Ensam tonårstjej

Jag vet inte hur man ska börja sådana här inlägg (?). Jag vet inte vad jag gör här egentligen. Jag fick bara en tanke om att jag på något sätt vill försöka förklara. Försöka förklara varför jag lever lider på det sätt jag gör. Kanske mer för att reda ut allt trassel för mig själv. Kanske hade ett mejl utan mottagare passat bättre egentligen. Eller ett tomt dokument. Men strunt samma.

Jag vet inte när det började. Jag vet bara att den har funnits där så länge jag kan minnas. Även när jag var liten fanns den där. Den där rädslan och oron. Jag var den enda som låg och vred mig på min madrass när vi hade vilostund. Jag vågade inte blunda. Vågade inte slappna av. När jag började i skolan vred jag alltid mina händer tills dem blev alldeles röda under bordet. På idrotten sprang jag mina varv runt planen men fortsatte springa tills läraren fick ropa på mig. Jag sprang och kunde inte sluta. Jag sprang till bussen, jag rusade upp för varje trappsteg och jag sprang runt, runt kvarteret. Jag sprang ifrån mig själv. När jag inte sprang satt jag i biblioteket med en bok i handen. Jag läste och läste. Läste tills dem stängde. Då sprang jag hem och försökte skriva om den där jobbiga känslan i kroppen. Sedan när jag var 12 började jag kräkas. Jag kräktes av oro och till slut började jag kräkas med flit. Skolsyster kommenterar varje gång hur smal jag är och att jag måste äta mer.

“För ingen vill ju ha ett benrangel, eller hur Elvira?”

Jag började springa ännu mer. Jag kunde verkligen inte sluta. Jag sprang tills jag inte orkade lyfta fötterna. Sedan när jag var 13 visade en klasskompis hur hon skärde sig.

“För det är så man gör när man är tonårig.”

Helt plötsligt skulle man skära sig, stå och tjuvröka bakom ett hörn och dricka sig full. Man skulle ha sex, ha stora bröst, stor rumpa och smal mage. Man skulle klaga över sitt liv till kompisarna och sedan tissla och tassla om vem man hade fått ihop det med.

Självklart hängde jag med på det. Jag skar mig, gick på fester och blev full. Jag sprang och kräktes. Jag testade droger. Jag testade att röka. Jag hade sex med fulla killar som inte brydde sig om mig egentligen. Jag gillade det inte men det var ju det man skulle göra. Ellerhur?

“Du vill väl inte vara en tönt Elvira?”

Jag fastnade i självskadebeteendet och skar mig mycket. Jag skar mig och brydde mig inte om folk såg mina trasiga armar och ben. Jag skickades till kuratorn och skolsköterskan av oroliga lärare.

Skolsköterskan pratade bara om hur smal jag är och att äter jag mer kommer jag sluta skära mig också. Jag sa att jag åt. För det gjorde jag. Jo då. Jag tog lika mycket som kompisen bredvid och låtsades att inte se att det alltid fanns en lärare som stod och smög. Alltid någon som kollade hur mycket jag åt. Och jag åt. Och sedan kräktes jag. Men det sade jag naturligtvis inte. Och skolsköterskan skrattade bara åt mig, när jag sa att jag åt, och sa att jag fick äta mer då. Kuratorn tjafsade på om hur viktigt det är med vänner runt omkring sig. Jag förklarade att jag trivdes utmärkt ensam. Tillslut gick jag inte dit mer.

När jag var 14 försökte jag begå självmord första gången. Jag berättade det för skolsköterskan till slut och då utbrast hon,

“Men då måste du ju söka hjälp förstår du väl Elvira? Jag kan inte göra något. Du måste ju fatta att du behöver hjälp?”

Men det gjorde jag inte. Jag fortsatte. Och jag fortsatte. Jag vet inte hur många gånger jag planerat att begå självmord. Jag har försökt och ångrat mig, försökt och misslyckats.

 

Jag är 16 idag. Jag är 16 år och jag springer fortfarande. Springer tills jag inte kan andas. Springer tills det känns som lungorna ska sprängas. Och jag försvinner. Jag ser mig själv försvinna. Och jag förstår att det kommer inte finnas någon Elvira som tar studenten. Hon kommer inte finnas kvar. Hon försvinner bort i sin ensamhet. Och ingen kommer minnas henne. Ingen kommer veta vem hon var. Det kommer inte finnas någon som gråter vid hennes grav. Ingen som minns henne med kärlek.

“För ingen vill ju ha ett benrangel..”

Eller hur?

Jag har inte nämnt något om hur det var hemma. Det finns inget att nämna som spelar roll. Ett övergrepp här och ett där. Några slag här och några där. Vem bryr sig egentligen? Vem bryr sig om att 7-åriga Elvira blev våldtagen av sin pappa? Ingen. För det är sådant som är för hemskt för att berätta. Det är lättare att tro att 7-åriga Elvira hade en pappa som skrattade och busade med henne. Det låter bättre, eller hur? Nu blundar vi och låtsas att det är så. Då blir allt bra. Glöm inte att äta lite också. Allt kommer ordna sig. På ett eller annat sätt.

Förlåt och tack, jag ville bara reda ut det hela för mig själv. Det är trassligt och trasigt. Det hänger inte ihop och det finns ingen början och inget slut. Bara massa bekymmer och elände.

mvh Ensam tonårstjej

 

 

 

Hej ensam tonårstjej,

vad ledsen jag blev att din användare är borttagen. Hade så gärna velat skriva med dig.

skriv ett nytt inlägg om du ser detta så kan vi skriva av oss. Jag har varit i liknande sits och tror att vi båda kan ha nytta av att byta tankar. Jag mår bättre idag och finns här, så att du vet.

kram <3

Snälla skriv, tro inte att du är ensammen,

Ta hand om dig.

Anonym skrev:

Hej ensam tonårstjej, vad ledsen jag blev att din användare är borttagen. Hade så gärna velat skriva med dig. skriv ett nytt inlägg om du ser detta så kan vi skriva av oss. Jag har varit i liknande sits och tror att vi båda kan ha nytta av att byta tankar. Jag mår bättre idag och finns här, så att du vet. kram <3

Hej. Ledsen för att jag inte sett tidigare. Har skapat en ny användare. Socialtjänsten är inkopplad sedan en tid tillbaka men det går inte så bra för mig. Jag har blivit ett monster, och ingen vill ha mig.

Anonym skrev:

Hej. Ledsen för att jag inte sett tidigare. Har skapat en ny användare. Socialtjänsten är inkopplad sedan en tid tillbaka men det går inte så bra för mig. Jag har blivit ett monster, och ingen vill ha mig.

Anonym skrev:

Hmm känner du dig inte som ett monster för att du känner dig ensam och då kanske går på beteenden som inte följer normen? Även jag skulle vilja skriva med dig…

kram från en cybertant

Anonym skrev:

Hej. Ledsen för att jag inte sett tidigare. Har skapat en ny användare. Socialtjänsten är inkopplad sedan en tid tillbaka men det går inte så bra för mig. Jag har blivit ett monster, och ingen vill ha mig.

Sorry, detta blev ett långdraget och spontant svar nedan. Jag kan skriva mer och mer konkret vid senare tillfällen om det visar sig vara till hjälp och inspirera andra.

Alvarliga situationer behöver alvarig råd. Folk som vill snacka och som tycker synd om ett offer som ovan har kanske bra intentioner, men det hjälper inte det minsta. Hjärnan av ett sådant offer har otroligt djupa grundar, och det finns få människor där ute som fattar hur intellektet förvrängats till att bli en överlevnadsinstrument. En person som är 16 och blivit utsatt för ett helvete som ovan har en styrka och en hjärna som föga ens kan utveckla i ett helt liv. Att vända på detta intellekt från att smälta impulser till att styra livet och att skapa imoulser är det som står på spel. Det finns kanske störst potential till en bättre värld med denna minoritet av personer som blivit utsatta och blivit starka och självständiga. Att hantera och rådgiva dem kan tyvärr inte universitetet lära en, det är en veteran av samma sorts krig som jag som kan vara till mer konkret hjälp.

Till dig skriver någon som har en erfarenhet med ett helvetesförflytna. Jag är en man som är 42, haft alla oddsen mot mig tills jag var drygt 17 år. Kort sagt så blev jag misshandlat av min far, haft min mor i psykiatri i mina första 20 år (ett offer från min far hon med), blev som bebis omhändertagen av nunnor tillsammans med föräldralösa bebisar, haft en styvmor som också krossades mentalt av samma man som var min far, har därmed blivit av med min surrogatmor, vilket var förödande. Blivit offer för homosexuella / pedofila angrepp när jag var drygt 7-8 år (olika tillfällen, olika personer). Började laga mat, städa och allt annat i hushållet när jag var 12 (efter att min styvmor och min far separerade) Jag levde ett dubbelt liv tills jag fyllde 20: jag gjorde mitt bästa för att smälta in i skolan och såg till att inte visa min ofattbar stora svaghet. Bodde ensam när jag fyllde 20, efter att jag levt på ett internat i två år, för att åtminstone ta studenten (ett sent ingrepp från min farmor). När jag fyllde 30 hade min naturliga mor avlidit efter 6 månaders cancer. Dessa 6 månader hade jag slutat jobba och fördjupt mig i min mors historia som var innan jag föddes. Hon blev med det min största hjälte i mitt liv, och jag blev antagligen hennes största hjälte jag med. Vi har aldrig varit mor och son, vi var medmänniskor som överlevde en katastrofal person som omvärlden ej han identifiera och omhänderta. Efter att hon dog har jag fått många insikter is den bittersöta verkligheten som vårt moderna samhelle är: imperfektion i  överflöd. Det finns hur mycket okunskap som helst i vad jag kallar för social kancer: insikten i medmänniskor som är onda, trasiga, dödsjälade. Samtidigt finnsa det en okunskap i att skilja åt den utsatta och den som utsätter.

 

Jag har framför allt som 6-12 åring  trott på att jag levde i en värld där jag var en skådis. Jag hade därmed som uppgift och utmaning att hitta min väg ut ur helvetet som skapades av andra. Jag behövde anstränga mig i att klura ut vilket skit jag växte upp i, och i senare år fokiserade jag på att ta mig ut ur det utan att bli smittat. Nyckeln till framgång var att bryta mönstret: undvika att själv mata den onda cirkeln som snurrar sociala livet omkring mitt ynka lilla liv. Visst har jag blivit mentalt förstört, visst har mitt hjärta lidit, och visst var helvetet kännbart, men jag skulle inte låta mig krossa. Och det ska alla som läser det här också säga! Vi har mer styrka än vi ens kan fatta, och vi ska se till att tvinga fram respekt för vårt varelse om vi inte får det. Samhället är imperfekt och det ska vi inte acceptera om det inte ens kanse rill att vi som barn kan växa upp i trygghet.

Det finns  barn som växer upp i krig, i hungern, i andra och större helveten, dem har färre chanser än vi. Vi kan ta ut oss härifrån, för det finns åtminstone ett samhälle runt omkring oss. Om inte den hjälper oss, tar vi det vi anser oss behöva från denna.

Det som räddat mig var inget annat än min egna vilja att frigöra mig. Vad som hjälpte mig var aldrig terapi eller annat trams: mitt fall var för svårt för dessa människor. Det som hjälpte mig mest är den vänskapen och kärlekwn jag kännt av kamrater, vänner, några få vuxna som insåg att mitt fall var komplext, men som kunde visa att dem inte kunde hjälpa annat än genom att önska mig lycka till och att tro på min styrka.

Som detalj: Jag levde i Belgien, och av ren slump flyttade jag till Sverige. Det var för 12 år sedan. Jag kom hit utan att jag ens ahade varit här förut, med en enkel resas flygbiljettt, min flickvän som var gravid hade redan flyttat tillbaka hit, för hon växte upp här.

Nu bor jag i ett annat land, en annan kultur, Det var en utmaning, ja, men den var lätt att ta mig an efter allt jag hade varit med om. Jag har två barn och ett stort hjärta. Jag är inte ihop med mamman dock, men vi umgås påett exemplariskt sätt för föräldrar som delar barnomsorg.

Jag anser mig vara en hjälte i en historia som föga fattar eller ens kan stå ut med att lyssna på. Jag är dock mycket ensam, men jag trivs med migsjälv. Lite för bra kanske…

 

Min viktigaste råd till dig är att respektera din inre själ och ju äldre du blir, ju mer du ska radera folk från ditt liv som du bedömer ej tillhöra det. Min far till exempel, har jag kastat ut ur mitt liv: han är en laglös person för mig. Inte pga. vad han gjort mot mig, men för det han gjort min mor och min styvmor.

Tro aldrig på att någon annan än du kan förstå dig, och acceptera att du kommer i huvudsak vara din enda riktiga och därmed bästa vän. Se till att du känner av din omgivning och leta efter snarlika själar, för dem finns, och det finns till och med många. Alla dem som sticker ut har något att dölja, det är bara att se igenom skalet och se om du ja eller nej kan stå ut med hur personen i fråga antar sin situation. Det finns folk med ett hjärta, med en själ och med en hjärna – dessa personer är dina viktigaste kompaner i livet. Dela din själ, hjärna, intellekt och hjärta med dem, för dessa blir bara starkare genom att interagera. Genuinitet och loyalitet är guldet du ska vassa fram ur människoflödet i ditt liv. Lika viktigt är att kasta ut dem som bryter mot loyalitet och ärlighet. Öppna upp dig lite i taget, utan att exponera dig som offret du är. Fokusera på de utmaningar du får, utan att Kalla dessa för dina problem. Du lever med skadan, konsekvenserna av andra människor som är problemen.

Få insikt i andras beteenden och se till att bedöma deras intentioner. Se till att skydda dig från dem som jag kallar för blodsugare – parasiter. Undvik döda själar, trasigare människor kan du bara hjälpa när du lärr dig rädda dig själv. Man kan inte rädda andra, man kan bara dela med sig av erfarenhet, skapa hopp och förståelse.

 

Utmaningarna man får som barn som blivit offer till otrygghet i eget hem, som saknat  omtanke och kärlek, som blivit offer för vårdslöshet och som blivit utnyttjat av jävla fega vuxna som skapar sitt självförtroende genom att krossa svaga själara är svåra: du ska skapa alla dessa saker du saknar för dig själv.

Övriga viktiga redskap:

lyssna på musik, massas musik!

Tala med andra, men skita i alla som anser  behöva ta hand om dig, utan att du kan tro på deras kunskap.

Få rådgivning och praktisk hjälp från folk som haft det tufft dem med, och som du anser vara på rätt väg.

Ta alla praktiska saker som är relevanta för dig för att kunna få se ut som andra. Du måste smälta in i vardagen och utveckla och utbikda dig som alla andra. Det är inte det som är långt ifrån det svåraste i livet, men det är superviktigt.

Var tydlig med att berätta att är du som vet bäst vad som inte behövs från andra. Inget annat är större slöseri av tid och energi än dålig kunskap.

klockan är halv två snart. Jag måste få ut ur mig detta. Jag behöver dela med mig mer av detta. Jag kanske behövs som inspiration och som vägvisare. Ibland kommer tankar upp om att det vore nog viktigare att se till att göra det, mer än att sköta mitt jobb som får in mina pengar.

Finns det folk som vill skriva med mig, gör det!

Anonym skrev:

Det går inte så bra för mig. Jag har blivit ett monster, och ingen vill ha mig.

Utveckla gärna… undrar om du blivit ett monster eller om du var ett monster som nu utvecklats?

kan du berätta vad monstret gör? Anser du monstret i dig som en tillgång eller ett hinder?

Jag har ett par antaganden – dessa får ej anses som fakta:

Jag tror att Socialen kan vara en institution som har begränsad med möjligheter och har svårt att anpassa sig till den enskilda. Samtidigt så har den en bredare funktion som hanterar andra sorters människor som sitter i en annan sits.

Därmed saknas den riktig särbehandling så som en ung person som du behöver.

Jag antar att Socialens ideala funktion för människor som dig mest troligt begränsas av burokrati och mönstertänkande som gör att dem inte kan komma nära din riktiga du. Dem kanske har god vilja, men kan upplevas som flummiga och sakna verklighetskänsla och riktig kunskap…

Kunskapen i ditt fall kräver metodik och inbillingsförmåga. Det sista är det viktigaste, men kan dock ej läras, vilket synd nog gör att Socialen kan hjälpa med vissa praktiska saker, dock ej kan stödja mentalt. ‘Veteraner’ från  likartade strid är mycket mer effektiva i att få ut kunskap ur dig, vilket leder till störst framgång, lilla monster!

kan du berätta vad Socialens roll kan / skulle vara i ditt fall? Hur upplever du Socialens inblandning? Finns det konkreta mål? Finns det en realistisk insikt i det dem kan och inte kan göra?

Answr du att du kan få den viktigaste hjälpen du behöver? Anser du att den hjälp dem kan ge är nödvändig överhuvudtaget?