Folk inom psykiatrin/ socialpsykiatrin vill hålla en kvar i utanförskap?

[Pink Fysebe]

Jag vill börja med att säga att detta inte är någon generell “känga” till psykiatrin eller socialpsykiatrin, utan mer en undran över vad en del behandlare/ stödpersoner har för syften.

Jag har levt 23 år i alkoholmissbruk och utanförskap och har nu varit helnykter i drygt 4 och ett halvt år. Under min tid som nykter och skötsam har jag haft oerhört svårt att komma in socialt bland “vanligt” folk, dvs folk som har levt mer normala liv. Ändå har jag under denna tid kämpat stenhårt med mig själv och försökt komma igen på alla plan, plus att jag har tränat upp min förmåga att kunna vara social och öppen utan alkohol som “smörjmedel”. Ska tilläggas att den största orsaken till mitt drickande har varit min taskiga självkänsla och mitt dåliga självförtroende, som jag dragits med sedan tonåren. Som barn var jag väldigt pratsam och hade lätt för att vara social, men det ändrades i tonåren, då jag blev mer blyg, rädd och tillbakadragen. Man kan säga att alkoholen gjorde “underverk” för mig i början och när jag drack blev jag orädd, öppen med det mesta och vågade prata fritt med i stort sett vem som helst.

Men nu till anledningen varför jag skriver detta inlägg. Det var en chef för socialpsykiatrin i den kommun där jag bor som hade ett ganska udda synsätt på saker och som ofta hänvisade till universella lagar och något han kallade “Oneness”. Jag har hela tiden varit tydlig med under min tid som nykter att mitt mål är att komma in socialt i olika sammanhang, något som jag har känt att jag behöver som kompensation för alkoholen, som tidigare varit min känslomässiga stötdämpare och som har fått mig att stå ut med ensamheten. Jag har visserligen haft suparkompisar men dessa har jag inte räknat som riktiga vänner, eftersom tillgången på alkohol, droger och pengar är det som styr i sådana gemenskaper.

Den här chefen sade till mig att jag i första hand ska öva på självbekräftelse snarare än att söka bekräftelse från andra, något som nog hade låtit bra i mina öron om jag inte hade haft de problem med känslor av utanförskap som jag haft. Han sade också att jag bör lära mig att acceptera mitt utanförskap, dvs han ansåg inte att jag skulle sträva efter att bli mer socialt accepterad, det viktigaste menade han är att jag accepterar och respekterar mig själv.

Detta låter till viss del rimligt, men jag hade hela tiden en känsla av att den här chefen för socialpsykiatrin ville hålla mig kvar i ett sämre mående och ett ofrivilligt utanförskap. Och även en kontakt jag haft på den ordinarie psykiatrin har ifrågasatt mitt behov av att vara social med människor.

Min farsa brukar säga att “Folk som söker sig till psykologyrket har själva problem, det är därför de söker sig till yrket”, och ibland känns det som att det finns en viss relevans i det.

Jag kontrade då med Maslows behovstrappa och sa att känslan av tillhörighet och gemenskap med andra människor är ett av de grundläggande mänskliga behoven. Då kände sig den här chefen förolämpad och sa att han var minsann påläst om det, men hade sina egna teorier när det gäller att bemöta sina brukares problem.

 

Jag har idag påbörjat studier och har börjat komma in socialt i flera sammanhang, men denna chef hade jag kontakt med när jag mådde som sämst och kände mig mest utanför. Hans uttalanden triggade igång ännu mer ledsenhet, ilska och känsla av utanförskap än jag hade innan jag fick med honom att göra. Det gick så långt att jag gjorde något som är olagligt i ren desperation. Vad ska jag inte gå in på här dock.

Den här chefen sade också till mig att “Så länge du letar efter bekräftelse på tillit, så kommer du inte att hitta den”, när jag en gång reagerade på att en person inom socialpsykiatrin hade lovat att höra av sig den aktuella dagen men inte hade gjort det. Han menade att jag skulle inte ens förvänta mig att kunna känna tillit till personal och boendestödjare inom socialpsykiatrin.

En gång när jag hade blivit fundersam över vad han sagt till mig och undrade vad syftet egentligen var, ringde jag till en av boendestödjarna för att prata ut om det. Då sade boendestödjaren vad vi hade pratat om till chefen och dagen där på ringde han (chefen) och var upprörd och sa: “Det du och jag pratar om i förtroende, det ska stanna mellan dig och mig. Och om du springer runt och jiddrar med mina anställda, då har du snart bränt repet i bägge ändar”, menandes att om jag pratade med boendestödjare och övrig personal inom socialpsykiatrin om vad han och jag hade pratat om, så kunde jag bli av med deras insatser. Det tydliggjorde för mig att den här personen inte var lämplig att jobba med människor, och en av hans anställda sade upp sig pga honom, då han hade en mästrande stil och inte direkt hade brukarnas bästa för ögonen.

Ska tillägga att jag sedan tidigare är lite påläst om universella lagar och principer, men är det så lämpligt att man säger till brukare som mår dåligt och lever i ett utanförskap att man “ska lära sig trivas med det”? Jag för egen del hade nog inte sagt så om jag jobbade med människor.

 

Era erfarenheter/ uppfattningar?

 

 

 

 

 

 

 

[Olive Pijode]

Oj, det låter inte alls bra. Visst ska man inte kompromissa med sig själv för att få bekräftelse av andra men det är ju en helt annan sak. Att vilja känna tillhörighet och gemenskap är ju som du säger ganska grundläggande behov. Du har all rätt i världen att berätta vad ni pratar om. I mina öron låter det som något som kanske ska gå till ivo – att hota med indragna insatser är ju helt sjukt.