Ensamheten äter upp mig inifrån

Jag är en kvinna på 32 år. Saknad av ingen spenderar jag all min tid ensam i min mörka lägenhet. Båda mina föräldrar är döda sedan många år tillbaka, och jag har inga vänner som jag umgås med.

Sedan 2014 är jag sjukskriven, jag har i princip aldrig haft ett arbete och därför finns det inga kollegor eller någon annan möjlighet till socialt umgänge. Nu har jag precis ansökt om hel sjukersättning då alla möjligheter till rehabilitering sedan länge är helt uttömda. Det kommer alltså vara såhär – jämt.

För ett par månader sedan fick jag diagnosen autism fastställd, och den har ställt till med stora besvär så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har alltid hamnat utanför gemenskapen oavsett vilken social grupp jag befunnit mig i, och blev mobbad genom hela skoltiden.

Midsommar, födelsedagar, jul och nyårsaftnar är vanligtvis väldigt tuffa då jag spenderar dessa helt ensam. Senaste midsommar låg jag och sov hela dagen med neddragna rullgardiner. Det har känts uthärdligt tidigare, men under den senaste månaden har jag tänkt konstant på att avsluta allting då jag inte längre ser någon mening med att existera i denna rotlösa tillvaro utan någon som vet om att man existerar. Jag orkar inte gråta mig själv till sömns fler nätter.

Dagarna känns ändlösa och går åt till att fundera över livet och hur jävligt allting är. Eftersom jag som en följd av autism har drabbats av utmattningsdepression tre gånger så klarar jag inte av någon som helst stress längre. Min kropp är helt slutkörd.

Socialt umgänge är ironiskt nog för svårt att förstå sig på, så om jag hade haft vänner hade jag ändå inte vetat hur jag skulle betett mig med dessa. Någon pojkvän behöver vi inte ens nämna, det har inte funnits någon sedan 2006. Kärlek är något jag inte klarar av längre efter en uppväxt fylld med förluster, separationer, fosterpappor som har tafsat och destruktiva relationer. Jag ser hyfsat bra ut, men är rätt så nedgången och sliten numera pga många års ätstörningar, stress och ett i övrigt destruktivt leverne.

Det har funnits människor i mitt liv tidigare, men dessa relationer har baserats på ett stort alkoholmissbruk och jag var till slut tvungen att välja mellan att gå under eller bryta kontakten med dessa människor. När man har omgett sig med fel människor under en så lång tid och sedan plötsligt vaknar upp en dag och vill ha ett annat liv så blir man ensam. Jag har dock tillochmed funderat på att börja dricka igen enbart för att ha ett socialt nätverk. Så långt har det gått.

Jag vet inte om någon läser detta överhuvudtaget, jag kände bara att jag ville skriva av mig lite.

 

 

Hej, huvva vad det låter som att du har det tufft just nu….tycker ingen människa  förtjänar att känna sig så ensam…jag kan känna mig otroligt ensam även om jag har min man och mina barn runt mig, vet inte riktigt varför det är så.

Men jag hoppas verkligen att du hittar någon som du kan förlita dig på och som hjälper dig igenom mörkret…

Jag har läst och tycker du är en person jag känner sympati för och samhörighet med. Jag tycker verkligen inte du ska dricka. Det har jag provat och det resulterade i en väldigt tragisk händelse. Man måste inte vara så social. Jag har Asperger och mår helt enkelt inte bra i samma tempo som andra, i kontaktsökande och umgänge. Man får ta hänsyn till vem man är som person, veta sina svagheter men också styrkor. Varför ska jag ha många vänner och ett brett socialt nätverk när jag bara behöver en eller ett par goda vänner? Jag vill heller inte prata med vem som helst om vad som helst! Det kan kännas som ett övergrepp mot sig själv nästan, att tvingas utlämna sig i nån form av terapisyfte. Vi har en del gemensamt, ja, dagarna kan bli långa och enformiga när man går hemma sjukskriven och inte har någon att träffa eller något att göra. Jag ska tänka på dig. Hoppas det blir bättre för dig!

Känner med dig så mycket. Och som så många andra gånger jag läser om hur många känner sig ensamma och/eller inte har någon att stötta dem i deras försök att få rätt hjälp i vården tex. Så önskar jag där fanns ett chatt-alternativ här för användare/besökare. Så när vi känner oss ensamma, eller kanske två personer med mkt gemensamt skulle kunna upptäcka att de kanske bor på samma ort. Och skulle kunna bli stöd för varann. Här och kanske på andra sätt med.

Anonym skrev:

Hej, huvva vad det låter som att du har det tufft just nu….tycker ingen människa förtjänar att känna sig så ensam…jag kan känna mig otroligt ensam även om jag har min man och mina barn runt mig, vet inte riktigt varför det är så. Men jag hoppas verkligen att du hittar någon som du kan förlita dig på och som hjälper dig igenom mörkret…

Ensamhet kan ju se ut på många olika sätt så det är ingenting konstigt. Tack så mycket!

 

Anonym skrev:

Jag har läst och tycker du är en person jag känner sympati för och samhörighet med. Jag tycker verkligen inte du ska dricka. Det har jag provat och det resulterade i en väldigt tragisk händelse. Man måste inte vara så social. Jag har Asperger och mår helt enkelt inte bra i samma tempo som andra, i kontaktsökande och umgänge. Man får ta hänsyn till vem man är som person, veta sina svagheter men också styrkor. Varför ska jag ha många vänner och ett brett socialt nätverk när jag bara behöver en eller ett par goda vänner? Jag vill heller inte prata med vem som helst om vad som helst! Det kan kännas som ett övergrepp mot sig själv nästan, att tvingas utlämna sig i nån form av terapisyfte. Vi har en del gemensamt, ja, dagarna kan bli långa och enformiga när man går hemma sjukskriven och inte har någon att träffa eller något att göra. Jag ska tänka på dig. Hoppas det blir bättre för dig!

Tack för ditt svar. Jag kommer med största sannolikhet inte att börja dricka igen då det skulle stjälpa mer än hjälpa. Min psykolog menar samma sak, och jag är nog lite fast i de förväntningar och krav jag har på mig själv men som jag inte kan möta just pga mina förutsättningar.

Men som både du och min psykolog påtalar så har jag nog inget annat val än att acceptera hur min verklighet ser ut och försöka skapa något bra utifrån de förutsättningar jag har. Ett bra liv behöver ju inte se ut på bara ett sätt utan det kan finnas mängder av variationer på detta. Normen är inte alltid lösningen för alla människor.

 

Anonym skrev:

Känner med dig så mycket. Och som så många andra gånger jag läser om hur många känner sig ensamma och/eller inte har någon att stötta dem i deras försök att få rätt hjälp i vården tex. Så önskar jag där fanns ett chatt-alternativ här för användare/besökare. Så när vi känner oss ensamma, eller kanske två personer med mkt gemensamt skulle kunna upptäcka att de kanske bor på samma ort. Och skulle kunna bli stöd för varann. Här och kanske på andra sätt med.

Bra idé. Det finns många sådana lösningar på exempelvis facebook, men där är man ju inte anonym på samma sätt så det känns förstås mer utlämnande. Men jag har tänkt tanken många gånger, att det finns så många ensamma människor alldeles i onödan om man säger, som skulle kunna nå ut till varandra.

Anonym skrev:

Jag är en kvinna på 32 år. Saknad av ingen spenderar jag all min tid ensam i min mörka lägenhet. Båda mina föräldrar är döda sedan många år tillbaka, och jag har inga vänner som jag umgås med. Sedan 2014 är jag sjukskriven, jag har i princip aldrig haft ett arbete och därför finns det inga kollegor eller någon annan möjlighet till socialt umgänge. Nu har jag precis ansökt om hel sjukersättning då alla möjligheter till rehabilitering sedan länge är helt uttömda. Det kommer alltså vara såhär – jämt. För ett par månader sedan fick jag diagnosen autism fastställd, och den har ställt till med stora besvär så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har alltid hamnat utanför gemenskapen oavsett vilken social grupp jag befunnit mig i, och blev mobbad genom hela skoltiden. Midsommar, födelsedagar, jul och nyårsaftnar är vanligtvis väldigt tuffa då jag spenderar dessa helt ensam. Senaste midsommar låg jag och sov hela dagen med neddragna rullgardiner. Det har känts uthärdligt tidigare, men under den senaste månaden har jag tänkt konstant på att avsluta allting då jag inte längre ser någon mening med att existera i denna rotlösa tillvaro utan någon som vet om att man existerar. Jag orkar inte gråta mig själv till sömns fler nätter. Dagarna känns ändlösa och går åt till att fundera över livet och hur jävligt allting är. Eftersom jag som en följd av autism har drabbats av utmattningsdepression tre gånger så klarar jag inte av någon som helst stress längre. Min kropp är helt slutkörd. Socialt umgänge är ironiskt nog för svårt att förstå sig på, så om jag hade haft vänner hade jag ändå inte vetat hur jag skulle betett mig med dessa. Någon pojkvän behöver vi inte ens nämna, det har inte funnits någon sedan 2006. Kärlek är något jag inte klarar av längre efter en uppväxt fylld med förluster, separationer, fosterpappor som har tafsat och destruktiva relationer. Jag ser hyfsat bra ut, men är rätt så nedgången och sliten numera pga många års ätstörningar, stress och ett i övrigt destruktivt leverne. Det har funnits människor i mitt liv tidigare, men dessa relationer har baserats på ett stort alkoholmissbruk och jag var till slut tvungen att välja mellan att gå under eller bryta kontakten med dessa människor. När man har omgett sig med fel människor under en så lång tid och sedan plötsligt vaknar upp en dag och vill ha ett annat liv så blir man ensam. Jag har dock tillochmed funderat på att börja dricka igen enbart för att ha ett socialt nätverk. Så långt har det gått. Jag vet inte om någon läser detta överhuvudtaget, jag kände bara att jag ville skriva av mig lite.

Då jag själv känner mig otroligt ensam och död inombords förstår jag dig till stor del. Jag är 22 år och min enda vän flyttar till England snart och ska börja sitt nya liv. Själv har jag ingen motivation till att göra någonting. Jag får försörjningsstöd nu eftersom jag har vart arbetslös sedan april. Jag bor hos mamma med mina två yngre bröder och utåt låtsas jag som att att allt är bra och jag skiter i livet typ, men på insidan mår jag så jävla dåligt. Skulle vara lättare om jag åtminstone hade någon som förstod det jag går igenom både utåt och på insidan men jag har ingen. Låter hemskt men är glad att det finns andra här i alla fall som kan relatera på något sätt.

Anonym skrev:

Hej, huvva vad det låter som att du har det tufft just nu….tycker ingen människa förtjänar att känna sig så ensam…jag kan känna mig otroligt ensam även om jag har min man och mina barn runt mig, vet inte riktigt varför det är så. Men jag hoppas verkligen att du hittar någon som du kan förlita dig på och som hjälper dig igenom mörkret…

 

Förstår exakt vad Du är i för sits.

Är i samma men har inte Autism-vad jag vet?-bara panikångest och utvecklat sk torgskräck vilket jag trodde innebar ångest vid många människor.

döm om min  förvånan när jag upttäcket att jag inte kan gå på ett öppet fält utan att få ångest och tro att jag ska ” dras upp i luften” att gräsmattan/ fältet ska börja luta och jag ska bli galen.

kan inte köra bil på motorväg eller öppna platser längre.

om jag har en hund med mig går det bra.

men inte en person😔

Hur fan kunde det bli såhär???

Anonym skrev:

Jag är en kvinna på 32 år. Saknad av ingen spenderar jag all min tid ensam i min mörka lägenhet. Båda mina föräldrar är döda sedan många år tillbaka, och jag har inga vänner som jag umgås med. Sedan 2014 är jag sjukskriven, jag har i princip aldrig haft ett arbete och därför finns det inga kollegor eller någon annan möjlighet till socialt umgänge. Nu har jag precis ansökt om hel sjukersättning då alla möjligheter till rehabilitering sedan länge är helt uttömda. Det kommer alltså vara såhär – jämt. För ett par månader sedan fick jag diagnosen autism fastställd, och den har ställt till med stora besvär så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har alltid hamnat utanför gemenskapen oavsett vilken social grupp jag befunnit mig i, och blev mobbad genom hela skoltiden. Midsommar, födelsedagar, jul och nyårsaftnar är vanligtvis väldigt tuffa då jag spenderar dessa helt ensam. Senaste midsommar låg jag och sov hela dagen med neddragna rullgardiner. Det har känts uthärdligt tidigare, men under den senaste månaden har jag tänkt konstant på att avsluta allting då jag inte längre ser någon mening med att existera i denna rotlösa tillvaro utan någon som vet om att man existerar. Jag orkar inte gråta mig själv till sömns fler nätter. Dagarna känns ändlösa och går åt till att fundera över livet och hur jävligt allting är. Eftersom jag som en följd av autism har drabbats av utmattningsdepression tre gånger så klarar jag inte av någon som helst stress längre. Min kropp är helt slutkörd. Socialt umgänge är ironiskt nog för svårt att förstå sig på, så om jag hade haft vänner hade jag ändå inte vetat hur jag skulle betett mig med dessa. Någon pojkvän behöver vi inte ens nämna, det har inte funnits någon sedan 2006. Kärlek är något jag inte klarar av längre efter en uppväxt fylld med förluster, separationer, fosterpappor som har tafsat och destruktiva relationer. Jag ser hyfsat bra ut, men är rätt så nedgången och sliten numera pga många års ätstörningar, stress och ett i övrigt destruktivt leverne. Det har funnits människor i mitt liv tidigare, men dessa relationer har baserats på ett stort alkoholmissbruk och jag var till slut tvungen att välja mellan att gå under eller bryta kontakten med dessa människor. När man har omgett sig med fel människor under en så lång tid och sedan plötsligt vaknar upp en dag och vill ha ett annat liv så blir man ensam. Jag har dock tillochmed funderat på att börja dricka igen enbart för att ha ett socialt nätverk. Så långt har det gått. Jag vet inte om någon läser detta överhuvudtaget, jag kände bara att jag ville skriva av mig lite.

 

Inatt var jag på promenad och pratade med mig själv och försökte resonera kring hur det var med en relation för 8 år sedan. Han hade övertaget och jag behandlades som skit och två år varade det. Jag tänkte att han kanske brydde sig om mig lite, för det är en för ohygglig tanke att vara helt betydelselös. Hur som haver, jag kom helt plötsligt på: hade jag ingen att prata med om honom under den här tiden 2010-2012? Andra människor har väl en väninna som de dryftar allt med?

 

Jag har det senaste året av en terapeut fått höra att jag saknar någon att anförtro mig åt och härbärgera känslor med. Jag googlade på att sakna vänner och kom hit. Det är skrämmande att tanken aldrig slagit mig tidigare: jag saknar någon att vända mig till. Det tog 30 år att komma på det!

 

Jag var inte helt ensam på den tiden, men jag anförtrodde mig inte åt de som fanns att tillgå. Kanske skämdes jag och ville hålla skenet uppe.

 

Jag känner igen mig i det du skriver om alkohol och socialt liv; när jag en gång var nykter från fredag till måndag, tio dagar, var det typ mitt rekord, och jag tänkte: nog gick det bra det här, men det går inte för jag träffar ju ingen! Under de tio nyktra dagarna hade jag noll socialt liv.

 

Jag har i många år betraktat det som orimligt att sluta dricka. Jag har gjort det nu av lite olika skäl. Jag har verkligen blivit förvånad över att det är så enkelt. Jag har då haft tankar på att jag kanske inte varit alkoholist utan haft fixa idéer som kan finnas inom autism. Alltså att alkohol blivit ett uppslukande intresse som sedan lagts ner. Jag har haft andra intressen genom åren. För att styrka min teori kan jag säga att jag har haft ett anorektiskt beteende men inte utvecklat allvarlig sjukdom. Det är i stort sett noll återfallsrisk för mig att jag skulle börja räkna kalorier och träna igen. Jag ska inte tro att jag lämnat alkoholen för gott, men det är litegrann åt det hållet att det där är jag klar med. Det är ju kanske jättebra, men det är ju inte en garanti för lycka? Jag brukar tänka att tillfredställelsen i att vara nykter är att äta frukost och inte vara spyfärdig, men i övrigt är det inget särskilt…