Jag pratar med mig själv väldigt ofta varje dag. En gång hörde jag inte att min mamma kom hem och hon tittade in i rummet och frågade vad jag höll på med. Och jag fick halv-panik och sa att jag satt på skype med en vän, fast egentligen hade jag haft en konversation med mig själv (fast som två personer då). Och då sa hon “Jaha, jag trodde att du hade blivit galen haha!”.
Jag kan träffa andra hundägare när jag är ute och går med min hund, senaste gången jag stötte på en människa som jag växlade några ord med var för ungefär 20 minuter sedan. Men efter att vi hade sagt hejdå fortsatte jag vår konversation under resten av promenaden; alltså jag pratade högt som mig själv och svarade mig själv i huvudet som jag tror att den andra personen hade svarat mig osv. Det har också hänt att jag inte har sett att det går en annan människa på andra sidan vägen och jag har varit mitt uppe i en dispyt med mig själv (som två personer) och sen sett att den där människan tittat på mig som om jag vore galen.
Jag har 4 vänner i livet, men ingen hör av sig… bara en av dom när han vill ha något. Även när jag träffar dessa vänner känner jag att dom hellre skulle vilja vara med någon annan, men att dom bara är med mig för att sociala vänskapsnormer dikterar att vi ses nån gång bort emellan. Därför träffar jag dom istället varje dag i mitt huvud och pratar högt med dom. Berättar om min dag, idéer jag har osv.
Jag har bott på min nya adress i snart 6 månader och jag har inte lyckats få en vän här än. Jag känner mig som en sköldpadda i ett träd fullt av apor. Jag har gått fram till grannar (människor i min ålder) och jag har tom bjudit ett par av dom på öl. Men det är allt det blir; ingen hör av sig, det är alltid jag som ständigt måste fråga om umgänge och möts då av 99% avvisande, vilket gör att den där 1% av gångerna som jag får umgås kan jag inte skaka känslan av att jag egentligen inte är välkommen.
Någon annan som kan relatera?
