Hem > Forum > Ensamhet > I mitt allra bästa försök förlorar jag ändå

I mitt allra bästa försök förlorar jag ändå

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Så många år. Så länge jag kan minnas.
    Har den funnits där. Ångesten. Önskan om att inte behöva leva mer.
    Jag är snart 31. Det började när jag var 13. Ironiskt att man kan vända på siffrorna.
    Jag har nog gått igenom allt man kan tänka sig, fått all hjälp man kan tänka sig. Psyk har faktiskt inte ignorerat mig. Kan bero på alla dagar intuberad på IVA pga överdos. Inte missbruk, ville bara dö.
    Sen slutade jag med överdoser och då glömdes jag bort. Men känslorna försvann inte. Tankarna försvann inte. Jag fortsatte försöka. Men dom här gångerna hittades jag av familj och vänner. Dom tog ner mig från snaran. Dom gjorde allt för mig.

    Sen träffade jag henne. Hon som påminde så mycket om mig. Hon hade sin egna bakgrund och jag ville hjälpa henne. Men så kom bråken. Sen kom vår son. Vi flyttade isär för det var kaos. Hon slog mig flera gånger. Kastade saker i mitt huvud. Pga vad? Jag ställde samma fråga. Jag hade på ett eller annat vis gjort fel…

    Jag flyttade såklart. Men ångesten flyttade med mig. Såklart.
    Så nu sitter jag här, efter flera öl och försöker sammanfatta mitt liv. Jag som annars är så grym på ord och sammansättning förlorar den här ronden.

    Jag vet inte vad jag är ute efter..
    Hon utnyttjar mig för sitt bästa. Jag bara lever med. Men för varje gång vill jag bara dö mer. Min son håller min låga tänd för nu. Men jag är oerhört säker på att hon kommer lyckas ta den med.

    Jag är förlorad för alltid. BUP sa för 18 år sen att jag kommer aldrig ta mig ur min depression.
    Jag antar att dom hade rätt och det är dags… Måste bara hitta en dag och en tid som funkar så jag inte hinner börja ruttna.

    Tom Macdonald – Best rapper ever (triggervarning!!) Förklarar rätt bra.

    Ursäkta för att jag tog upp er tid…..

    Jag hoppas att du inte ger upp, för din sons skull. ♥️ Det som förbryllar mig är att du redan för 18 år sen fick besked om att du aldrig kommer bli fri från din depression…av vilken anledning kan man komma fram till det? Vård, omsorg och behandlingar förändras och man kan göra mycket idag för att hjälpa personer bli fria eller underlätta i det dagliga livet med olika behandlingar och läkemedel. Du ska absolut inte be om ursäkt för att du tog dig tid att skriva ner dina tankar och känslor kring dig som person…..Hur mår du idag? 🌟🦋

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.