Känner mig utmattad och ensam

[Teal Tipova]

Hej,

Jag känner mig så sjukt utmattad och ensam. Lever sedan tidigare med panikångest och GAD.
Nu på sistone har jag tappat all livsglädje. Varje morgon känns det som att jag blivit överkörd av en buss.
Jag vill bara ligga kvar i sängen. Jag går till jobbet varje dag men det känns som en klump i magen varje gång. Tidigare tyckte jag att det va kul på jobbet. Nu är det stressigt och jag tänker på jobbet på kvällar och helger. Jag är också rädd för att min chef ska säga att jag gör ett dåligt jobb.

Samma sak i mitt privata liv. Ständig ångest och orostankar. Jag har många vänner men på sistone har det känts jobbig att bara vara med dem. Vill hela tiden hem till sängen. Ändå så gör jag det inte för jag vet att det bara gör mig mer ont. Jag måste vara riktig tråkig att vara med då jag är som en zombie och aldrig vet vad jag ska säga/fråga i sociala sammanhang.

Jag spelar en del fotboll men till och med det känns numera tråkigt att gå till. Har knappt energi och mina medspelare bara klagar på mig.

Jag vet att många säger att jag ska rycka upp mig och vara mer framåt men jag orkar verkligen inte och jag känner mig så sjukt ensam med mig själv och min ångest.

Någon som känner som jag?

[Pink Koboja]

Hej skulle så gärna vilja skriva mer till dig just nu men mår verkligen så som du beskriver det här, noll energi i kroppen bara scrollar i mobilen och ändå orkar jag inte svara på sms/samtal från vänner.. så trött på att bara existera, vill så gärna leva.. tack för att du delar med dig, känns mindre ensamt när jag läser..

Hej känner precis likadant och har ingen ork mer i kroppen och ångesten har tagit över och känner mig ensam. Jag har förlorat glädje helt till mitt jobb och liv.

Du är inte ensam om att känna som du gör, om det är någon tröst. Men det låter som att du verkligen kämpar med detta.
Känner så väl igen de känslor du beskriver. Det känns som att man ständigt går runt och är utmattad/på gränsen att när som helst bränna ut sig och bli utmattad och ingenting fyller något syfte. Ingenting ger glädje eller mening. Man är en zombie och den stressen det get att veta att man inte engarerar sig tillräckligt på jobbet, socialt och i relationer är överväldigande.

[Pink Koboja]

Ja den stressen som att man inte engagerar sig tillräckligt mycket nånstans, att man bara inte räcker till för att det är slut på bränsle typ.. den klarar jag inte av längre. Känner hela tiden att jag behöver maskera på jobbet eller allmänt i samhället för att jag ändå aldrig kommer kunna dra ”hela storyn” till hur mår du egentligen, utan nån bråkdel kanske som ändå bara leder till ”stöttande svar” vilka egentligen förminskar hela problemet och till slut känner man sig bara värre.. och all maskerande drar den sista lilla energin man har kvar i kroppen.. ångesten låter en inte sova även fast man är sjukt trött, så går man runt som en zombie, ber om ursäkt för sånt man glömt eller är sen med, förklarar sig lite då o då för folk som tar allt personligt när man egentligen bara kämpar med sig själv osv osv.. fattar inte meningen med allt det här, hur länge ska en människa behöva orka? Tror fan inte att det här samhället vi lever i är byggt för alla människor.. mår man piss så finns det liksom inget utrymme för att få vara det ett tag och återvända när det känns bättre för under den tiden hinner man köra ner ekonomin helt i botten, får en ”frånvaro lucka” i CVn etc. .. om man alltså inte får ekonomiskt stöd av närstående.. då blir man ju mentalt inte ett dugg bättre känner jag..

Hej jag fyller på lite här. Jag känner mig också ensam mycket tankar i huvudet. Så jag förstår mycket väl hur det känns

[Teal Tipova]

Tack för era svar. Känns skönt att man inte är ensam i det hela.

Som någon nämnde ovan så är detta stressiga och “ständiga strävan efter något bättre”-samhället inte för alla.

Just nu drömmer jag om att bara få åka ut till mitt skärgårdshus, bada bastu (som inte är klar) och bara vila till en bra bok i en vecka.

Jag är trött på att jag hela tiden måste prestera. På jobbet och i livet i övrigt. En kan ju säga att man inte behöver det men anstränger jag mig inte så vill ingen vara med mig. Utom min familj och någon få riktig vän.

Jag behöver mer även om jag är helt slut och bara vill ligga i sängen.
Jag vet att min chef skulle “stötta” mig med några snälla ord. Men i övrigt vet jag av erfarenhet att mina arbetsplatser är hårdare än så. Ingen är oersättlig så det är bara ut med mig och in med nästa.
Strävan efter vinst och dra ner på kostnaderna är i detta pumpade samhälle allt som spelar roll.

Just nu kan jag bli stressad över minsta lilla. Kan liksom till och med bli stressad över att inte tycka att jag har kläder i garderoben att ha på mig.

Är helt lost i livet. Ingen som helst ork med nått. Träningen går dåligt, jobbet tär på mig, singellivet tär på mig, min GAD gör mig inte mer lugn. Tur att jag inte haft panikångest på länge. Måste vara medicinerna min läkare pumpar ut.

Samtidigt vet jag att det bara är jag som kan göra förändring. Och det är många som tidigare har sagt “ryck upp dig” eller “det är väl bara att ta tag i saker”. Riktigt så enkelt är det inte. Mår jag bra och livet är på topp med livsglädjen så är det lätt att säga så. Och jag vet att jag inte mår bra och bara kan rycka upp mig. Jag har också mått helt okej och varit livsglad. Då är det en annan sak. Visst är man “trött” på sitt jobb ibland och trött varje morgon. Men det här är INTE samma sak.

Någon som aldrig varit i vår sits kommer nog aldrig förstå fullt ut. Många tror ju att “man inte kan gå in i väggen”, tills man hamnar där själv..

Det känns hopplöst men det finns väl hopp antar jag. Just nu är jag bara så lost. Vet inte vart jag vill bo, vad jag vill jobba med, osv. och vet inte hur jag ska kunna hitta det heller. Att bara säga upp mig känns lite väl riskabelt.

Nog med mitt babblande. Kanske någon förstår vart jag vill komma med hela.

Styrkekramar till er. Och en tillönskan om att det kan bli bättre för oss.

Utmattning gör att ensamhet förstärks i en ond cirkel. Man får känslan av att man förtvinar inombords eftersom man ej har styrka att förändra, fast det kanske är en förändring som skulle behövas.

Man får värdelöshetskänslor som gör det svårt att uppskatta något och då vill man isolera sig, inget spelar ju någon roll. Man behöver öva men det går att ibland lura sitt system genom att hur litet eller oviktigt det än känns så gör man det ändå. För det är spiralen man behöver bryta vilket man i perioder inte tror är möjligt, och det är viktigt att man förstår att man kan ta kontrollen. Fast det känns provocerande när andra tar upp det. Jag talar inte om att rycka upp sig, utan att acceptera sin tillfälliga tarvlighet så som stunden är och göra tvärt om vad känslorna säger en.

Om man mår dåligt över jul, så gör någon dekoration iaf, om man känner sig orkeslös ta en kort promenad fast kroppen känns som sirap, om man har svårt att läsa lyssna på något som normalt brukar intressera en. Utmana de negativa känslorna på en nivå man skulle kunna klara, jämför inte med andra, tillslut kommer hjärnan plocka upp detta och börja skapa lustkänslor igen. Men det är övning som gäller.

Jag vet precis hur det är vid depressioner och är man inte i det mest akuta stadiet, så kan man träna hjärnan på att byta spår en stund. Det är piss jag vet, och man känner sig halvt döende.

Skriver gärna med dig privat om du är en kvinna 18-32 eftersom jag har en förkärlek till människor som haft det jobbigt, dessa människor har ett djup som andra inte har. Vi kan låta ödet bestämma vad som sker mellan oss.