Hem > Forum > Ensamhet > Hjärta

Hjärta

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Han ler mot mig och ger mig en kram. Precis som han hälsat på de andra i sällskapet. Men ändå. Den är trygg och stor och omfamnande. En sådan kram en vill stanna kvar i. Hålla kvar honom. Men han släpper taget, jag släpper honom och tar ett steg tillbaka. Han frågar om det är bra och jag vill fråga vad som hänt sedan sist. Varför han inte svarade. Varför han bara slutade höra av sig. Varför jag inte var värd en förklaring.
    När kramen tog slut tog han med sig mitt hjärta. Eller en del av det. Eller det blev som slime. Det ville följa med honom. Men satt fast i mitt nyckelben. Så det drogs ut tills det lossnade från sin fästpunkt och ramlade ner på marken mellan oss. Marken blev helt röd eftersom hjärtan tydligen består av blod.
    Det fanns ingenting kvar att plocka upp.

    Det är 27 grader varmt och juni månad. Det känns som att utrymmet där mitt hjärta förut satt har fyllts av flytande kväve. Hela kroppen skakar av frossa. Jag gör te och sätter mig i solen för att försöka tina upp. När jag ser mig själv i spegeln är det en blekgrå nyans av person som hålögt stirrar tillbaka. Där hjärtat brukade sitta har nu bildats en blågrön krater.
    Jag köper skumbollar och choklad för att försöka fylla igen hålet där det förut satt ett massivt, blodfyllt hjärta.
    Jag öppnar chattbubblan där vi förut brukade skriva till varandra. Jag har raderat chatten. Det är länge sedan. Tomheten ekar, precis som hjärtslagen gör där mitt hjärta förut satt. Av någon konstig anledning har jag fortfarande puls. Fast den gör mest ont när den slår direkt mot skelettet.
    Det har inte ned dej att göra. Du stal inte mitt hjärta. Jag skänkte inte ens bort det till dig. Men jag förberedde mig. Jag slog in det det allra finaste jag kunde och tänkte att jag skulle gå ner på knä när jag gav det till dig. Istället fick jag kasta det efter dig. För du ville ju inte ha det. Du vände mig ryggen efter den där kramen och jag bönade och bad för gäves.

    Till slut kastade jag det bara där på marken och såg blodet forsa ut ur paketet. Som det strålar från mitt hjärta. Som en motorväg av ljus. Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen till slut. Men Kent, det är inget hål. Hela hjärtat är helt jävla borta. Jag slängde bort det på nån som inte ville ha det. För att jag ville att han skulle vilja ha det.
    Hur går en vidare efter det?

    Han ler mot mig och ger mig en kram. Precis som han hälsat på de andra i sällskapet. Men ändå. Den är trygg och stor och omfamnande. En sådan kram en vill stanna kvar i. Hålla kvar honom. Men han släpper taget, jag släpper honom och tar ett steg tillbaka. Han frågar om det är bra och jag vill fråga vad som hänt sedan sist. Varför han inte svarade. Varför han bara slutade höra av sig. Varför jag inte var värd en förklaring. När kramen tog slut tog han med sig mitt hjärta. Eller en del av det. Eller det blev som slime. Det ville följa med honom. Men satt fast i mitt nyckelben. Så det drogs ut tills det lossnade från sin fästpunkt och ramlade ner på marken mellan oss. Marken blev helt röd eftersom hjärtan tydligen består av blod. Det fanns ingenting kvar att plocka upp. Det är 27 grader varmt och juni månad. Det känns som att utrymmet där mitt hjärta förut satt har fyllts av flytande kväve. Hela kroppen skakar av frossa. Jag gör te och sätter mig i solen för att försöka tina upp. När jag ser mig själv i spegeln är det en blekgrå nyans av person som hålögt stirrar tillbaka. Där hjärtat brukade sitta har nu bildats en blågrön krater. Jag köper skumbollar och choklad för att försöka fylla igen hålet där det förut satt ett massivt, blodfyllt hjärta. Jag öppnar chattbubblan där vi förut brukade skriva till varandra. Jag har raderat chatten. Det är länge sedan. Tomheten ekar, precis som hjärtslagen gör där mitt hjärta förut satt. Av någon konstig anledning har jag fortfarande puls. Fast den gör mest ont när den slår direkt mot skelettet. Det har inte ned dej att göra. Du stal inte mitt hjärta. Jag skänkte inte ens bort det till dig. Men jag förberedde mig. Jag slog in det det allra finaste jag kunde och tänkte att jag skulle gå ner på knä när jag gav det till dig. Istället fick jag kasta det efter dig. För du ville ju inte ha det. Du vände mig ryggen efter den där kramen och jag bönade och bad för gäves. Till slut kastade jag det bara där på marken och såg blodet forsa ut ur paketet. Som det strålar från mitt hjärta. Som en motorväg av ljus. Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen till slut. Men Kent, det är inget hål. Hela hjärtat är helt jävla borta. Jag slängde bort det på nån som inte ville ha det. För att jag ville att han skulle vilja ha det. Hur går en vidare efter det?

    Åh så fint o sorgligt du skriver…..jag har inget svar jag känner själv stor tomhet efter någon som inte var bra för mig o skadade mig.Jag har en djup depression o ångest   jag har också komplex postraumatisk  stress .Jag tänker att vi inte var menade för varandra.. jag känner igen mig i sorgen o tomheten men det värker i mitt hjärta..

    Det är svårt nu .Jag hoppas tiden läker o att du möter andra med bra energi..Önskar dig allt gott.

    Så fint skrivet.

    Har levt i alla mina relationer utan det omskakande, omvälvande och trygga. Jag har inte ljugit utan försökt känna i varje sekund. Sedan tröttnade de och gick vidare.

    När jag ser på paren som går förbi på till exempel badbryggan idag, under solen som lyser på oss alla, undrar jag vilken kod de slog in för att lyckas? Där går de hand i hand med någon och det ser rätt så naturligt ut. Kanske låtsas de? Men inte alltid väl?

    Det är inte sexet eller gemensamma intressen jag saknar – det är det som är lika verkligt och omtumlande som jord och hav och himmel. Någon som ser mig och någon som jag kan se. En hand på andra sidan sängen som är nästan som min egen.

    Om tomhetskänslan som varit med mig sedan tonåren och fram till nu och känts kall, malande, ekande och aktiv och nästan allting men blir mindre och mindre farlig ju längre tiden går, kommer jag aldrig att finna henne.

    Åren läker för det mesta ensamhetskänslan. För vi är inte ensamma. Inte egentligen.

     

    Trådstartaren

    En hand på andra sidan sängen som nästan är som min egen. Den meningen verkligen rörde mig. Tack. Det är det jag avundas, det som du vittnar om att du upplevt och saknar. Jag har aldrig kännt så, iallafall inte utan att att samtidigt känna djup skräck och bottenlös tvivel och misstänksamhet.

    En gång var det en kille som höll om mig medan vi kollade på Vänner. Utan att ha sex med mig. Det är nog det närmaste Trygghet jag kännt tillsammans med någon. Han hittade en annan tre veckor senare och jag blev kär i en häst som togs ifrån mig. Det är nåt år sedan och på midsommar grät jag över dem båda.  Inte just individerna, men förlusterna. En tjej som sa att hon hade velat ligga med mig om hon inte haft pojkvän sa att jag inte skulle ge upp, att kärlek i någon form kommer komma in i mitt liv.

    Helst inte, tänkte jag, att elden bränner mig är inte det värsta, utan hur isande kallt det blir när den brunnit ut.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.