I mitt allra bästa försök förlorar jag ändå

[Azure Puhugu]

Så många år. Så länge jag kan minnas.
Har den funnits där. Ångesten. Önskan om att inte behöva leva mer.
Jag är snart 31. Det började när jag var 13. Ironiskt att man kan vända på siffrorna.
Jag har nog gått igenom allt man kan tänka sig, fått all hjälp man kan tänka sig. Psyk har faktiskt inte ignorerat mig. Kan bero på alla dagar intuberad på IVA pga överdos. Inte missbruk, ville bara dö.
Sen slutade jag med överdoser och då glömdes jag bort. Men känslorna försvann inte. Tankarna försvann inte. Jag fortsatte försöka. Men dom här gångerna hittades jag av familj och vänner. Dom tog ner mig från snaran. Dom gjorde allt för mig.

Sen träffade jag henne. Hon som påminde så mycket om mig. Hon hade sin egna bakgrund och jag ville hjälpa henne. Men så kom bråken. Sen kom vår son. Vi flyttade isär för det var kaos. Hon slog mig flera gånger. Kastade saker i mitt huvud. Pga vad? Jag ställde samma fråga. Jag hade på ett eller annat vis gjort fel…

Jag flyttade såklart. Men ångesten flyttade med mig. Såklart.
Så nu sitter jag här, efter flera öl och försöker sammanfatta mitt liv. Jag som annars är så grym på ord och sammansättning förlorar den här ronden.

Jag vet inte vad jag är ute efter..
Hon utnyttjar mig för sitt bästa. Jag bara lever med. Men för varje gång vill jag bara dö mer. Min son håller min låga tänd för nu. Men jag är oerhört säker på att hon kommer lyckas ta den med.

Jag är förlorad för alltid. BUP sa för 18 år sen att jag kommer aldrig ta mig ur min depression.
Jag antar att dom hade rätt och det är dags… Måste bara hitta en dag och en tid som funkar så jag inte hinner börja ruttna.

Tom Macdonald – Best rapper ever (triggervarning!!) Förklarar rätt bra.

Ursäkta för att jag tog upp er tid…..

Jag hoppas att du inte ger upp, för din sons skull. ♥️ Det som förbryllar mig är att du redan för 18 år sen fick besked om att du aldrig kommer bli fri från din depression…av vilken anledning kan man komma fram till det? Vård, omsorg och behandlingar förändras och man kan göra mycket idag för att hjälpa personer bli fria eller underlätta i det dagliga livet med olika behandlingar och läkemedel. Du ska absolut inte be om ursäkt för att du tog dig tid att skriva ner dina tankar och känslor kring dig som person…..Hur mår du idag? 🌟🦋

[Azure Puhugu]

Ursäkta för sent svar… Haft rusningstrafik i mitt liv sista veckorna

Jag gör mitt allt för att inte ge upp… Men det är svårt när mitt huvud är ett konstant inbördeskrig mellan vad jag vill och hur jag mår…

BUPs diagnos har blivit utdömd av i stort sett alla jag träffat sen dess men det dom sa ligger ändå och gnager i mig, gör sig påmint varje gång jag mår sämre…

Som nu, jag har mått riktigt ruttet senaste veckorna. Jag ser mest bara mörker… Jag har tagit upp en kontakt inom psykiatrin igen för jag är helt ärligt rädd för mina egna tankar just nu…

Hoppas du får bra stöd genom din kontakt med psykiatrin. Visst kan man bli rädd för sina egna tankar, samtidigt går det faktiskt att ändra sitt sätt att tänka. Det kan vara svårt att bryta dessa tankemönster, men är fullt möjligt. Ångest är i dom flesta fall också ett tecken på att det krävs vissa förändringar i ens liv. Dom flesta tror att ångest är något dåligt men så är det inte. Det är en vän som tar hand om oss, även om känslorna kan vara obehagliga så finns dom inte för att plåga oss, utan för att tala om att det eventuellt krävs vissa förändringar för att vi ska kunna må bra. Eller iallafall kunna hantera livet. Vet inte din livshistoria men önskar att du ska hitta olika lösningar så att du hittar dit. Att du ska hitta din mening med livet. Vi är alla värda att må bra, tro inget annat. Oavsett hur du känner idag, hoppas jag att du en dag kan bli din egen bästa vän. Det är inte meningen att vi ska leva ett liv utan problem och bekymmer även om det är så vi alla egentligen vill leva och det enda sättet vi tror är att uthärda tillvaron. Fast det är även det som gör att vi lär känna oss själva och gör att vi växer som personer. Den ”diagnosen” du fick som väldigt ung får mig att tänka på vissa personer som också fått felaktiga besked, såsom att dom till exempel aldrig kommer kunna gå igen efter en olycka, bli frisk från en allvarlig sjukdom eller liknande, men där personen bevisat motsatsen. Jag hoppas du kommer till en punkt där du kan hitta kraften att bevisa motsatsen, att du trots allt kan bryta dina mörka tankar och hitta det som får dig att fortsätta och förhoppningsvis får dig att må bättre bit för bit. Man kan uppnå det genom bland annat motivation, med bra stöd och hälsosamma relationer. Det är viktigt att hitta dom små guldkornen som är viktiga för just dig. 💙

Azure Puhugu skrev:

Ursäkta för sent svar… Haft rusningstrafik i mitt liv sista veckorna Jag gör mitt allt för att inte ge upp… Men det är svårt när mitt huvud är ett konstant inbördeskrig mellan vad jag vill och hur jag mår… BUPs diagnos har blivit utdömd av i stort sett alla jag träffat sen dess men det dom sa ligger ändå och gnager i mig, gör sig påmint varje gång jag mår sämre… Som nu, jag har mått riktigt ruttet senaste veckorna. Jag ser mest bara mörker… Jag har tagit upp en kontakt inom psykiatrin igen för jag är helt ärligt rädd för mina egna tankar just nu…

hoppas, hoppas du får stöd och hittar till ett liv som känns bra. Jag känner igen inbördeskriget i huvudet. Som att gå på minerad mark ofta. Men du har det säkert ännu värre! Styrka till dig!