Ny användare/medlem, har aldrig vart här innan.
Jag vill börja med att att skriva att jag egentligen inte är deprimerad i den bemärkelsen att jag ligger i sängen och inte går upp, jag är bara så trött på allt och jag vet inte hur långe jag håller ihop mer.
Var eviga dag går jag upp till ingenting. Jag är 40 plus, har ingen man i mitt liv, inga barn. Ingen eller minimal kontakt med föräldrar och syskon ( ett par sms per år). Har några få bekanta som jag träffar ibland, men sällan, och då är det mest att jag utnyttjas med att ha bil, vi åker på utflykt tillsammans och jag står för fika/mat och bensin och bil, och får umgås med någon tillbaka.
Jag har en hund, är ofta ute i naturen, åker iväg och går för mig själv. Det ger ro i själen för stunden, men trots att jag planerar med fika, grill och att göra det mysigt på turerna och att åka till nya ställen, så är det ändå bara ensamhet.
Jag är lågavlönad, det går jämt upp varje månad, är alltid rädd att något ska hända så allt skiter sig. Det har det gjort ibland, men tack vare att jag har fast jobb, har jag kunnat ta lån och lösa situationerna med skulder som tack.
Jobbet trivs jag inte på, chefen är elak och trots bra arbetskamrater, så jobbar jag ändå ensam till 99% och har ingen större kontakt med dem. Trots allt, så är jobbet min förutsättning att kunna ha kvar hunden, så att söka nytt känns inte aktuellt heller.
Förutom hunden känns det som att jag inte har ett enda dugg att leva för längre. Har vart inne på datingsidor och träffat några personer som visar sig vara egoistiska självupptagna människor som bara är ute efter sex. Där har jag gett upp. Sökt vänner, men kommer mest i kontakt med folk som har stora egna problem, jag vill ha vänner, inte problempersoner som vill ha stöttning och hjälp.
Återigen, jag är inte deprimerad, men livet känns verkligen inte värt att leva längre. Snart 10 år med samma känslor där rutinerna med att bara vara, gå upp, överleva dagen och hoppas på en bättre dag en annan gång. Dags att ge upp?
