Jag har fått kämpa mot organiserade drogkarteller ända sedan de kom med drogtabletter i en ”godispåse” till oss på skolgården när jag gick i mellanstadiet. De lurade på oss droger som slog ut oss. I vild panik slog jag ut deras påsar på marken. Efter det kom de efter mig. Min far hatade mig för att jag var kristen och samarbetade med dem för att märka mig, så att ingen annan gjorde det jag gör. Min bror förstörde alla mina saker för mig och resten av familjen gjorde det mesta för att göra livet surt för mig. Polisen beklagade sig att de inte kunde göra nåt. Men jag hade redan fått hjälp i min Gud Jesus Kristus, mitt enda hopp. Den enda person som stödde mig var en manlig ingift släkting.
När jag kommit upp i tonåren så gjorde man allt för att jag skulle bli en drogmissbrukare. De försökte med alkohol, tabletter som låg i en ”Palle Kula”-ask, hasch, sniffning och kokain till och med heroin. Troligen var det av drogerna jag fick psykiska problem. De försökte fixa ett fruntimmer åt mig som skulle få mig att gilla pervers sex med hjälp av kokain och andra stimulantia.
Sedan när jag var helt slut så fick jag träffa en psykolog som gav mig antidepressionstabletter. Det gav mig fysiska problem som t.ex. förlorat bett. Till slut kom han på att jag troligen led av schizofreni. Så nu står jag inför pensionen om fem-tio år och min släkting är död. Och jag har inte fått en enda vän i livet på jorden. Det enda jag har är min kristna tro och min Gud.
För mig är jordelivet uppenbart meningslöst. Det är sant att människan förlorar kampen om jorden mot satan, för att de inte vill veta av nån Gud. Så utan Gud är det kört och med Gud måste man fly bort. Meningslöst och ensamt. Satan skrattar åt oss, han har fått oss att vilja ta livet av oss och det får man inte göra. Det valet finns inte. Så vi sitter bara och väntar på vad som ska hända.
