Kan man lära sig att gilla ensamheten?

[Red Kylade]

Jag har varit tillsammans med några kvinnor/män genom åren. Jag har skaffat ett barn med en av dom. Men av någon anledning blir jag alltid lämnad till slut. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör eller hur mycket jag anstränger mig för att förhållandet ska funka. Självklart har jag gjort misstag och varit orättvis ibland, jag är bara en människa. Men jag har aldrig varit elak eller våldsam, jag har alltid varit trogen och lojal. Det är något med mig som inte andra orkar med någon längre tid och jag vet inte vad det är. Jag är less och trött på att lägga ner energi och tid på att försöka bygga nya relationer med människor som ändå inte accepterar mig som den jag är. Så nu undrar jag om det går att lära sig att tycka om att vara ensam? Och hur gör man det?

<3 Låter som du blivit bränd på tok för många gånger och tagit rejält illa vid dig av det? Att det här varit sista droppen och nu vill du helst försöka leva ensam resten av ditt liv för att slippa uppleva liknande smärta igen? <3 Tänker att ensamhet i relationer oftast kan vara desto mer plågsamt och ensamt också än per definition den fysiska och sociala ensamheten.

Generellt är nog mitt livsmotto att om man inte förstår sig på varför relationerna blivit så knasiga tror jag på att pausa ett tag. Kanske behöver man hitta tillbaka till sig själv för att andra också satt en hel del etiketter på en som gjort en förvirrad – och upprörd? Vissa är ju också väldigt bra på typ dimridåer och då tror jag det är extra viktigt att få landa i sin egen kropp och hur man själv vill definiera sig själv. När man känner att man återigen vet vem man är och har återfått krafterna då tror jag risken är mindre att man också träffar personer som är skadliga för en – man reagerar kanske kraftigare, vill ta avstånd. Obs talar bara utifrån egna erfarenheter.

[Indigo Jyrute]

Det undrar jag med. Har svårt att se det framför mig men önskar att det gick att vänja sig vid.