Har ingen som förstår mig.

Jag känner mig så sjukt ensam just nu. Har så mycket känslor och tankar som snurrar, men ingen jag känner att jag kan prata med. Jag känner både sorg, ilska, frustration, ångest, utmattning och depression.

Livet för mig är så orättvist. Alla tar mig för givet. Värst är de på jobbet. Alla har krav på mig utan att stå för att de har de, och sen beskyller mig för att allt är mitt fel. Att de är mitt fel, mitt fel för att jag inte sagt ifrån, eller sagt nej till de uppgifter. Ingen vill ta ansvar, bara skylla ifrån sig. Jag erkänner att jag har problem med en del saker pågrund av min psykiska diagnos, och alla mina dömanden av mig själv har en hel del konsekvenser i min vardag. Jag får aldrig någon bekräftelse ifrån mig själv, jag är fylld av självhat. Jag mobbar mig själv i tankarna hela min vakna tid. Så för att kompensera för det jag saknar så söker jag bekräftelse från omgivningen. Jag behöver höra och känna att jag är värd något. Annars klarar jag inte av att leva med mig själv. Jag prioriterar där för alltid mig själv i sista hand. Allt går före. Hamnar jag i situationer på min arbetsplats där jag kan avgöra om en uppgift går bra eller dåligt, så vill jag göra mitt bästa. Om vi inte skulle hinna med en uppgift utan min hjälp så ställer jag upp, listan är lång. Behövs jag så kan jag inte säga nej. För mig finns det inget i mellan att vara värdelös eller bäst. Allt är väldigt svart eller vitt.

Jag känner mig trasig inombords. Mitt liv och krav är inte rimligt. Jag jobbar så hårt att jag alltid nuddar vid risken att bli sjukskriven för utmattning. Som sagt så har jag det skrivet på papper att jag har rätt för vissa saker. Jag får ta extra raster, ta långsammare tempo, undvika stressiga stunder genom att gå undan och byta uppgift. Allt detta låter verkligen bra, jag erkänner att jag är driven som person, så många gånger inser jag inte själv att jag borde använda mig av dessa möjligheter. Sänka tempo m.m jag brukar mer få utmattningen efteråt som en räkning på posten. En käftsmäll när man inte är beredd. Men det är också många gånger omöjligt för mig att gå ifrån när de är som mest stressigt. Andra säger att jag ska prioritera mig själv, men dom tänker inte alls på va dom egentligen ber mig om i det läget. Vad jag tvingas göra är att lämna över ännu mera jobb på mina kollegor som redan har för mycke att göra, som redan själva är nära denna sjukskrivningen av utmattning. Som redan är underkännande för dagen och där det redan med min hjälp var tajt med tid att hinna med dagens uppdrag. Så va alla ber om är att jag ( som hatar mig själv) ska psykiskt sätt knuffa mina kollegor framför en buss och säga att jag går och gör något annat mindre stressigt, för jag måste tänka på min hälsa.

Är det bara jag som tycker att de där låter helt förjävligt elakt. Sen tycker jag även att de låter som man skriver på att man inom kort blir avskedad. Man gräver sin egen grav helt enkelt. Jag som redan straffar mig själv för alla möjliga fel jag gör på dagarna som jag inte känt mig nöjd över. Skämms även över tanken att jag är arg och ledsen för att jag känner mig tagen för givet. För jag gör ju detta emot mig själv. Men hur ska jag berätta för en arbetsplats vad jag klarar och inte klarar, utan att de låter som att jag kommer med en lista med krav. Med min diagnos så borde jag nästan skriva en manual hur man hanterar mig, men som sagt. Hur länge får jag jobba kvar då, eftersom jag visar mig svag.

Mina kollegor har en sån avslappnad inställning. När cheferna säger skarpt att denna uppgiften måste bli klar idag, så säger dom. : Hinner vi inte så hinner vi inte.

Varför kan inte jag tänka så. Istället får jag en massa mardrömsenarior framför mig, jag blir avskedad, hittar inget nytt jobb. Förlorar lägenheten, hamnar på gatan och dör. Varför är de så blodigt allvarligt för mig?

Jag får ingen hjälp me detta inom vården. Eller ja, jag hinner aldrig få hjälp me detta eftersom dom alltid vill gräva i min barndom och allt som hände i de förflutna. Hinner inte mycke på 40 minuter. Så detta jag lider utav idag, nu tid får jag inte hjälp me. Vad gör man. Ska jag begå självmord. Är jag för sjuk för att leva?

Hej.

Jag känner igen mig en del i det du skriver, men har börjat så sakta komma ut på andra sidan. Är fortfarande sjukskriven, och har varit det i flera år efter en utmattningsdepression pga jobbsituation och gamla trauman som kom ikapp.Jag har varit, och är fortfarande ibland väldigt frustrerad över att det tar sån tid att läka, särskilt som grunden till hur jag mår är att någon annan misshandlat mig. Samtidigt kan jag känna så extremt stor tacksamhet över att jag fått hjälp, hittat rätt psykolog.

Jag är ju inte psykolog och kan bara dela med mig av min erfarenhet, som är att jag behövde gräva i det gamla och gör det fortfarande efter flera år i terapi, men lite i taget har nuet, hur jag behandlar mig själv nu börjat ändras, som en växelverkan, ju mer jag förstår av mina beteenden och varför jag har/Har haft dom så kommer mer skit upp så jag med hjälp av psykologen gör minnen o rädslor ofarliga.

Du behöver nog någon att nysta upp tankarna med, hjälp att hitta verktyg för att kunna behandla dig själv som du behöver, o det är inte ett lätt arbete, men så värt det.