Fuck livet

[Purple Quluho]

Jag har alltid varit en introvert. När jag var liten lekte jag mest själv, skapade inte kompisar om jag inte behövde. Nu är jag 13 snart 14 med 1 kompis som jag inte gillar. Hon slutar inte prata om fotboll och mina gamla vänner, om hur jag och den där killen passar så bra ihop eller att hon längtar tills hon får börja röka. Om jag ska vara helt ärlig så vill jag bara slå till henne i ansiktet och sätta mig i ett hörn och skrolla på mobilen. Min pappa röker och har rökt i typ 45 år. Han har spenderat upp pengarna mamma har sparat till en flygresa på cigaretter. Jag gillar inte min pappa.

Min ångest har blivit värre på senaste tiden. Jag måste gå ut ur klassrummet en stund eller skippa en lektion helt, det är ingen som vet hur mycket ångest jag faktiskt har. Jag har försökt berätta för lärare, kurator och min mamma men när jag väl ska öppna munnen kommer det inte ut något. Jag hatar att prata om mina känslor. Jag hatar min röst, min kropp, mitt fula leende och speciellt att jag inte kan vara normal som alla andra smala och snygga tjejerna i min klass. Jag vill vara i en relation men vem skulle vilja vara med mig? En tjock, ful och mentalt sjuk tjej.

Pappa har börjat prata om en diet där man bara äter kött och grönsaker. Jag har försökt men jag lyckas inte. Jag hatar mig själv

Jag hade inte en dålig men ändå inte en bra barndom. Jag blev inte slagen eller våldtagen jag kände mig bara jobbig eller utanför oavsett hur mycket kärlek jag fick. Jag var inte så speciellt smal som liten och det var vissa som kände att det var viktigt att säga det till mig hela tiden. Det gjorde att jag blev deprimerad, började tröst äta, fick massor med ångest och fick ingen sömn. Just nu har jag sömntabletter men de funkar sådär. Att ha en läkare som säger att man är tjock och att man ska sluta äta onyttigt är inte så bra för den mentala hälsan. Jag vet att jag är tjock men jag blir inte smalare av att du säger det till mig. Jag har skrivit en självmords lapp men det var länge sedan och jag visste nog då när jag skrev det att jag aldrig ens skulle försöka begå självmord, jag är alldeles för feg. Jag har varit på BUP men jag berättar inte längre sanningen där för jag orkar inte behöva prata om hur jag mår. Min aptit går upp och ner. Jag orkar inte med skolan men ingen bryr sig för de tycker att bra betyg är det viktigaste. Min storebror har A i flera ämnen och det minsta han har är nog ett C eller D. Jag har E i de flesta ämnena och B i två men det är inte tillräckligt för att vara bättre än brorsan.

Min pappa är alkoholist men han är aldrig riktigt full bara påverkad. Han går och dricker i hemlighet men det är inte så hemligt för han är inte så bra på att gömma det. Jag och min brorsa försöker få mamma att slänga ut pappa. Jag ska vara ärlig nu, jag HATAR min pappa. Att bara bo i samma hushåll som honom får mig att må psykiskt dåligt.

Orkar inte skriva mer, vill sova