Levt i en relation i 24 år, två fina barn, hus och ja, ni vet, hela ”kittet”. Barnen på väg ur boet, jag fått nytt jobb som äntligen ger mer lön och bättre arbetstider och allt känns verkligen som om det äntligen ska bli lugnt på alla fronter, och då briserar bomben: jag är erbjuden mitt drömjobb, i en annan del av landet. Jag tänker söka det, säger maken. Vi pratar och pratar…ja vi flyttar tillsammans är mantrat, och jag serveras ett scenario som låter som en dröm… men det slutar med lögner och brutna löften och att jag bryter ihop totalt. Han flyttar snabbt, redan efter några veckor och min tillvaro faller ner i mörker och kaos. Ensamheten är total!
Sporadisk kontakt, och jag, min dåre, tar tacksamt emot alla smulor av närhet när det passar honom…
Höst blev vinter och snön vräkte ner med snörekord och jag är ensam med elräkningar som skenar, ingen snöröjning som fungerar och ensam med huset. Ansvaret kväver mig och ensamheten sliter i mig. Grava sömnproblem, ångest, gråtattacker utan orsak och magkatarr delux.
Ensamheten tar över min tillvaro, ingen att vakna med, ingen att sova med, ingen att resonera med om svåra beslut. Ett av två barn med ångest, fobi mm och helt ensam med att stötta. Maken kan stötta med pengar, om barnet köper nåt värdefullt, bil eller så. Men pepp, stöttning mentalt, hjälp eller så? Nej jag är inte bra på det så det får du göra blir svaret.
Den totala ensamheten dränker mig, inte långsamt längre, utan våg efter våg med mörker och ensamhet sköljer över mig medan jag kippar förtvivlat efter luft…
Så nu, när jag kravlat mig upp ur det stora ensamhetsmörkret jag nästan drunknat i, när jag hoppas på våren i dubbel bemärkelse, då kommer nästa stormflod… ett älskat husdjur som vid rutinkontroll är livshotande sjuk och jag tvingas i ilfart till andra sidan landet för akut åtgärd. Försöker nå maken och resonera, han har inte tid, men åk på djursjukhus du, det går nog bra, har inte tid att prata mer…. Ensamhetsångesten slår klorna i mig när jag i ilfart kör genom Sverige för att rädda familjemedlemmen. Akutåtgärden går illa, men blir sen stabil, men maken går bananas pga veterinärkostnaden. Jag idiotförklaras gång på gång på gång. Ensamheten breder ut sig som ett tjockt svart täcke över mig.
Ensam med oron över djuret, ensam med betalansvar, ensam med mina känslor: ilska skam, hat, ångest, skuld, men framför allt ensamhet… tom, svart ensamhet…
Känner att nu, nu räcker det, men tyngden av ensamhetens täcke vilar så tungt på mina axlar.. ensam med allt, hela fu-*{ing tiden.
Jag trodde aldrig att jag skulle hata mitt liv så mycket som jag gör. Att va ensam i allt, vid alla tillfällen och i alla ögonblick..
Vilka beslut som ska tas, vad som ska göras, ensam ensam ensam… ”Du gör fel”, ditt ansvar, ensam ensam ensam…..
