Hur får man folk att förstå?

Jag har aldrig haft många vänner, eller direkt en familj då jag tog mig igenom barnmisshandel som ung, så jag har aldrig haft en person kan vända mig till. Samt en grov mobbning i skolan.

Idag försöker jag komma till rätta, men det känns som att man bara åker ner lika fort som man ställt sig upp.

Mina vänner är för själv upptagna med att glo in i en vägg, och vill sällan umgås, vilket jag känner att jag både vill och “måste”, då jag vill ha ett socialt liv. Har fram till senaste året varit nöjd via datorspel osv, men det räcker med sådan kommunikation.

Jag saknar även all form av själv respekt då jag bröt mitt löfte för flera år sedan.( Jag svor till på nära vänner som tog sitt liv att jag aldrig skulle göra det själv, men jag bröt det löftet och försökte ta mitt liv, aldrig riktigt kunnat förlåta mig själv och kommer förmodligen aldrig kunna det).

 

På min arbetsplats hamnar jag ute i ett hörn, och ser folk typ enbart på rasterna. Så jag lever mitt liv väldigt ensamt.

 

Jag vet bara inte hur jag ska får folk att fatta hur jag mår och att min ork att kämpa vidare börjar närma sig totalt slut. Nej jag skulle inte ta mitt liv igen, men ofta undrar jag om det inte varit lättare att ha ej avbrutit mitt självmordsförsök. Och har även de tankarna ofta, men kommer inte försöka ta mitt liv igen.

 

Någon som vill försöka ge mig en spark i baken? 🙂 He.. he

 

Jag känner också att prata med en psykolog skulle kanske hjälpa lite, men jag tror jag kommer klara mig själv om folk kan visa lite simpel tacksamhet.

Åh, jag tror på både och, alltså både att prata med en psykolog (som kan vara din trygghet också ifall vännerna sviker) och även lyfta det här med vänner som är mottagliga för det? Hur säger man då det här till sina vänner? Det är en oerhört bra fråga! Jag skrev ett brev en gång till två av mina vänner och tyckte det var rätt metod just då. Kan du testa det tror du? Tyckte det kändes “enklast” och även att de faktiskt tog det på mycket mer allvar än när jag tidigare lite löst bara nämnt att jag ville dö/mådde förskräckligt. Klarar dina vänner av att höra det här eller är dem för självupptagna för det? Blir lite orolig.

Jag har försökt att få de att förstår, men antingen så vill de inte förstå, eller så vägrar de att förstå, och jag är för trött på att försöka veva vit flagga och be om hjälp.. ibland känns det bara som att ett misslyckat självmordsförsök skulle få de att fatta. Men det tänker jag inte göra.

 

Jag ska försöka få tag på någon psykolog att prata med, men när man kämpat med skit i över 10 år är man ganska slut och orkar inte bry sig mer.

 

Det är mitt största problem, all form av glädje, kärlek och goda egenskaper är begravda djupt inom mig och istället valde jag hat och ilska som mina känslor att leva på.