Hem > Forum > Ensamhet > Ensam och trött

Ensam och trött

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag skulle kunna sova i en evighet. Men det går inte, för jag lever tillsammans med mina barn. Detta är ju bra för mig, det förstår jag. Med barnen kommer behovet av rutiner. Mamman MÅSTE gå upp på morgonen. Mamman MÅSTE orka med dagarna.

    Men ordet ”måste” ger också mig en del ångest, för det finns alldeles för många av dem.

    Sedan ett år är jag nästan ensamstående med barnen. Pappan är med dem varannan lör-sön. Jag känner mig fruktansvärt ensam i mitt föräldraskap. Inga krav, utöver underhåll, ställs på den förälder som väljer att i princip skita i sina barn.

    Jag inser att det är han själv som är förloraren i det långa loppet, men just nu är det jag som drabbas och drar det tyngsta lasset. Jag är deprimerad, utmattad, kämpar ständigt med ekonomin och känslan av att aldrig riktigt räcka till för någon. Dåligt samvete över att jag önskar att pappan avlastar mig mer, när barnen ju är det finaste jag har!

    Jag har varit med i en grupp genom Familjeenheten i kommunen där jag bor. Detta, för att försöka hitta vänner i liknande situation som jag. Men träffarna var väldigt styrda kring olika ämnen gällande positiv förstärkning och barnuppfostran. Inte alls om känslan av ensamhet, föräldrarollen och sådär.

    Eftersom jag är ensam med barnen, har jag inte möjlighet att ha en fritid i den utsträckning jag önskar. Till exempel skulle jag vilja sjunga i en kör eller prova på yoga. Det skulle ju i sin tur leda till att jag träffar andra vuxna!

    För om det är något jag saknar, är det vänner i närheten!

    Jag tycker att det är svårt att skaffa nya vänner som vuxen. Jag är 33 år och folk i min ålder har redan sina sociala nätverk ordnade. Känns som jag är efter på det planet.

    Hur gör ni andra?

    Hej, jag fyller snart 40 och känner igen mig mycket i det du skriver, dock så lever jag med min man och mina barn men förutom som så har jag inget annat socialt nätverk.

    Alla mina barndomsvänner har flyttat härifrån sedan länge, och jag vet faktiskt inte hur man ska göra för att lära känna nya människor..hade väl några få som jag kom lite närmare på mitt jobb, men det stannade där på jobbet.

    Skulle vara roligt att ha någon att ringa eller hitta på något med ibland, men allt eftersom åren går så har jag som gett upp…jag tänker ibland att det kanske är enklast så här, istället för att kämpa för att hitta någon så håller jag mig för mig själv…tror däremot inte att det är hopplöst, finns säkert någon som tycker att du är en väldigt intressant person och vill lära känna dig☺

    Ibland önskar jag att man kunde vara lika öppen i verkliga livet som man är här på Internet, då skulle det nog vara lättare😌

    Trådstartaren

    Hej, jag fyller snart 40 och känner igen mig mycket i det du skriver, dock så lever jag med min man och mina barn men förutom som så har jag inget annat socialt nätverk. Alla mina barndomsvänner har flyttat härifrån sedan länge, och jag vet faktiskt inte hur man ska göra för att lära känna nya människor..hade väl några få som jag kom lite närmare på mitt jobb, men det stannade där på jobbet. Skulle vara roligt att ha någon att ringa eller hitta på något med ibland, men allt eftersom åren går så har jag som gett upp…jag tänker ibland att det kanske är enklast så här, istället för att kämpa för att hitta någon så håller jag mig för mig själv…tror däremot inte att det är hopplöst, finns säkert någon som tycker att du är en väldigt intressant person och vill lära känna dig☺ Ibland önskar jag att man kunde vara lika öppen i verkliga livet som man är här på Internet, då skulle det nog vara lättare😌

    Hej!

    Jag har ingen aning om Du fortfarande är ”här” men jag svarar oavsett!

    Tack för Din feedback!

    Det jag har insett är att man behöver ork för att starta upp/bibehålla nya vänskaper. Just ork har jag fortfarande väldigt lite av. Att bjuda hem vänner på middag eller vara ute å svänga mina lurviga finns inte på min karta!! Annars tror jag att det är SÅNT som är grejen. Att vara den som vågar bjuda in.

    Men vet Du – jag har faktiskt provat på att sjunga i kör och jag går oftast på yoga 1 kväll/vecka!

    Det är nyttigt att läsa sådant man skrev och hade tankarna på för ganska länge sedan. Då kan man rätt som det är upptäcka att man faktiskt gjort prioriteringar i den riktning man vill!

    Jag förstår precis vad Du menar med att kunna vara öppen i det verkliga livet om hur man mår. Just när jag känner mig nere har jag väldigt svårt att liksom stå upp för att psykisk ohälsa är lika icke-tabu som att bryta armen. Jag tror att det hänger ihop med att jag då även förlorar den gnutta självkänsla jag har när jag mår bättre och därför blir väldigt rädd för att bli ifrågasatt. Dessutom känner jag mig som en belastning för andra, när jag kräks ut mina problem. Skevt, för är det någon annan som mår dåligt vill jag ju mer än allt annat att den personen ska våga prata med t ex mig! FÖR ATT DET JU HJÄLPER.

    Hoppas att Du mår bra! Kram

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.