Någon som kan prata??

Känner mig så ensam, någon som vill prata?

känner mig som en inneboende i min egna familj. Bor med min mamma och min lillebror som är här varannan vecka. Min mamma har hjärntrötthet och orkar aldrig prata med mig, den enda gången hon pratar med mig är om hon mår dåligt. Har inga vänner jag kan prata med, ingen förstår och jag vill inte känna mig jobbig.

gråter varenda dag tyst inne på mitt rum. Har många gånger slängt ut mig hur jag känner till mamma men hon orkar inte, är arg på mig själv för att jag fortfarande har ett hopp om att hon ska prata med mig.

Hej vännen jag kan lyssna lite :). Låter som du har det jobbigt. Inget vidare när man inte känner att man kan prata med nån. Din mamma kanske är deprimerad och tror inte hon gör nåt för att vara taskig. Kram!

Nej vet att hon inte gör det för att vara taskig, önska bara hon orkade!

Vet dock inte helt ärligt vad jag skulle gjort om hon orkade, eftersom jag aldrig fått hennes uppmärksamhet så känns det läskigt på något sätt. Blir så avundsjuk på folk som har en mamma som bryr sig om dom:(

Är själv deprimerad och ibland önskar man bara att man kunde gå hem och få en kram av henne, att hon skulle lyssna och säga att allt skulle bli bra 🙁

Låter tufft. Finns det någon annan i din närhet du ser upp till och kan anförtro dig åt? Ja man väljer ju inte sina föräldrar och ibland saknar man vad andra har.

Min skolsköterska kan jag snacka med, men det är inte alltid hon jobbar eller har tid :/

Ok men hon kan ha andra tips på var du kan vända dig. Försök prata med henne snart! Du ska inte behöva känna att du är jobbig för att du vill lätta ditt hjärta och prata av dig, det måste alla. Annars finns risk för djupare depression och det kan bli besvärligare att bli kvitt. Kan du prata så gör det! Kram!

Hon vet redan allt och hon tycker att jag ska ta intitivet att gå och krama min mamma, men jag vill att hon ska komma till mig 🙁

pratade med min kompis idag för kunde inte hålla tårarna tillbaka, hon berättade hennes situation hemma och vi hade likadant fast på olika nivåer! Hon fick mig att inse att jag måste sluta bry mig, att jag aldrig kommer må bra ifall jag fortfarande har hoppet kvar om att hon någonsin kommer ge mig kärlek.  Då jag är en person med förhöjda känslor så kommer detta vara ett helvete men vill ge det en chans innan jag ligger under bottnen. Så får vi se om hon total ingnorerar det eller om hon kommer till mig.

Vad fint att du har en kompis som förstår dig! Det är värdefullt. Jag tycker nog att man kan bära lite hopp inombords men kanske inte ha för höga förhoppningar och förväntningar. Din mamma kanske helt enkelt inte förmår att visa dig den kärlek du behöver. Men det betyder inte att den inte finns där inne :). Kanske kommer er relation förändras med tiden. Själv hade jag sagt: “Jag älskar dig, älskar du mig? Isåfall önskar jag att du kan visa det, jag behöver det så!” Även om du säger att du försökt tidigare. Hjärntrött, är hon utbränd? Deprimerad? Sånt kan sänka en rejält men tycker nog man kan försöka visa kärlek och uppskattning till sitt barn ändå. Försöka trots allt. Hoppas hon kommer till dig utan att du behöver ta initiativ men blir det inte så så får du försöka gå vidare. Låter som du är i en ålder då man behöver sina föräldrar mycket, med tiden när man blir äldre förändras sånt.

Har sagt många gånger att jag bara önska hon kunde prata med mig, men allt hon säger är bara ”jag orkar inte”, för mig är det som att hon inte älskar mig tillräckligt mycket för att ens försöka, hon har redan gett upp, hon vill inte! Därför måste jag ge upp på henne ifall jag ska kunna förhoppningsvis må bättre!

Hon har en viss ork och den prioterar hon på annat. Tror inte hon vill ha en relation till mig.

Hon har hjärntrötthet och har blivit friskförklarad från sin hypertyreos, hon har tidigare haft depression men den är borta nu också, sedan har hon väll säkert någon mer diagnos då allt inte riktigt står rätt till.

Det har blivit lite bättre med tiden, för bara 3-4 år sedan låg hon bara hemma, kastade saker och skrek att hon ville att vi skulle hämta en pistol och döda henne, framför mig, min lillebror och mormor sa hon det. Min lillebror var 3-4 år då, som sagt allt står inte rätt till.

Oj! Ok då har din mamma varit riktigt sjuk…kanske är hon det fortfarande. Då tycker jag det är klokt av dig att skapa distans och skydda dig själv och ditt inre. Att vara sjuk psykiskt kan vara komplicerat och kanske är det inte hon som beter sig så utan hennes sjuka jag? Tror inte en förälder medvetet negligerar sitt barn på ren jäkelskap…eller undviker att visa kärlek för att såra sitt barn. Hon mår inte bra helt enkelt. Men det är inte något du bär ansvar för eller behöver känna inblandning i. Du är fin och värdefull, även om du inte får höra det från henne nu. Kram!

Tack!

Men tror tyvärr inte det, hon vill inte ge mig kärlek/uppmärksamhet, kanske vill hon att jag ska tråna efter det så hon känner sig ”älskad” jag vet inte :/

Hon är väldigt självisk också så hon vill väll bara ha kärlek men vill inte ge tillbaka.