Hem > Forum > Ensamhet > Hur tar man sig ur ensamhet?

Hur tar man sig ur ensamhet?

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag har tidigare i mitt liv valt att vara för mig själv, men jag hade vänner och familj som alltid fanns runt mig. Jag kände mig inte ensam då, jag trivdes med hur det var.

    Men olika händelser i livet, dels att jag flyttat har fått situationen att bli annorlunda. Idag bor jag 30 mil från familj och gamla vänner, jag har haft en hel del svårigheter som jag gått igenom och jag har ett barn med diagnos som bor hos mig varannan vecka. Pga min sons svårigheter blir vi inte medbjudna på ”playdates” eller kalas, jag upplever att min familj som bor långt bort inte orkar ha oss på besök då vi reser en bit och bor ofta kvar mm.

    Till synes är jag en social person, jag trivs på mitt jobb och är social med mina kollegor. Jag har en utbildning och jag tror att ingen vet hur ensam jag är. Jag skäms över att jag inte har någon vän att umgås med då och då som jag kan vara förtrolig med, en vän som man kan bolla tankar och vardag med. Jag vet inte om jag saknar något ”tjejgäng” men absolut en vän eller två..

    Faktum är att jag har en särbo, men pga mitt barns svårigheter har vi valt att just vara särbos, varannan vecka (barn vecka) bor jag hemma hos mig och varannan vecka är jag och särbon sambos. Det här har varit en bra lösning. Men kontrasterna blir enorm, varannan vecka lever jag sambo liv, vi är inte för tillfället särskilt sociala pga rådande omständigheter, men vi har varann, men sen när det blir barnvecka så är det som om jag plötsligt blir helt ensam. Det har blivit mer och mer att jag lever mitt liv under barn veckan och särbon sitt liv, jag önskade trots att det är svårt med mitt barn att vi hade varann mer alla veckor..

    Jag vet även med mig att min självkänsla är i botten, ”varför skulle någon vilja vara med mig som verkar ha så mycket”, faktum är att jag hade mer än gärna gjort plats för en vän, men det är så svårt. Dels så stoppar jag mig själv då jag är rädd att ”inte bli omtyckt” dels har alla så mycket med sitt familj, barn, vänner, träningar och andra intressen så att träffa nya vänner verkar vara svårt, alla har ”sitt” redan.

    Jag har intressen, jag tränar en del, älskar promenera och gå på gym. Jag tränar ibland med min särbo, men jag älskar laga mat om jag hade någon att laga till, lagar ju med min särbo men det skulle vara kul och bjuda hem någon och äta och bara umgås, jag har inte det kontaktnätet. Tänk om någon ville komma förbi på en en kaffe?

    Jag vet inte hur jag ska komma ur detta, funderar på att träffa en psykolog. Någon som har tips? Varannan vecka är jag ganska låst utifrån de svårigheter min son har han behöver en del tillsyn och det är svårt att ta med honom på saker, han är också väldigt beroende av rutiner osv. Jag önskar det finns någon människa i välden som skulle kunna acceptera detta, då skulle det inte vara något problem.

    Det här tär på mig och alla svårigheter blir som svårare. Ibland funderar jag på att flytta hem, men det är ingen lösning för då måste jag lämna min son och det skulle jag inte klara, skulle bli olycklig av den anledningen i stället..

     

    Avatar

    Hej! Det låter som att du har en tuff livssituation med mycket ansvar och så ensamhet ovanpå det. Att prata med en psykolog om hur du har det och tex jobba med din självkänsla, låter som en bra idé. En annan tanke som jag får när jag läser ditt inlägg, är om du har möjlighet att träffa andra i din situation, alltså tex andra föräldrar till barn med din sons funktionsnedsättning? En gemensam livserfarenhet av det slaget kan vara en inkörsport till att komma nära varandra. Om du känner att det finns ork och tid skulle du även kunna söka vänner på vänsökarsajter, tex appen GoFriendly, utifrån dina intressen. Kanske tex en träningskompis eller någon som också är intresserad av matlagning kunde bli en nära vän med tiden. Kram.

    Hög igenkänning.

    Kämpar själv med ensamhet.

    Kort om mig:

    Lever ensam sedan 2012. Har en katt 🐱 Hade två till den 14 oktober då min yngre tjej 🐱 blev påkörd. Vi är i djup sorg just nu💛.

    Min familj bor på annan ort och i annat land.
    Har bra vänner och vi ses ”då och då”.

    Jag träffar en kille och hans barn ”då och då”.

    Inget bra socialt med kollegor pga. olika faktorer.

    Har sjukdomar och besvär men tycker mig känna mig själv och finna en balans mellan återhämtning och aktivitet.

    Jag har så mycket tid till mer vänskap och umgänge.

    Är trött på att höra ”nej” till mina förslag, eller ”det låter jätte mysigt så hör av dig när du kan så ser vi om jag kan”, eller att man träffar mig ”bara för att” eller när det endast passar personen själv.

    Vill att man hör av sig till mig gör att MSN just saknar mig, mitt sällskap och tycker om mig.

    Finns här för mer ”samtal” om du vill.
    Vet ej om vi kan ”mötas” mer privat via mail?
    Vet ej hur detta fungerar.

    Funderar på det du skriver om att göra plats åt fler relationer. Kanske en idé kan vara att fundera på möjligheter som t ex att ta en glass/kaffe med någon, ta ett kort samtal då och då. Börja i änden att fylla på med det sociala i kanske små doser till en början på fritiden. Små steg och samtidigt ha ett öra utåt ifall det är något ”på gång” och som du kan följa med på. Öppna upp för att säga ja till det som korsar din väg. Och att det senare mynnar ut att bli precis som det är på jobbet med större social interaktion.

    Tänker att när man medvetandegjort inför sig själv vad man behöver så har man redan tagit första steget till en förändring.

    Jag har tidigare i mitt liv valt att vara för mig själv, men jag hade vänner och familj som alltid fanns runt mig. Jag kände mig inte ensam då, jag trivdes med hur det var. Men olika händelser i livet, dels att jag flyttat har fått situationen att bli annorlunda. Idag bor jag 30 mil från familj och gamla vänner, jag har haft en hel del svårigheter som jag gått igenom och jag har ett barn med diagnos som bor hos mig varannan vecka. Pga min sons svårigheter blir vi inte medbjudna på ”playdates” eller kalas, jag upplever att min familj som bor långt bort inte orkar ha oss på besök då vi reser en bit och bor ofta kvar mm. Till synes är jag en social person, jag trivs på mitt jobb och är social med mina kollegor. Jag har en utbildning och jag tror att ingen vet hur ensam jag är. Jag skäms över att jag inte har någon vän att umgås med då och då som jag kan vara förtrolig med, en vän som man kan bolla tankar och vardag med. Jag vet inte om jag saknar något ”tjejgäng” men absolut en vän eller två.. Faktum är att jag har en särbo, men pga mitt barns svårigheter har vi valt att just vara särbos, varannan vecka (barn vecka) bor jag hemma hos mig och varannan vecka är jag och särbon sambos. Det här har varit en bra lösning. Men kontrasterna blir enorm, varannan vecka lever jag sambo liv, vi är inte för tillfället särskilt sociala pga rådande omständigheter, men vi har varann, men sen när det blir barnvecka så är det som om jag plötsligt blir helt ensam. Det har blivit mer och mer att jag lever mitt liv under barn veckan och särbon sitt liv, jag önskade trots att det är svårt med mitt barn att vi hade varann mer alla veckor.. Jag vet även med mig att min självkänsla är i botten, ”varför skulle någon vilja vara med mig som verkar ha så mycket”, faktum är att jag hade mer än gärna gjort plats för en vän, men det är så svårt. Dels så stoppar jag mig själv då jag är rädd att ”inte bli omtyckt” dels har alla så mycket med sitt familj, barn, vänner, träningar och andra intressen så att träffa nya vänner verkar vara svårt, alla har ”sitt” redan. Jag har intressen, jag tränar en del, älskar promenera och gå på gym. Jag tränar ibland med min särbo, men jag älskar laga mat om jag hade någon att laga till, lagar ju med min särbo men det skulle vara kul och bjuda hem någon och äta och bara umgås, jag har inte det kontaktnätet. Tänk om någon ville komma förbi på en en kaffe? Jag vet inte hur jag ska komma ur detta, funderar på att träffa en psykolog. Någon som har tips? Varannan vecka är jag ganska låst utifrån de svårigheter min son har han behöver en del tillsyn och det är svårt att ta med honom på saker, han är också väldigt beroende av rutiner osv. Jag önskar det finns någon människa i välden som skulle kunna acceptera detta, då skulle det inte vara något problem. Det här tär på mig och alla svårigheter blir som svårare. Ibland funderar jag på att flytta hem, men det är ingen lösning för då måste jag lämna min son och det skulle jag inte klara, skulle bli olycklig av den anledningen i stället..

    Jag har tidigare i mitt liv valt att vara för mig själv, men jag hade vänner och familj som alltid fanns runt mig. Jag kände mig inte ensam då, jag trivdes med hur det var. Men olika händelser i livet, dels att jag flyttat har fått situationen att bli annorlunda. Idag bor jag 30 mil från familj och gamla vänner, jag har haft en hel del svårigheter som jag gått igenom och jag har ett barn med diagnos som bor hos mig varannan vecka. Pga min sons svårigheter blir vi inte medbjudna på ”playdates” eller kalas, jag upplever att min familj som bor långt bort inte orkar ha oss på besök då vi reser en bit och bor ofta kvar mm. Till synes är jag en social person, jag trivs på mitt jobb och är social med mina kollegor. Jag har en utbildning och jag tror att ingen vet hur ensam jag är. Jag skäms över att jag inte har någon vän att umgås med då och då som jag kan vara förtrolig med, en vän som man kan bolla tankar och vardag med. Jag vet inte om jag saknar något ”tjejgäng” men absolut en vän eller två.. Faktum är att jag har en särbo, men pga mitt barns svårigheter har vi valt att just vara särbos, varannan vecka (barn vecka) bor jag hemma hos mig och varannan vecka är jag och särbon sambos. Det här har varit en bra lösning. Men kontrasterna blir enorm, varannan vecka lever jag sambo liv, vi är inte för tillfället särskilt sociala pga rådande omständigheter, men vi har varann, men sen när det blir barnvecka så är det som om jag plötsligt blir helt ensam. Det har blivit mer och mer att jag lever mitt liv under barn veckan och särbon sitt liv, jag önskade trots att det är svårt med mitt barn att vi hade varann mer alla veckor.. Jag vet även med mig att min självkänsla är i botten, ”varför skulle någon vilja vara med mig som verkar ha så mycket”, faktum är att jag hade mer än gärna gjort plats för en vän, men det är så svårt. Dels så stoppar jag mig själv då jag är rädd att ”inte bli omtyckt” dels har alla så mycket med sitt familj, barn, vänner, träningar och andra intressen så att träffa nya vänner verkar vara svårt, alla har ”sitt” redan. Jag har intressen, jag tränar en del, älskar promenera och gå på gym. Jag tränar ibland med min särbo, men jag älskar laga mat om jag hade någon att laga till, lagar ju med min särbo men det skulle vara kul och bjuda hem någon och äta och bara umgås, jag har inte det kontaktnätet. Tänk om någon ville komma förbi på en en kaffe? Jag vet inte hur jag ska komma ur detta, funderar på att träffa en psykolog. Någon som har tips? Varannan vecka är jag ganska låst utifrån de svårigheter min son har han behöver en del tillsyn och det är svårt att ta med honom på saker, han är också väldigt beroende av rutiner osv. Jag önskar det finns någon människa i välden som skulle kunna acceptera detta, då skulle det inte vara något problem. Det här tär på mig och alla svårigheter blir som svårare. Ibland funderar jag på att flytta hem, men det är ingen lösning för då måste jag lämna min son och det skulle jag inte klara, skulle bli olycklig av den anledningen i stället..

    Kom gärna till ”Forum för Gemenskap” och chatta här: https://discord.gg/UZpWTCU

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.