Ofrivilligt singel och barnlös

[Green Tyhudu]

Jag är 30+ år gammal och så fruktansvärt ensam. Jag längtar efter tvåsamhet och familj, men lyckas aldrig träffa någon. Har haft kortare relationer under livet men inget som hunnit bli jätteseriöst. De jag blir intresserad av vill inte ha mig och de som vill ha mig är personer som jag inte känner att jag klickar med eller har så mycket gemensamt med. Det känns ibland som att jag får väl bara “nöja mig” med någon för att inte bli ensam, men samtidigt vill jag ju såklart inte det. Dels för att det självklart är fult mot någon annan person, och också för att jag drömmer om att leva ihop med någon som jag är dökär i och som är dökär i mig tillbaka. Men det känns helt omöjligt. Jag har alla dejtingappar du kan tänka dig – men lyckas inte matcha med en enda kille som känns som en “bra match” för mig. Och när jag väl går på en dejt slutar det alltid med att de inte vill ha mig. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Alla säger att “du är så fin och utåtriktad, så det är klart du har lätt att träffa någon” men jag har verkligen försökt allt!? Varför vill ingen ha mig?? Ser alla vänner gifta sig och skaffa barn och jag försöker acceptera att jag kommer få leva ensam och barnlös men då är livet inte värt att leva helt ärligt. Då vill jag inte leva.

Jag förstår att det låter som ett I-landsproblem. Men jag mår så dåligt av detta. Orkar inte ta mig ur sängen knappt vissa dagar för allt känns bara meningslöst. Alla andra har sitt sammanhang, familj och partner att dela livet med – medans jag sitter ensam i min lägenhet. Jag har verkligen försökt, jag har dejtat som fan senaste åren så är inte så att jag bara sitter hemma och inte gör något åt “problemet” men jag lyckas inte hitta någon som vill ha mig.

Är det någon som känner igen sig men tillslut hittade sin livspartner? Eller någon som har tips på hur man kan bryta mönstret? Allt gör att jag dessutom då blir så nervös vid dejter för att jag har det i bakhuvudet att “jag måste få denna personen att gilla mig så jag inte blir ensam resten av livet” vilket ju gör att jag blir desperat och det skjuter bort folk. Tips på hur man dejtar liksom?

[Pink Hufehe]

Jag känner precis som du att om man är ensam , helt ensam utan varken barn eller partner.. varför ska man leva då? Jag har nöjt mig med en som vill ha mig som jag visserligen älskar men aldrig varit kär i, som dessutom beter sig som ett svin emellanåt .

när jag var singel var jag så fruktansvärt ensam. Alltså ensamheten kändes som ett hugg i bröstet.

1. fan livet är så jävla svårt och orättvist

[Pink Hufehe]

Ettan skulle inte vara där.
jag har inga bra tips tyvärr, ville bara att du skulle veta att du inte är ensam 🙂

[Green Tyhudu]

Tack för ditt svar! Det känns bra att inte vara ensam i denna känslan, samtidigt som det är tråkigt att höra att du upplevt samma. Jag förstår helt känslan av att “nöja sig”, man vet egentligen om att man förtjänar bättre men det är liksom sekundärt för att man inte vill vara ensam. Jag har flera killar som jag ångrar att jag inte bara nöjde mig med. Tyckte att de var tråkiga, hade inget gemensamt, inte kunde hålla en konversation eller allt vad det varit som gjorde att jag inte ville “nöja mig” och nu ser jag att många av dem har flickvänner och relationer och barn vissa. Och jag sitter ensam. Ångrar mig så jag går sönder att jag inte bara nöjde mig med dem så jag slapp vara ensam. Nu försöker jag hitta “någon att nöja mig med” men hittar inte ens det. Känns som verkligen ingen vill ha mig…

Hoppas att det känns helt okej för dig, och hoppas att din partner börjar bete sig rätt mot dig! Jag hoppas också att du vet att du egentligen förtjänar bättre – men jag förstår helt din situation. Det kommer bli samma för mig att jag bara nöjer mig med den som vill ha mig för att slippa ensamheten och få chansen till barn. Kan inte leva så här mer.

[Red Rygyre]

Green Tyhudu skrev:

Jag är 30+ år gammal och så fruktansvärt ensam. Jag längtar efter tvåsamhet och familj, men lyckas aldrig träffa någon. Har haft kortare relationer under livet men inget som hunnit bli jätteseriöst. De jag blir intresserad av vill inte ha mig och de som vill ha mig är personer som jag inte känner att jag klickar med eller har så mycket gemensamt med. Det känns ibland som att jag får väl bara ”nöja mig” med någon för att inte bli ensam, men samtidigt vill jag ju såklart inte det. Dels för att det självklart är fult mot någon annan person, och också för att jag drömmer om att leva ihop med någon som jag är dökär i och som är dökär i mig tillbaka. Men det känns helt omöjligt. Jag har alla dejtingappar du kan tänka dig – men lyckas inte matcha med en enda kille som känns som en ”bra match” för mig. Och när jag väl går på en dejt slutar det alltid med att de inte vill ha mig. Jag förstår inte vad jag gör för fel. Alla säger att ”du är så fin och utåtriktad, så det är klart du har lätt att träffa någon” men jag har verkligen försökt allt!? Varför vill ingen ha mig?? Ser alla vänner gifta sig och skaffa barn och jag försöker acceptera att jag kommer få leva ensam och barnlös men då är livet inte värt att leva helt ärligt. Då vill jag inte leva. Jag förstår att det låter som ett I-landsproblem. Men jag mår så dåligt av detta. Orkar inte ta mig ur sängen knappt vissa dagar för allt känns bara meningslöst. Alla andra har sitt sammanhang, familj och partner att dela livet med – medans jag sitter ensam i min lägenhet. Jag har verkligen försökt, jag har dejtat som fan senaste åren så är inte så att jag bara sitter hemma och inte gör något åt ”problemet” men jag lyckas inte hitta någon som vill ha mig. Är det någon som känner igen sig men tillslut hittade sin livspartner? Eller någon som har tips på hur man kan bryta mönstret? Allt gör att jag dessutom då blir så nervös vid dejter för att jag har det i bakhuvudet att ”jag måste få denna personen att gilla mig så jag inte blir ensam resten av livet” vilket ju gör att jag blir desperat och det skjuter bort folk. Tips på hur man dejtar liksom?

 

Låter väldigt jobbigt. Jag förstår din sits. Jag har själv svårt för att hitta rätt, visst har jag lyckats några gånger men det skiter sig alltid i relationerna till slut. Heartbreaks är så hjärtskärande.

Jag bollar gärna om du inte har någon annan att bolla med, kring dejting och sånt. Jag är man så mitt perspektiv kanske vore användbart för dig?