Sedan liten har jag alltid gått min egen väg. Jag är hellre min egen bästa vän än umgås med andra som är falska. T ex… som liten hade jag en ”bästis” som tillslut började umgås med andra och störa mig utanför. Denna ”bästis” kom och gick under hela uppväxten. Under högstadiets första år vart jag väldigt mycket själv, men tillslut fick jag en ny ”bästis”, vi kallar hen för ”bästis 2”. Detta berodde nog mycket på att jag alltid upplevt mig själv som väldigt tillgänglig mot andra och deras behov. Vi hade hur kul som helst men under gymnasiet gick vi skilda vägar, har idag i princip ingen kontakt alls.
Under gymnasiet träffade jag nya vänner och jag upplever att här var det en tid jag faktiskt trivdes och inte kände mig så ensam! Jag fick två nya kompisar, ”kompis 1” och ”kompis 2”. Jag upplever idag att vi har växt ifrån varandra och har inte särskilt mycket gemensamt. Ändå känner jag ibland att man kanske ändå borde tvinga sig kvar med de för att de är de enda vännerna jag har. Eller…? Hur skaffar man nya kompisar som vuxen? Upplever att många idag bara umgås för umgåshetens skull, inte för att de faktiskt uppskattar det!
