Jag är en ensamstående mamma på 47 år som lämnade en destruktiv relation för 4 år sedan. Jag har tre barn med honom och de är hos mig varannan vecka. Det har varit en fruktansvärt tuff tid sen jag lämnade och jag har ingen släkt här där jag bor som kan hjälpa mig med barnen. Två av kidsen är tonåringar och det är tufft med mellandottern som inte går till skolan som hon ska.
Jag har haft en nära vän som bor tio mil härifrån men som har varit ett sånt otroligt bra stöd, som en syster (jag har inga syskon) under de här åren. Vi har stöttat varandra och henne har jag kunnat vända mig till när som helst, hur mkt som helst och hon har alltid funnits där. Hon har tagit emot min dotter på besök ett par lördagar under hösten vilket har varit så oerhört fin hjälp i allt det tunga med hemmasittarproblematiken.
Nu ska den här vännen flytta till sitt hemland, ett land nere i Europa, fick jag reda på igår. Förstår henne, hon behövs där för sina föräldrar och sin bror och hon är liksom “färdig” med Sverige.
Men i mitt hjärta svider det så. Jag gråter och känner mig så orolig. Hon har utgjort en stor del av mitt nätverk, alltid ställt upp och nu försvinner hon. Vi kommer såklart att fortsätta att höras men själva vetskapen att hon inte finns kvar i Sverige ger mig ångest. Jag har andra vänner men inte så nära.
Jag har ett jobb (som jag är tjänstledig ifrån) och o håller på att utbilda mig inom det så jag har ett sammanhang om dagarna. även om det just nu mest är digitala träffar.
Men jag har ett övergivenhetssår sen barndomen och minne av en annan nära vän som tog livet av sig för 7 år sen. Och jag har ett för svagt nätverk av andra föräldrar häromkring, tror jag. Behöver bara känna att jag inte är totalt ensam.
