Lördag kväll

[Teal Lucopo]

Eftersom det är lördag kväll mitt i sommaren så skrev jag upp mig på extrajobb. Det handlar inte bara om pengar. Jag måste inte jobba. Men jag har “inget bättre för mig”. Det har jag inte heller nästa helg. Eller helgen efter det. Eller den som kommer därefter. Du fattar.

Fredagar är alltid roligast på mitt jobb. Humöret på topp hos både kunder och kollegor, fredagsfika, ja du fattar. Klumpen i magen börjar skapas kring frukost. Vid tre har den förbytts i ett stort svart hål av tomhet. “-Vad ska du göra du göra i helgen?” Mitt svar är nästan alltid en lögn. Ibland säger jag att jag ska till stugan vid sjön. Ibland åker jag verkligen dit. Ingen vet var jag är. Om jag inte postar nån bild på Instagram förstås. Ibland blir tanken på två dagars tystnad alldeles för tung.

För ibland orkar jag verkligen ta mig samman, vandra, resa tält och grilla. Tystnaden kan vara en bästa vän. Men alltför ofta är den ett sällskap som kväver. Så jag äter mina korvar och majskolvar kalla för den där elden känns alldeles för övermäktig. Och framförallt överdriven. Det är ju bara till mig. Bara mig.

Jag har haft vänner. Förlåt, men det är också människor som “blivit över”. De har heller inte blivit valda av någon gemenskap. Så de har valt mig. De har nästan uteslutande varit destruktiva. Jag har blivit stalkad, slagen och utnyttjad på olika sätt av dessa. Jag kan inte minnas att jag valt någon. Min självbild har präglat mig hårt när den säger att jag inte har den förmågan. Att jag kommer bli bortvald om jag skulle våga prova.

Det är ganska tärande att vara ensam projektledare över ett ensamt liv. När jag flyttade sist, för drygt ett år sedan, gav jag bort min gamla soffa. Jag har inte köpt någon ny. Det är ju ingen mer än jag som skulle sitta i den. Och en tvåa blir så hemskt tom utan soffa. Men vem skulle jag be om hjälp för att bära in den?

När jag blir bjuden på något evenemang med jobbet är jag noga med att tacka ja, att dyka upp, att mingla och visa min bästa sida. Jag är uppskattad av kollegor och kunder, inte bara för min professionella sida utan för att jag även är trevlig.

Jag träffar folk som jag “klickar” med på träningsanläggningar, kurser, tävlingar etc. Också där får jag en känsla av att de tycker att jag är trevlig. Men så orkar jag inte fånga varenda jävla dag, klär mig i en tröja med texten “värdelös” och slutar, byter gym eller drar till skogs.

Jag luktar inte illa och har inget groteskt utseende, jag pratar inte bara om mig själv och är inte snål. Jag är frisk, iallafall kroppsligt, har jobb och lägenhet, häst, hund, bil och sommarställe och alltså hur mycket som helst att vara tacksam över. Men jag vet inte hur en gör för att skapa en gemenskap. Och den skammen är nästan värre än själva ensamheten. Därför önskar jag mig en gemenskap. En en handfull nummer till människor som vill mig väl och skulle tycka om att sitta vid sjön och grilla en lördagkväll. Eller ta en fika eller öl på stan. Eller följa med och köpa en soffa.

Ingen sörjer när jag dör, ingen ska sakna det jag gör. Ingen vill veta var jag köpt min tröja.

 

Hej, tänk att man kan trycka ner sig själv så mycket, nu har jag make och barn men bristen på vänner har skapat ett stort tomrum inom mig som jag låter finnas, för varför skulle någon vilja vara min vän?

Tycker du låter som en väldigt trevlig människa iallafall…ibland undrar jag hur många av dom människor man typ möter på affären som går omkring och känner sig ensamma, om man bara visste så kanske man skulle våga ta kontakt…

Teal Lucopo skrev:

Eftersom det är lördag kväll mitt i sommaren så skrev jag upp mig på extrajobb. Det handlar inte bara om pengar. Jag måste inte jobba. Men jag har ”inget bättre för mig”. Det har jag inte heller nästa helg. Eller helgen efter det. Eller den som kommer därefter. Du fattar. Fredagar är alltid roligast på mitt jobb. Humöret på topp hos både kunder och kollegor, fredagsfika, ja du fattar. Klumpen i magen börjar skapas kring frukost. Vid tre har den förbytts i ett stort svart hål av tomhet. ”-Vad ska du göra du göra i helgen?” Mitt svar är nästan alltid en lögn. Ibland säger jag att jag ska till stugan vid sjön. Ibland åker jag verkligen dit. Ingen vet var jag är. Om jag inte postar nån bild på Instagram förstås. Ibland blir tanken på två dagars tystnad alldeles för tung. För ibland orkar jag verkligen ta mig samman, vandra, resa tält och grilla. Tystnaden kan vara en bästa vän. Men alltför ofta är den ett sällskap som kväver. Så jag äter mina korvar och majskolvar kalla för den där elden känns alldeles för övermäktig. Och framförallt överdriven. Det är ju bara till mig. Bara mig. Jag har haft vänner. Förlåt, men det är också människor som ”blivit över”. De har heller inte blivit valda av någon gemenskap. Så de har valt mig. De har nästan uteslutande varit destruktiva. Jag har blivit stalkad, slagen och utnyttjad på olika sätt av dessa. Jag kan inte minnas att jag valt någon. Min självbild har präglat mig hårt när den säger att jag inte har den förmågan. Att jag kommer bli bortvald om jag skulle våga prova. Det är ganska tärande att vara ensam projektledare över ett ensamt liv. När jag flyttade sist, för drygt ett år sedan, gav jag bort min gamla soffa. Jag har inte köpt någon ny. Det är ju ingen mer än jag som skulle sitta i den. Och en tvåa blir så hemskt tom utan soffa. Men vem skulle jag be om hjälp för att bära in den? När jag blir bjuden på något evenemang med jobbet är jag noga med att tacka ja, att dyka upp, att mingla och visa min bästa sida. Jag är uppskattad av kollegor och kunder, inte bara för min professionella sida utan för att jag även är trevlig. Jag träffar folk som jag ”klickar” med på träningsanläggningar, kurser, tävlingar etc. Också där får jag en känsla av att de tycker att jag är trevlig. Men så orkar jag inte fånga varenda jävla dag, klär mig i en tröja med texten ”värdelös” och slutar, byter gym eller drar till skogs. Jag luktar inte illa och har inget groteskt utseende, jag pratar inte bara om mig själv och är inte snål. Jag är frisk, iallafall kroppsligt, har jobb och lägenhet, häst, hund, bil och sommarställe och alltså hur mycket som helst att vara tacksam över. Men jag vet inte hur en gör för att skapa en gemenskap. Och den skammen är nästan värre än själva ensamheten. Därför önskar jag mig en gemenskap. En en handfull nummer till människor som vill mig väl och skulle tycka om att sitta vid sjön och grilla en lördagkväll. Eller ta en fika eller öl på stan. Eller följa med och köpa en soffa. Ingen sörjer när jag dör, ingen ska sakna det jag gör. Ingen vill veta var jag köpt min tröja.

Hej! Snubbe på femtiosex här.

Jättebra skrivet! Och ett jättebra inlägg! Detta inlägg som jag tror kommer vara till stor nytta för många att känna igen sig i, och ge lindring.

Själv har jag lite av andra “ingredienser” som bildar min ibland ganska så dystra tillvaro. Men, jag kände igen mig hyggligt i det du skrev “orkar inte fånga varenda jävla dag, klär mig i en tröja med texten ‘värdelös’ och slutar”. Och känslan av värdelöshet, för den delen, är nog en av de gemensamma nämnare som många av oss lite udda människor går omkring med.

Sen, jag skulle kunna hjälpa dig med “soffan”. Fast, jag antar att i och med detta ditt inlägg, så blir det nog inget problem att stöta på någon bättre lämpad, och som dessutom är förmodat närmre geografiskt.

Så fint och fängslande skrivet!

Mycket bra skrivet! Håller med tidigare.

känner igen mig.. alltså inte ensam..

-så.. hur kommer man ur detta? Lite hjälp från de ”vänner” man har kvar skulle ju inte skada..

Teal Lucopo skrev:

Eftersom det är lördag kväll mitt i sommaren så skrev jag upp mig på extrajobb. Det handlar inte bara om pengar. Jag måste inte jobba. Men jag har ”inget bättre för mig”. Det har jag inte heller nästa helg. Eller helgen efter det. Eller den som kommer därefter. Du fattar. Fredagar är alltid roligast på mitt jobb. Humöret på topp hos både kunder och kollegor, fredagsfika, ja du fattar. Klumpen i magen börjar skapas kring frukost. Vid tre har den förbytts i ett stort svart hål av tomhet. ”-Vad ska du göra du göra i helgen?” Mitt svar är nästan alltid en lögn. Ibland säger jag att jag ska till stugan vid sjön. Ibland åker jag verkligen dit. Ingen vet var jag är. Om jag inte postar nån bild på Instagram förstås. Ibland blir tanken på två dagars tystnad alldeles för tung. För ibland orkar jag verkligen ta mig samman, vandra, resa tält och grilla. Tystnaden kan vara en bästa vän. Men alltför ofta är den ett sällskap som kväver. Så jag äter mina korvar och majskolvar kalla för den där elden känns alldeles för övermäktig. Och framförallt överdriven. Det är ju bara till mig. Bara mig. Jag har haft vänner. Förlåt, men det är också människor som ”blivit över”. De har heller inte blivit valda av någon gemenskap. Så de har valt mig. De har nästan uteslutande varit destruktiva. Jag har blivit stalkad, slagen och utnyttjad på olika sätt av dessa. Jag kan inte minnas att jag valt någon. Min självbild har präglat mig hårt när den säger att jag inte har den förmågan. Att jag kommer bli bortvald om jag skulle våga prova. Det är ganska tärande att vara ensam projektledare över ett ensamt liv. När jag flyttade sist, för drygt ett år sedan, gav jag bort min gamla soffa. Jag har inte köpt någon ny. Det är ju ingen mer än jag som skulle sitta i den. Och en tvåa blir så hemskt tom utan soffa. Men vem skulle jag be om hjälp för att bära in den? När jag blir bjuden på något evenemang med jobbet är jag noga med att tacka ja, att dyka upp, att mingla och visa min bästa sida. Jag är uppskattad av kollegor och kunder, inte bara för min professionella sida utan för att jag även är trevlig. Jag träffar folk som jag ”klickar” med på träningsanläggningar, kurser, tävlingar etc. Också där får jag en känsla av att de tycker att jag är trevlig. Men så orkar jag inte fånga varenda jävla dag, klär mig i en tröja med texten ”värdelös” och slutar, byter gym eller drar till skogs. Jag luktar inte illa och har inget groteskt utseende, jag pratar inte bara om mig själv och är inte snål. Jag är frisk, iallafall kroppsligt, har jobb och lägenhet, häst, hund, bil och sommarställe och alltså hur mycket som helst att vara tacksam över. Men jag vet inte hur en gör för att skapa en gemenskap. Och den skammen är nästan värre än själva ensamheten. Därför önskar jag mig en gemenskap. En en handfull nummer till människor som vill mig väl och skulle tycka om att sitta vid sjön och grilla en lördagkväll. Eller ta en fika eller öl på stan. Eller följa med och köpa en soffa. Ingen sörjer när jag dör, ingen ska sakna det jag gör. Ingen vill veta var jag köpt min tröja.

‘

 

Fastnade verkligen för din text! Dels väldigt fint skrivet, och dels för att jag verkligen känner igen mig. Skam över att man “inte tar till vara” på sina lediga dagar, när det egentligen handlar om att man helt enkelt inte har någon att hitta på saker med. Sedan sitter man där på fikat på jobbet måndag morgon, och säger att man har “tagit det lugnt i helgen” och låtsas som att det var det man behövde, när man egentligen typ dog av tristess.

 

Jag sitter även här och funderar på hur man skulle kunna göra, när det finns så många ensamma människor omkring oss. Man borde ju kunna starta en grupp som faktiskt också träffas… hur ser det ut för dig, vart bor du någonstans? /sthlms-tjej.