, när barn- och unga dör av cancer varje dag. Om jag ändå såg vad meningen med mitt liv var? Oftast känns det ändå som att jag är här för alla andras skull, utom min egen. Jag är 34 år och vet fortfarande inte hur jag ska leva för min egen skull. Ensamheten och känslan av att vara misslyckad är så stor. Är inte gift, har inga barn, inget meningsfullt jobb och jag känner mig ganska överflödig i min bekantskapskrets. Som att det alltid är jag som hör av mig..som att ingen bryr sig om jag försvinner, och om de skulle göra det är det av rena egoistiska själ…

    Jag skäms så hårt över att vilja dö, fortfarande. Det känns så jävla otacksamt och jag vågar inte prata om det med mina närmsta vänner längre. De har redan ställt upp nog så mycket genom åren. Besökt mig när jag varit inlagd på psyk osv.

    Mitt liv känns meningslöst och jag vågar inte tro att det kommer ordna sig.

    Jag känner mig så övergiven, både av mig själv och andra. Jag vill inte tynga ner mina vännee med mina mörka mörka tankar. Samtidigt vet jag inte vad jag ska göra.

    Så jag skriver här, för att lätta på trycket.

    Avatar

    Bra att du skriver av dig här. Här kan man prata om vad som helst så länge man inte hotar med att ta livet av sig – då är det bättre att prata med volontärerna i självmordslinjen.

    Jag har haft många intressanta samtal med människor här under det dryga året som jag har hängt här.

    Men jag är nyfiken – berätta mer om dig själv. Jag får mailsvar om du svarar så att jag kan läsa dina inslag när du skriver. Jag svarar gärna så fort jag får tid – det kan dröja lite eftersom jag tyvärr inte kan hänga här hur mycket som helst men jag svarar så.

    Trådstartaren

    Jag vet inte vad jag ska berätta om mig själv egentligen. Jag känner mig jävligt misslyckad och ensam. Jag är så ledsen över att inte kunna prata med mina vänner om detta, förstår att de är trötta på mig. Har vuxit upp med övergrepp, kaos och psykisk sjuk mamma + självupptagen pappa. Har aldrig känt mig trygg eller nära någon någonsin. Fram tills jag var 20, tror inte jag någon riktigt kände mig alls. Mina vänner är lite likadana tyvärr..gillar inte att vara sårbara, vilket bara gör det ännu jobbigare för mig att vara sårbar. Har varit inlagd på psyk sammanlagt runt 4 ggr mellan 19-29 års ålder. Blivit hämtad av polis en gång sedan jag råkade försäga mig själv att jag skulle hänga mig hemma till en kompis. Hon beöt upp kontakten med mig i 1 år efter det, men vi umgås nu igen. Men det känns aldrig som att det blir detsamma mellan oss. Innan tror jag att hon såg upp till mig, jag har alltid behövt vara stark eftersom livet har varit så svårt mot mig och jag aldrig haft någon annan än mig själv. Men..egentligen är jag lika sårbar som vem som helst…jag är bara så jävla ledsen för att ingen av mina vänner hör av sig ibland och bara frågar hur jag mår..eller kanske någon kollega på jobbet. Dock finns de alltid där om jag behöver nåt.

    Jag känner mig ofta som en belastning för min familj och vänner. Är inte som alla andra. Är singel, kvinna 34 år. Jobbar, bor själv. Har inget liv. Jag faller endast för emotionellt otillgängliga killr eftersom jag har ett sånt ambivalent anknytningsmönster.

    Har svår pmsd, och pratar med en psykolog på vårdcentralen någon/några ggr i månaden..men egentligen hade jag behövt en djupare terapi tror jag. Äter 10-20 mg Ecitalopram ungefär 2 veckor i månaden vilket hjälper väldigt mycket. Men nu när jag har tagit medicinen i några månader från och till kommer verkligheten ikapp mig. Jag känner mig tom. Självmedicinerar med alkohol ibland, vilket ofta slutar med att jag dricker för mycket och spyr/blir bakis. Ibland måste jag stanna hemma från jobbet.

    Jag har gått 2 omgångar i terapi, men det känns inte som att någon verkligen hjälpt på djupet. Hjälpt en del absolut, men jag känner mig fortfarande tom, värdelös och som att jag endast lever för andras behag. Jag ställer gärna upp för andra och älskar att känna mig behövd…men jag står inte ut med tanken att känna sig oälskad..och utnyttjad. Ska jag känna såhär resten av livet?

     

     

    Avatar

    Vad behövs för att du ska känna att du inte enbart lever för att behaga?

    Trådstartaren

    Jätte bra fråga…

    ..ärligt talat vet jag inte det, ibland tänker jag genuina ursäkter från de som sårat mig. Kanske någon form av eips-terapi? Mitt allra största problem är helt klart relationen till mig själv och andra. Är konstant rädd för att bli övergiven eller sviken av andra..vet inte hur jag ska läka detta…en gång åkte min pappa ifrån mig när jag var runt 10 år..och kom aldrig tillbaka för att hämta mig…jag var så rädd för allt att jag inte ens vågade be någon om hjälp. Gömde mig i buskar och grät..till slut kom min mamma efter 2-3 h och hämtade mig…det satte så oerhört djupa spår i mig. Jag var oönskad, oälskad. Mina föräldrar sa aldrig till mig att de älskade mig förrän jag rymde hemifrån när jag var 16 år. Skadan var redan skedd…jag vet liksom inte hur jag någonsin ska känna mig trygg med någon eller i mig själv . Känns som det är det jag saknar mest av allt. Emotionell trygghet…

    hur gör man?

    Avatar

    hmm känner igen det – jag blev lämnad på sjukhus med föräldrar som kom och hälsade på 20 min varje vecka – för så gjorde man på den tiden.

    När jag läser ditt inlägg så undrar jag om din mamma visste var du var och kom för att hämta dig först efter två – tre timmar på grund av att hon tyckte att du har rätten att vara ledsen när din far övergav dig.  Eller var det så att hon sket i att komma och hämta dig? Eller var det så att hon inte visste var du var förrän efter 2-3 timmar. Det blir liksom lite olika vinklar att tänka runt om du vet varför det dröjde.

    Vet du varför din pappa övergav dig? Var det så att han övergav din mamma och då råkade komma med på köpet… Det låter ju som det var någon slags skilsmässa som var grundorsaken.

    // din vän i cybern

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.