Nya människor

Man ska liksom öppna upp sig för random personer mest hela tiden.
Det kan vara till kollegorna. I princip varje dag är det något nytt innehåll man ska försöka krysta fram för att de inte ska tråkas ut av ens sällskap.
I studiesammanhang har man studiekamrater som man behöver vara lite personlig med – småprata om litet och stort – annars hamnar man “utanför”, eller blir ännu mer uttittad pga. att man avviker. Sociala regler är jävligt starka och man måste följa strömmen.

Detta ständiga öppnandet av sig själv har börjat bli rejält ansträngande. Det är också så ofta (snarare regel än undantag) som man öppnar upp sig och därmed blir misstolkad, missförstådd, det landade inte som man hade tänkt sig eller önskade. Det skapar allra oftast snarare en förstärkt ensamhet än gemenskap irl tycker jag. Likadant är det hos dessa psykologer; man förväntas blotta hela sitt inre för allmän beskådning, kanske även på bekostnad och med risk för plågsam tolkning, bedömning eller värdering.

Jag har upptäckt att detta fenomen påminner ganska mycket om att ha dysfunktionella föräldrar. Det är som att man pratar med folk som ser ut som fågelholkar tillbaka. De förstod inte vad man sa. Man är dock så pass vaken och socialt intelligent att man ser att den andra betygsätter en, inte sällan är det mer än uppenbart inom vilka områden som detta även sker på. Man blir helt slut av att läsa av dessa personer och samtidigt se hur förvrängd ens personlighet blivit i deras inre arbeten. Man försvinner därinne som om man spolades ner i en toalett. Borta.

Ibland tycker jag mitt eget ansikte har förvrängts i spegeln efter en dag med så mycket “främmande människor”. Förstår knappt ens vad jag längre ser.

Det jag saknar allra, allra mest är att bara få vara med någon som känner mig väl. Så man slipper “hålla på” med detta dagarna i ända. År efter år. Tänk att bara få ha det så på jobbet att man hänger med “sin person”. Man slipper hålla på och prata så jävla mycket hela tiden. Fylla ut konstiga tystnader. Tänk att sedan få komma hem och uppleva samma känsla av “hemma” där. Att man bara känner sig förstådd och den andra ser de små, små nyansskillnaderna i ens beteende/mående. Inte endast de stora penseldragen. Och knappt det. Får man penseldragen är det definitivt få förunnat.

Fan jag längtar efter det. Förstod aldrig som yngre att det var en lyx utan dess like att ha det så exempelvis varje dag i skolan. Ständigt i det frikopplade läget. Ingen krävde varje dag att man öppnade upp sig för en random person där man blev förvrängd.

[Indigo Cusoki]

Jag känner med dig och känner delvis igen mig. Det är så jobbigt att försöka var någon man inte är, och det är inte hållbart i längden, det dränerar en på all energi. Jag undrar varför du försöker så till den grad att följa med strömmen? Är du i en bransch med en stark yrkesjargong, stora möjligheter att avancera och göra karriär och många “hungriga” unga människor som vill profilera sig socialt? Eller har du ett trauma av något slag från barndomen (CPTSD) eller är du bara lite mer introvert, eller kanske ligger någonstans på bokstavsskalan (ADD etc.) utan att ha en diagnos? Många frågor 🙂

Jag tror att du måste gå till dig själv och inse att du inte behöver köra över dig själv för att vara så som du tror att andra vill ha dig. Slut till lite, skaffa lite integritet. Utan att bli vrång och tvär mot folk.

Jag har lämnat arbetslivet och blivit pensionär. För ett antal år sedan skapade jag mig en liten övning som jag kunde göra när som helst, till och med vid fikabordet på jobbet. Tog ett lite djupare andetag, och frågade mig själv ungefär -Varför spänner jag mig, varför anstränger jag mig med denna person? -Varför kan jag inte slappna av? Jag frågade mig inte detta i syfte att hitta fel på den andre, utan för att fråga mig själv om jag kunde bli lite snällare mot mig själv, ta det lite lugnt. Simpelt, men det var skönt att stanna upp och tänka detta.

Jag har också sprungit till psykologer genom livet. Det har väl hjälpt tillfälligt men kostat både tid och pengar. Det mesta jobbet måste man ändå göra själv. Jag tycker att det hjälper att skriva av sig den dagens elände och sedan andas och meditera en stund. Och kasta pappret.

Önskar dig lycka till, det blir bra!

Jag vet anledningen till varför den här formen av social ängslighet/fobi har uppstått på senare år. Så långt är jag på det klara med vad det handlar om. Det är inte så att jag så till den milda grad följer strömmen, absolut inte, är ingen klassisk medlöpare övh. Men jag tycker just det är det problematiska. Sk. majoriteten beter sig ju så och det kan jag avundas. I stället har jag kommit fram till att jag är som ett alldeles eget kugghjul som passar perfekt ihop med vissa, men absolut inte med andra. Det finns många års trötthet i bagaget fylld med erfarenheter av att detta kugghjul har behövt möta det som inte passar. Många gånger märker jag i sociala situationer ganska omgående att det mest naturliga i den stunden för mig hade varit att bara sitta tyst. Kanske zooma ut. Eftersom vi verkar så olika och det kommer bli rena skådespeleriet från min sida om jag deltar. Men det känns inte som socialt accepterat som sagt att få göra det – vara tyst och ändå få vara med. Det är då folk också tror, tolkar det beteendet just, som om man har en diagnos eller tycker man är just i grunden så avvikande, hehe. Det var nog det jag menade med att bli förvrängd/ vanställd. Får svårt också att vara kvar i kroppen då. Tappar lätt förmågan till att känna hunger och andra behov. Som att hela jag tvingats bort och ur mig själv. Det är först i mitt egna sällskap igen som jag börjar komma tillbaka och får konturer.

[Green Gohyte]

Jag tycker det är ett socialt konstigt beteende att folk som kollegor och andra ej självvalda kontakter förväntar sig att man ska prata om personliga saker alls. För mig känns det naturligt att prata om sådant som man vet att man har gemensamt som arbetet, arbetsplatsen, vädret ,kanske aktuella nyheter som som åtminstone de flesta känner till men som inte är för kontroversiella etc. Gillar verkligen människor som kan prata om helt icke-jobbiga saker och sen som steg två i “lära känna-processen” nämner något intresse, bok, film, sport eller liknande de är intresserade av och försöker känna av hur intresserade andra är.
Att prata om vädret tycker jag är ett mycket mer inkluderande samtalsämne än att till exempel börja fråga andra om vad de ska “göra i helgen”. Avskyr den slentrianmässiga frågan på arbetsplatser-strunta i min helg, tack!

Ja?

Sedan många, många år tillbaka brukar jag umgås med betydligt fler män än kvinnor på arbetsplatser och privat av delvis den här anledningen, tror jag. Att det inte förväntas så som med samtal med kvinnor att man öppnar upp sig och är personlig i lika hög utsträckning. Ganska tydligt upplever jag det så. Män pratar mer om fakta, hobbys, specifika arbetsuppgifter, medan kvinnorna kan öppna upp sig om att de genomgår en skilsmässa, de vill veta ens bakgrund, påtala att tröjan man har på sig är fin osv. Det är helt skilda förhållningssätt hur man är socialt tillsammans på en arbetsplats.

När jag läste det du skrev kände jag hur axlarna liksom sjönk. Tänk att få komma till en arbetsplats och bara få vara i sin professionella roll. Inte ingå i det här sociala smörjmedlet för att man ska orka stå ut med varandra. Det är så mycket att tänka på när man är på jobbet! Man blir ju helt slut, hehe. Jag är också en person som gärna vill skilja mellan privatliv och arbetsliv, har aldrig tyckt om att umgås med kollegorna privat. Vet inte riktigt varför.

Samtidigt kan jag uppleva att det andra tycker är känsligt eller jätteprivat, inte alls är det för mig på samma nivå. Vissa tycker exempelvis det är för privat att berätta vad de bor. Jag tycker det är privat att berätta att föräldrarna är tokiga. Där går min smärtgräns, men absolut inte att “avslöja” vart jag bor. Jag är hyfsat öppen på så vis. Tror det beror på att jag i hela mitt liv umgåtts med så mycket olika sorters människor att jag tänker att det är att bjuda på sig själv och det är oftast väldigt uppskattat generellt av folk. Det tycker jag är jättetydligt. Och också att jag alltid haft en så märklig historia att det är opersonligt för mig att prata om var jag bor, men direkt personligt att prata om alla dessa familjehemligheter och dylikt.

Man måste alltid vara lyhörd inför den man möter? Är det inte det som är själva poängen? Man kan inte bemöta alla sina kollegor på precis samma sätt? Vissa vill absolut inte ha en personlig konversation på arbetstid och andra tycker det är helmärkligt om det inte finns?

Det är som att jag är en enda stor paradox. Sluten som en kräfta men samtidigt tydliga drag av nästan total gränslöshet i vad jag delar med mig av till andra – även random personer. Det kan inte vara lätt att hantera mig.

Något som jag ofta tänker på också är detta med fakta och hobbys. Går ofta runt och tänker på hur jag borde läsa fler faktaböcker, skaffa mig fler intressanta hobbys. Det är som att hela jag är ett enda stort hav av emotioner. Behöver liksom inte mer av detta. Kanske är det en frizon då att umgås med killar som är lite mer så stadiga på jorden, så att säga.

Det är väl det här att man behöver möta och lära av varandra? Jag skulle behöva bli lite mer “strukturerad” och “professionell” i min yrkesroll och även allmänt i relation till andra. Igår övade jag på det och det kändes jättebra. Som att vara mer vuxen. Hitta tryggheten i sig själv. Fake it until you make it, blev det ju då. Men det kändes fint och andra tog mig också på allvar och med respekt i blicken.

Den här gränslösa emotionella delen av mig har verkligen fått tagit stort utrymme på senare år. Alternativt totalt stiff.