Jag har skrivit en lista med mina olika abonnemang, bank mm som ska avslutas. Jag har inget avskedsbrev eller ens lapp. För jag har ingen att skriva det till.
Jag har haft vänner, jag har en familj. Men allt försvann under en natt när jag fick utmattningssyndrom i kombo med min psykiska ohälsa. Iom så hörde jag inte av mig först och det blev klart direkt att all form av kontakt jag haft med mina bästa vänner byggde på att jag var den som tog kontakt. Under en natt försvann mina 3 bästa vänner, en har jag känt i över 15 år.
Sedan dess har jag haft några få vänner men nu är dom försvunna. De var alltid upptagna med “jobb” och andra ursäkter.
Jag har vart självmordsbenägen sen jag var i tonåren. Har försökt ett par gånger de senaste året men de har vart resultatet via panik och därför inte “genomtänkta”.
Jag har skrikit mig hes efter hjälp, psykologer, läkare, de få personerna som jag kan klassas som bekanta. De enda jag får är att jag ska åka till psykakuten när det är illa och svaren från bekanta är enbart naaw,:( och usch.
Jag har inte haft kontakt med min familj sen i julas. Mamma prata jag däremot runt maj. Dom vet hur dåligt jag mår och jag har alltid varit ett problem i deras ögon. De har sagt det rakt ut.
Jag har försökt, tro mig. Jag har gjort allt s jag kan för att klara igenom dagarna. Jag är helt själv i mitt liv, ingen som backar mig eller håller handen när jag faller som djupast. Det enda som håller mig är oron för mina husdjur. Jag vet inte hur lång tid tills någon hade märkt att jag var borta. Jag hade såklart sett till att de har mat och vatten för lång tid. Men det kanske händer något. Jag kan inte ringa 112 för då kanske dom hittar mig förtidigt.
Jag har tagit bort alla socialamedier. Har min telefon avstängd nästan hela tiden av anledningarna att då vet jag inte helt och hållet att ingen hör av sig till mig. Då kan de ju hända. När jag har den på ekar den tomt, och då vet jag att jag är helt ensam.
Det är ensamheten som är värst. Jag har överlevt till 30 med min psykiska ohälsa, för att jag iaf haft någon som hållt mig kvar.
Förutom djuren har jag ångest för att de kommer få packa ihop min lägenhet, göra sig av med allt, spackla hål i väggarna, flyttstäda etc. Att jag ska vara ett besvär även efter jag inte finns mer.
Det är inte att jag vill försvinna, utan det är att jag slutade vara en människa för länge sen. Jag är bara som ett vakuum som bara ser på hur timmarna blir till dagar, dagar som blir månader och sen år.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ta upp mig ur ett hål utan botten utan att någon kastar ner ett rep.
