När man är bipolär II och blir upprepat sjuk, och de människor som står en nära har fått möta en i gräsliga situationer, så blir det tillslut så att de inte orkar mer. Människor har egna trauman och resor. Och när man då sjuknar in igen, så backar de. Och man är ensam.
Jag har lärt mig av min sjukdom och i mina relationer, jag väljer mina ord, och det enda jag vill är att prata en stund om något, i telefon eller på plats, att få gråta eller bara kramas en liten stund. Men det skrämmer, och traumat av hur det varit har satt sina spår.
Mina föräldrar är gamla och vi har aldrig kunnat prata om sådana saker, jag är ensamstående med barn varannan vecka och har byggt mig ett fint liv ändå, långt från min ursprungsort för att livet blev sådant. Med underbara människor som jag älskar. Ett jobb som jag älskar och nästan alltid går till. Men när det nätet då faller (som det måste få göra, människor måste få ta hand om sig själv i första hand) då lider jag ännu mer i min ångest, och även om jag hör dem och förstår på ett intellektuellt plan, så lider jag så, i den känslan kan jag inte förstå hur man kan fjärma sig från att hålla en hand en stund. Det är allt jag skulle behöva. Egoistisk och uppäten av min ångest och panik. Kanske? ”Du överlever om du överlever” är känslan jag får. Och kanske är det så man måste göra för att själv överleva? När man står bredvid.
Men just nu har jag ingen. Och jag får acceptera det. Och bygga en plan för framöver. Om framöver kommer. Och det skulle det ju behöva göra för de där barnens skull ♥️.
Att hitta strategier för att överleva ångesten och paniken ensam (stadig medicinering och ångestmedicinering vid behov- så klart) Det är det.
men summa summarum- det är oerhört tufft att bli lämnad ensam av de som står en närmast när man är som mest sjuk och skör.
