Ofrivilligt ensam och nu deprimerad

Jag vet inte om jag orkar leva mer. Jag vill inte dö men jag vill inte leva heller. Har gjort allt efter konstens alla regler. Aktiverat mig försökt få vänner men ingen vill umgås med mig såvida de inte kan dra  nytta av mig på något sätt.

Jag har gett upp och hela mitt inre har gått sönder. Har dåligt med pengar och går och håller andan att inger går sönder som måste repareras. En inre stress som är ohållbar. Vad är det för fel på mig?

Hej! Jag vet inte hur gammal du är men jag vill bara säga håll ut! Det blir bättre. Det är den allra mörkaste mörkaste tiden på året. Med julhelger och nyår framför oss är ensamheten tyngre än vanligt.

Har känt precis som du tidigare i livet. Djupt deprimerad, som om allt är meningslöst. Inte lust med någonting. Jag vill inte beskriva det i detalj för att inte trigga något men tro mig, jag förstår.

Många depressioner går över av sig själv så håll ut bara. Var snäll mot dig själv med extremt låga krav. Gör sånt du mår bra av. Träna om du orkar, annars sätt dig bara ute i solen en stund med en kaffe, även om det också känns meningslöst. Det låter klyschigt men börja med att trivas med dig själv så blir det lättare att orka försöka få vänner.

Jag var nära att göra något riktigt dumt för många år sen nu. Just då var jag arbetslös, fattig och ensam. Nu, många år senare har jag barn och lite mer pengar och en partner vilket jag aldrig trodde. Allt det hade jag missat om livet slutat.

Jag önskar att jag kunde muntra upp dig mer. Om du är ung ska du veta att den skräckinjagande medelåldern är riktigt bra. Man skiter i statusjakt och likes och gör ser man gillar utan att bry sig om vad folk tycker.

Det som hjälpte mig igenom var träning när jag orkade, stunder utomhus. Titta på filmer/TV som gav feel good när ångesten rev som värst. Tillåt dig att må dåligt men försök göra något bra de få stunder du orkar.

Sist men inte minst, använd Mind eller andra hjälplinjer, det hjälper att få prata av sig.

Skulle gissa att du är en fantastisk person som världen inte vill vara utan. Stor kram till dig!

Anonym skrev:

Hej! Jag vet inte hur gammal du är men jag vill bara säga håll ut! Det blir bättre. Det är den allra mörkaste mörkaste tiden på året. Med julhelger och nyår framför oss är ensamheten tyngre än vanligt. Har känt precis som du tidigare i livet. Djupt deprimerad, som om allt är meningslöst. Inte lust med någonting. Jag vill inte beskriva det i detalj för att inte trigga något men tro mig, jag förstår. Många depressioner går över av sig själv så håll ut bara. Var snäll mot dig själv med extremt låga krav. Gör sånt du mår bra av. Träna om du orkar, annars sätt dig bara ute i solen en stund med en kaffe, även om det också känns meningslöst. Det låter klyschigt men börja med att trivas med dig själv så blir det lättare att orka försöka få vänner. Jag var nära att göra något riktigt dumt för många år sen nu. Just då var jag arbetslös, fattig och ensam. Nu, många år senare har jag barn och lite mer pengar och en partner vilket jag aldrig trodde. Allt det hade jag missat om livet slutat. Jag önskar att jag kunde muntra upp dig mer. Om du är ung ska du veta att den skräckinjagande medelåldern är riktigt bra. Man skiter i statusjakt och likes och gör ser man gillar utan att bry sig om vad folk tycker. Det som hjälpte mig igenom var träning när jag orkade, stunder utomhus. Titta på filmer/TV som gav feel good när ångesten rev som värst. Tillåt dig att må dåligt men försök göra något bra de få stunder du orkar. Sist men inte minst, använd Mind eller andra hjälplinjer, det hjälper att få prata av sig. Skulle gissa att du är en fantastisk person som världen inte vill vara utan. Stor kram till dig!

 

Tack för ditt svar,  hade börjat misströsta lite, att jag inte syntes här heller. Jag är 60 år och har haft detta med partner och barn. Allt har gick i kras för flera år sedan då jag blev lämnad väldigt hastigt efter många års äktenskap. Sökte hjälp då men har märkt att jag numer är mest nedstämd och att ingen verkar vilja ha kontakt.

Jag har alltid haft få vänner. Jag försöker, söka upp och få till någon typ av gemenskap men nä.

De få gånger jag träffar folk i allmänhet  så håller jag skenet uppe eftersom jag inte känner dem. Tycker nog ändå att jag lever upp lite eller så är det lagom distraktion för mig då jag för en stund kan släppa mina tankar om ensamheten.

Jag tvingar mig ut emellanåt för att få ljus och frisk luft för att jag vet att det är bra men det känns verkningslöst. Jag känner mig så oerhört misslyckad. Jag har en son som går sista året i gymnasiet men vill inte lasta honom med mina tankar om min situation.

Kan tillägga att jag bor på en liten ort vilket är besvärande för mig då alla tror att de vet allt om alla. Oerhört jobbigt.

Jag vill inte mer

Åh, då ber jag om ursäkt. Men du, 60-årsåldern är inte så gammalt heller. Har det varit jobbigt i många år?

Jag är inte jättemycket yngre men tycker ändå att medelåldern är skönare än 20-årsåldern.

Kan du flytta från din lilla ort? Jobbigt när du är så nere men om inget håller dig där så kanske?

Sonen i gymnasiet vill garanterat ha sin förälder kvar så kämpa för hans skull. Men jag vet, det kan kännas som om det är bäst för alla om man inte fanns och var till besvär.

Distraktion är bra tills man mår bättre. Starkt av dig att komma ut och få luft och ljus. Kämpa för att må lite bättre.

Leta tills du hittar din typ av intressen och gör sånt du står ut med. Eller som kanske är lite roligt. Skit i de andra. Ensamhet är OK.

Jag önskar att jag kunde hjälpa men du är viktig! När en människa försvinner för egen hand blir så många drabbade. Dina framtida barnbarn kanske.

Satsa på bara distraktion och överlevnad så läker faktiskt tiden en del sår.

Anonym skrev:

Åh, då ber jag om ursäkt. Men du, 60-årsåldern är inte så gammalt heller. Har det varit jobbigt i många år? Jag är inte jättemycket yngre men tycker ändå att medelåldern är skönare än 20-årsåldern. Kan du flytta från din lilla ort? Jobbigt när du är så nere men om inget håller dig där så kanske? Sonen i gymnasiet vill garanterat ha sin förälder kvar så kämpa för hans skull. Men jag vet, det kan kännas som om det är bäst för alla om man inte fanns och var till besvär. Distraktion är bra tills man mår bättre. Starkt av dig att komma ut och få luft och ljus. Kämpa för att må lite bättre. Leta tills du hittar din typ av intressen och gör sånt du står ut med. Eller som kanske är lite roligt. Skit i de andra. Ensamhet är OK. Jag önskar att jag kunde hjälpa men du är viktig! När en människa försvinner för egen hand blir så många drabbade. Dina framtida barnbarn kanske. Satsa på bara distraktion och överlevnad så läker faktiskt tiden en del sår.

Bara att du “ser” mig värmer. Jo jag är kvar på orten och i livet på grund av honom. Tycker livet är tungt för det mesta men visst har jag ljusare stunder. Jag vet ju också att det mörker som jag känner nu kommer att skingras någon gång men det hjälper inte i stunden.

Jag kommer nog aldrig att trivas med ensamheten. Det är inte en partner jag saknar, även om det skulle vara mysigt. Jag saknar en vän, någon som kan hålla mig i handen och sen hålla om mig. Jag saknar fysisk kontakt så otroligt mycket så att jag nästan njuter av beröringen jag får hos handlaren till exempel. Jag har gått på massage någon gång men har inte råd. Jag försöker verkligen. Jag förstår ju vad som händer och bara det är jätte jobbigt. Önskar att jag var omedveten om vad som händer med mig och varför. Mitt förnuft begränsar mig många gånger.

Jag försöker “signalera” till min omgivning om hur det är fatt och ser så tydligt hur besvärade de blir för att sen säga nåt käckt om att de också blir deppiga när det är vinter. Men hallåååå jag är inte bara deppig!!! Jag vill inte leva men inte heller dö! Hur länge kommer jag hålla ihop? Jag vet faktiskt inte

Hej jag är lite yngre än dig oxå medelålders. Jag har inte och har aldrig haft vänner. Någon bekant som hört av sig då och då har funnits, men de har snart glömt mig. Det är så förnedrande att vara den enda som ringer, så efter några försök att träffas brukar jag låta det vara.Och då händer det ingenting. Det har varit lite lättare att hitta killar som vill träffas. Killar brukar iaf höra av sig om dom är intresserade. Och då fortsätter jag att ha kontakt med dom. Att ha relationer med killar är det närmaste vänskap jag har kommit.  Förutom det ingenting. Och sedan tar det slut med killarna och så är jag ensam igen…Jag är ensam på självaste julafton i år. Jag orkar inte längre ha så många aktiviteter men de få jag har leder inte till att jag får vänner. Man pratar lite med folk, men det är allt. Liksom dig har jag dålig ekonomi. Det gör att jag inte heller kan göra allt jag vill, och det inkluderar även saker där man kan träffa nytt folk.