Hur överlever man ensamheten?

[Red Voqobi]

Jag är i medelåldern och lever med en man och vi har en underbar dotter på 3 år. Jag älskar henne gränslöst, hon är mitt allt. Vi bor i hus i ett bra område, jag är högutbildad och har det bra ekonomiskt. Socialt kompetent och har lätt för att prata med andra. På pappret låter det bra.

Sanningen är att jag och sambon inte har en bra relation. Jag gör det mesta med dottern och sambon har många problem med sig själv. Bla dåligt humör, stresskänslig och trött. Jag ger honom alltid sovmorgnar på helgerna och betydligt mer egentid än vad jag får. Han vill ha mer av relationen men han bidrar inte med något till den. Jag har varit sjuk i covid i veckan och knappt orkat något, han skulle aldrig erbjuda sig att ta hand om dottern. Han är inte omtänksam utan väldigt egoistisk. Men inte enligt honom själv. I hemmet gör jag en hel del och det är jag som styr upp det mesta. Vi diskuterar ofta på kvällarna när hon har somnat.

Min mamma gick bort för sex år sedan och vi stod varandra väldigt nära. Saknar henne oändligt mycket. Jag har inga syskon, även min far är avliden sedan många år. Min kusin och hennes familj är det närmaste jag har men tyvärr har vi alldeles för lite kontakt. Vi träffas några gånger per år men mestadels är det jag som hör av mig och de tar sällan kontakt.

Känner många människor men har knappt några vänner. Det är en kollega som ringer ganska ofta men det är för att prata om sig själv. Vi hittar aldrig på något tillsammans, det är hon inte intresserad av. Utöver det ringer min telefon otroligt sällan.

Jag har väldig ångest inombords gällande dottern. Visst hittar vi på mycket och har det bra socialt men jag har ingen om det händer något. Om jag skulle dö skulle det inte finnas någon som tar hand om henne. Hennes pappa orkar/klarar inte ens ta hand om henne en helg. Han klarar inte att åka på någon aktivitet med henne, han klarar inte att åka iväg och handla med henne på grund utav sitt eget mående och stresskänslighet. Dottern är en vanlig framåt och aktiv tjej. Social och helt underbar.

Jag vill egentligen inte leva med sambon men känner inte att jag har något val för dotterns skull. Tror inte han skulle vara intresserad alls av henne om vi inte bodde ihop. Så är det i alla fall med hans andra dotter, han träffar henne aldrig. De stunder han är med vår dotter är kortare och det gör han bra, och dottern har då roligt med honom. Hon väljer dock honom aldrig om hon är ledsen eller trött.

Det är viktigt för mig att hon har honom, att de har en relation för annars har hon bara mig. Så sorgligt.

Jag skulle så gärna vilja ha någon att vända mig till om allt, högt och lågt. Men framförallt när det är tungt och tufft. Ensamheten är otroligt tärande. Det där att göra det man tycker om, träffa andra, hitta glädjen etc. Ja det orkar jag inte ens tänka på. Så många gånger som jag bara vill lägga mig ned och ropa på mamma men så inser jag att det är jag som är mamma och det finns ingen att ropa på. Jag är så otroligt utmattad av att alltid vara den starka, att inte ha någon att luta mig mot. Hur gör jag för att må bra i det här?

 

<3 Vad sorgligt med sambon. Det låter som att de små brödsmulorna som har ger ifrån sig till dottern är själva vinsten som du får ut av relationen till honom? Smärtsamt att han inte kan bättre än så och att detta är i princip “allt” han har att bidra med. Lite sniket ändå?

Jag menar även om man har stresskänslighet och är trött kan man väl engagera sig emotionellt?
Låter som dåliga bortförklaringar ärligt talat?
Han kanske har problem med anknytning snarare – om man ska gå lite mer på djupet och även se till sitt andra barn som han inte visar intresse för alls? Det är ju ett jättekonstigt beteende.

Tänker lite på det du skriver också om att känna många och har lätt för det sociala, men inga vänner. Kan man tänka sig att du frågar någon av dessa personer om de kanske vill med ut någon gång? Alltså att du är den som tar initiativ till att skapa en närmare relation?

Jag tror jättemånga människor generellt uppskattar enormt att ha fler väninnor att umgås med, till och med ser det som en stor komplimang när man upptäcker någon anstränga sig för att ta kontakten till en mer personlig nivå – vilja ses privat.

Det är verkligen inte höga krav som du har heller tänker jag. Att bara luta sig emot en person och dela högt och lågt, det är ju snarare ett mänskligt behov.

Stor kram!