Ensam och allting känns oerhört hopplöst. Självmord enda vägen?

Hejsan.

 

Vart ska man börja..  Jag är Transsexuell och jag kom ut som det när jag va runt 18 år gammal och i samband så förlorade jag alla mina vänner som jag hade då och hade känt i flera års tid, sa att jag skulle bli ful och ångra mig etc och sen stack dom. Min familj lämnade mig så jag fick flytta och bo ensam. Så sedan jag va 19 har jag bott ensam utan bra start i livet med pengar vänner osv, Har sedan dess provat att gå på vissa folkhögskolor men har blivit mobbat pga Transgrejen.. Vilket har lett till att jag mår ännu sämre och kan ej lita på någon, jag har även AST borde jag tillägga så jag har svårt med socialt ifrån början. Men nu är jag 27 och många år har gått, jag har opererats och så vidare med Trans grejen men nu är det ett av mina största problem i vardagen, jag har ej fått någon som helst uppföljning på operationer osv, lever i smärta varje dag, sitter helt ensam i min lägenhet med min katt och går ut kanske en gång i månaden för att handla något paket pasta och kattmat. Jag får inte jobba eller studera för FK för att jag mår för dåligt anser dom så jag blir mer och mer isolerad. Har inga och prata med alls, varit på psyk några gånger men dom tar in läkare osv osv men noll uppföljning vilket LSS varit med och vittnat till många gånger men dom gör ingenting heller för att lösa det. Men nu till det största problemet som bara vill få mig att dö, Trans. Jag trodde att från början så kunde man byta kön och allt blir bra osv osv, jag tog risken att aldrig kunna få barn igen och opererade mig osv. Jag är MtF kanske jag ska tillägga. Operationen blev helt värdelös och jag har i 4 års tid levt med smärta och skit som dom inte kunde lösa då och inte nu heller verkar det som. Jag mår fruktansvärt dåligt pga detta för hade jag varit Cis så hade jag inte haft den smärtan. Varje gång jag handlar eller ser en cis kvinna så blir jag så oerhört svartsjuk för dom har det jag aldrig kan få, någonsin. Det spelar ingen roll om man opererar sig osv för det ändrar inte faktan att jag är fejk. Mitt skelett är fel, 20 år av min ungdom är fel och kan aldrig göras rätt. Jag kan aldrig få barn någonsin, inte ens via adoption för jag har AST och TS, samt ingen som helst grund som hade kunnat leda till det med pengar osv pga dålig uppväxt. Jag vet inte om jag kan leva med mig själv som fejk, jag är varken man eller kvinna och jag äcklas av mig själv, jag vill vara kvinna mer än allt men det är ren och skär omöjlighet. Jag ska ta typ 4 hormonpiller om dagen, jag tar 30 för jag vill skada mig själv och kanske få det att lösa sig på något sätt. Enda sättet att lösa mitt problem är att dö. Ej leva mer i smärta eller vetandet att jag ej kan bli den jag vill någonsin.. Förstår att det är nästan 50% i självmordsstatistik bland TS folk, personer som inser att det är omöjligt att byta och bli det man vill.. Jag ska även tillägga att jag har blivit diskriminerad oerhört mycket pga trans i affärer och bland människor på skolor osv. Jag har blivit inbjuden så många gånger till möten för transpersoner men jag vill inte gå för jag hatar att vara trans jag vill inte vara en äcklig trans person, jag vill vara äkta..

Ge mig lösningar tack.. För jag orkar inte leta längre.

PS: Försökt en hel dag att komma in på chatten men det är kö ständigt. refreshat sidan varje 5 sekund typ men aldrig får man chatta.

[Yellow Sikuvi]

Anonym skrev:

Hejsan. Vart ska man börja.. Jag är Transsexuell och jag kom ut som det när jag va runt 18 år gammal och i samband så förlorade jag alla mina vänner som jag hade då och hade känt i flera års tid, sa att jag skulle bli ful och ångra mig etc och sen stack dom. Min familj lämnade mig så jag fick flytta och bo ensam. Så sedan jag va 19 har jag bott ensam utan bra start i livet med pengar vänner osv, Har sedan dess provat att gå på vissa folkhögskolor men har blivit mobbat pga Transgrejen.. Vilket har lett till att jag mår ännu sämre och kan ej lita på någon, jag har även AST borde jag tillägga så jag har svårt med socialt ifrån början. Men nu är jag 27 och många år har gått, jag har opererats och så vidare med Trans grejen men nu är det ett av mina största problem i vardagen, jag har ej fått någon som helst uppföljning på operationer osv, lever i smärta varje dag, sitter helt ensam i min lägenhet med min katt och går ut kanske en gång i månaden för att handla något paket pasta och kattmat. Jag får inte jobba eller studera för FK för att jag mår för dåligt anser dom så jag blir mer och mer isolerad. Har inga och prata med alls, varit på psyk några gånger men dom tar in läkare osv osv men noll uppföljning vilket LSS varit med och vittnat till många gånger men dom gör ingenting heller för att lösa det. Men nu till det största problemet som bara vill få mig att dö, Trans. Jag trodde att från början så kunde man byta kön och allt blir bra osv osv, jag tog risken att aldrig kunna få barn igen och opererade mig osv. Jag är MtF kanske jag ska tillägga. Operationen blev helt värdelös och jag har i 4 års tid levt med smärta och skit som dom inte kunde lösa då och inte nu heller verkar det som. Jag mår fruktansvärt dåligt pga detta för hade jag varit Cis så hade jag inte haft den smärtan. Varje gång jag handlar eller ser en cis kvinna så blir jag så oerhört svartsjuk för dom har det jag aldrig kan få, någonsin. Det spelar ingen roll om man opererar sig osv för det ändrar inte faktan att jag är fejk. Mitt skelett är fel, 20 år av min ungdom är fel och kan aldrig göras rätt. Jag kan aldrig få barn någonsin, inte ens via adoption för jag har AST och TS, samt ingen som helst grund som hade kunnat leda till det med pengar osv pga dålig uppväxt. Jag vet inte om jag kan leva med mig själv som fejk, jag är varken man eller kvinna och jag äcklas av mig själv, jag vill vara kvinna mer än allt men det är ren och skär omöjlighet. Jag ska ta typ 4 hormonpiller om dagen, jag tar 30 för jag vill skada mig själv och kanske få det att lösa sig på något sätt. Enda sättet att lösa mitt problem är att dö. Ej leva mer i smärta eller vetandet att jag ej kan bli den jag vill någonsin.. Förstår att det är nästan 50% i självmordsstatistik bland TS folk, personer som inser att det är omöjligt att byta och bli det man vill.. Jag ska även tillägga att jag har blivit diskriminerad oerhört mycket pga trans i affärer och bland människor på skolor osv. Jag har blivit inbjuden så många gånger till möten för transpersoner men jag vill inte gå för jag hatar att vara trans jag vill inte vara en äcklig trans person, jag vill vara äkta.. Ge mig lösningar tack.. För jag orkar inte leta längre. PS: Försökt en hel dag att komma in på chatten men det är kö ständigt. refreshat sidan varje 5 sekund typ men aldrig får man chatta.

Hej!
Jag förstår att din situation måste vara extremt jobbig. Allt du skriver särskilt smärtan och känslan att aldrig till 100% bli den du vill vara. Låter som du haft “vänner” och familj runt dig som inte hänger med i tiden om man säger så, det kanske inte är enkelt att förstå för någon som inte lever i det men de kan ju visa stöd och försöka förstå istället för att döma.
Jag har en trans kompis (FtM) som just lever med beslutsångest dels för att hen är genderfluid och för att hen är rädd för att ångra sig och att det ska bli något fel o leva med smärta.
Iaf, jag kan tänka mig att det finns forum för transpersoner och att du skulle kunna hitta folk där som känner igen sig och som du kan känna gemenskap med. Att vara trans är inte äckligt eller fel se inte ner på dig för det utan se dig själv som stark att du trots falska vänner och ignorant familj fortfarande står för vem du är och vad du identifierar dig som. Världen går åt rätt håll iaf, men du verkar ha haft väldig otur med de runt omkring dig.
Skulle det kanske fungera om du hade en kontakt person som kunde följa med dig ut ibland, personen skulle veta om din situation och allt sånt innan ni träffas och de får reda på vem du är osv så du ska inte få någon trångsynt person isf utan någon som har förståelse och hänsyn.

Jag har tillgång till en kontaktperson men det är 2 gånger i månaden vilket kan kvitta lixom.. Sen transgrupper vill jag ej vara en del av för jag vill inte bli förknippad med trans, hatar det mer än allt. Jag är inte stolt över att vara TS direkt.

Jag är en kvinna i en mans kropp, tycker det är amazing. Mest för att kroppen inte reflekterar vem jag är, är bara ett fordon åt min hjärna trots allt. Så har heller inga begär att ändra mitt utseende, stolt över vem jag är och hur jag ser ut.

Vet att könsdysfori kan vara jobbigt, men det måste behandlas genom att acceptera vem man är, inte vem andra vill att man ska vara, eller vem samhället vill att man ska vara.

Att tro att könsoperationer löser alla problem är väldigt optimistiskt, det handlar om att man kanske lättare kan acceptera sitt jag genom att göra operation, finns ingen garanterad lösning för acceptans, bara hjälpmedel. I slutet faller det på en själv att hantera.

Så att acceptera sitt jag är otroligt viktigt, att vara stolt över sig själv. Kan man inte vara det så kommer dysforin alltid vara där.

Oavsett hur du ser ut så kommer någon alltid diskriminera dig. Vad gör det? Kvinnor blir mer diskriminerade än män, så att vilja se ut som en kvinna kommer få dig mer diskriminerad oavsett.

Du borde kolla på hur tex adoptiv barn kan må, de kan växa upp i en familj, men aldrig vara nöjda över sig själva för de har annat hudfärg eller form än sina föräldrar. Man måste acceptera den man är och sitt ursprung, och de som hänt i ens liv. Annars kommer dysfori i någon form.

Kan man själv inte acceptera sitt jag, vem kan då göra det? (Alla har problem, många har svårt att acceptera sig själva. Jätte vanliga problem)
Att begå självmord är dock respektlöst, det skapar lidande för andra, klura ut lidandet själv.
Annars sök till en självmordsklinik. (Din rätt som EU-medborgare)

Men du låter som en underbar person, katter är amazing.
Du är inte ensam!