Hem > Forum > Ensamhet > Jag vill inte vakna längre.

Jag vill inte vakna längre.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej.

    Jag heter Julia.

    Jag flyttade till Sverige för ett halvår sedan till min sambo. Från Ryssland.

    Vi har varit tillsammans i nästan 5 år. Vi trivdes så bra tillsammans. Tills jag flyttade hit. Jag känner inte längre kärlek från honom. Vi pratar inte ens om kärlek. Ibland äter vi tillsammans och det är det. Sover inte tillsammans.
    I mitt land har jag förlorat allt. Min familj föll isär när min pappa tog livet av sig. Jag fick inget stöd från någon. Jag förlorade alla mina vänner och blev ensam. Jag var 16.

    Nu ”dör” mitt land. Jag hatar det som hände med Ryssland. Och det gör ont. Det är som att en stor del av mig har dött.
    Det är svårt för mig att höra om kriget. Mitt hus finns inte längre.

    I Sverige har jag jobb och studerar. Det enda som hindrar mig från att helt fördjupa mig i dåliga tankar.

    Men inga vänner. Inte från Ryssland och inte från Sverige. Helt ensam.

    Många tror att jag och min sambo är ett lyckligt par. Men ingen vet om mina tårar varje natt. Jag tänker på oss. Är detta slutet?
    När vi var lyckliga ville vi gifta oss, bilda familj, skaffa barn. Men nu är det inte det.
    Han var min enda vän i hela världen. Och nu vågar jag inte ens prata om känslor.
    Förra gången sa han irriterat att han inte ville se mina tårar. Det gör så ont. Så jävla ont..
    Inget stöd och ingen trygghet.
    Det är som att jag är helt ensam i hela världen. Och det finns ingen person som jag bara skulle krama och berätta om allt jag känner.

    Jag sitter i biblioteket i flera timmar och läser och försöker fly från min smärta.

    Människor pratar ibland med mig på biblioteket. En person sa till mig att jag är vacker. Och det blev jag otroligt glad över att höra. Jag gick hem och log hela vägen.
    Jag har inte hört något bra om mig på länge.

    Min pojkvän planerar en resa till Nederländerna. Han pratade mycket och visade bilder på exakt var han skulle vara. Jag trodde att jag skulle följa med honom också. Sedan blev han förvånad. Du? Men du gillar inte den här musiken. Det är dyrt att resa tillsammans.
    OK. Ja, vem är jag att resa med honom. Det är dyrt och obekvämt.
    Och jag tänker, varför är det så? Jag är alltid och överallt överflödig.
    Jag levde inte upp till mina föräldrars förväntningar. Jag blev ingen bra vän till mina vänner. Jag blev inte en bra tjej för min pojkvän.

    Jag har drömmar och mål. Jag vet vad jag ska göra härnäst. Och jag känner mig stark.
    Men ensamheten angriper mig varje kväll.
    Jag kramar om min filt och föreställer mig ett annat liv. Där älskar de mig och kysser mig innan man går och lägger sig.
    Jag går till och med och lägger mig tidigare för att lura hjärnan igen och inte känna mig ensam.
    Och jag tänker ofta om jag inte vaknade alls. Att dö i sömnen är så perfekt.

    Kanske blir jag en känd illustratör och konstnär och får mycket pengar. men jag är rädd att jag aldrig kommer att känna hur det är att vara mamma. Och hur det är att vara en lycklig fru. Skratta bredvid min man, resa tillsammans eller ligga på soffan och titta på Netflix. Att vara tillsammans, även om något gör ont i själen. Att hjälpa varandra.

    Jag är lite blyg så det är svårt att hålla kontakten med folk. Men jag pratar gärna med någon.
    Kanske till och med bli vänner.

     

    <3 Sån fin text på något sätt, det lyser igenom att du är en vänlig själ.

    All min medkänsla också för det som händer i kriget – även om jag inte på långa vägar kan förstå hur det är att drabbas av det som du gjort personligen. Beklagar även din pappas självmord. Så obeskrivligt smärtsamt.

    Ensamheten, ja. Gud vad den är svår att bära, alltså – relaterar.

    Böcker och bibliotek, vad vore världen utan dem?

    Tänker lite på det du skriver om din pojkvän och att det blivit annorlunda mellan er. Vet du vad exakt det är som hänt och som gjort att det blivit så efter det att du flyttade hit?

     

    Hej. Jag heter Julia. Jag flyttade till Sverige för ett halvår sedan till min sambo. Från Ryssland. Vi har varit tillsammans i nästan 5 år. Vi trivdes så bra tillsammans. Tills jag flyttade hit. Jag känner inte längre kärlek från honom. Vi pratar inte ens om kärlek. Ibland äter vi tillsammans och det är det. Sover inte tillsammans. I mitt land har jag förlorat allt. Min familj föll isär när min pappa tog livet av sig. Jag fick inget stöd från någon. Jag förlorade alla mina vänner och blev ensam. Jag var 16. Nu ”dör” mitt land. Jag hatar det som hände med Ryssland. Och det gör ont. Det är som att en stor del av mig har dött. Det är svårt för mig att höra om kriget. Mitt hus finns inte längre. I Sverige har jag jobb och studerar. Det enda som hindrar mig från att helt fördjupa mig i dåliga tankar. Men inga vänner. Inte från Ryssland och inte från Sverige. Helt ensam. Många tror att jag och min sambo är ett lyckligt par. Men ingen vet om mina tårar varje natt. Jag tänker på oss. Är detta slutet? När vi var lyckliga ville vi gifta oss, bilda familj, skaffa barn. Men nu är det inte det. Han var min enda vän i hela världen. Och nu vågar jag inte ens prata om känslor. Förra gången sa han irriterat att han inte ville se mina tårar. Det gör så ont. Så jävla ont.. Inget stöd och ingen trygghet. Det är som att jag är helt ensam i hela världen. Och det finns ingen person som jag bara skulle krama och berätta om allt jag känner. Jag sitter i biblioteket i flera timmar och läser och försöker fly från min smärta. Människor pratar ibland med mig på biblioteket. En person sa till mig att jag är vacker. Och det blev jag otroligt glad över att höra. Jag gick hem och log hela vägen. Jag har inte hört något bra om mig på länge. Min pojkvän planerar en resa till Nederländerna. Han pratade mycket och visade bilder på exakt var han skulle vara. Jag trodde att jag skulle följa med honom också. Sedan blev han förvånad. Du? Men du gillar inte den här musiken. Det är dyrt att resa tillsammans. OK. Ja, vem är jag att resa med honom. Det är dyrt och obekvämt. Och jag tänker, varför är det så? Jag är alltid och överallt överflödig. Jag levde inte upp till mina föräldrars förväntningar. Jag blev ingen bra vän till mina vänner. Jag blev inte en bra tjej för min pojkvän. Jag har drömmar och mål. Jag vet vad jag ska göra härnäst. Och jag känner mig stark. Men ensamheten angriper mig varje kväll. Jag kramar om min filt och föreställer mig ett annat liv. Där älskar de mig och kysser mig innan man går och lägger sig. Jag går till och med och lägger mig tidigare för att lura hjärnan igen och inte känna mig ensam. Och jag tänker ofta om jag inte vaknade alls. Att dö i sömnen är så perfekt. Kanske blir jag en känd illustratör och konstnär och får mycket pengar. men jag är rädd att jag aldrig kommer att känna hur det är att vara mamma. Och hur det är att vara en lycklig fru. Skratta bredvid min man, resa tillsammans eller ligga på soffan och titta på Netflix. Att vara tillsammans, även om något gör ont i själen. Att hjälpa varandra. Jag är lite blyg så det är svårt att hålla kontakten med folk. Men jag pratar gärna med någon. Kanske till och med bli vänner.

    vilken bra svenska.. men har du bara bott här ett halvår ? ❤️

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.