Hej!
I lördags var jag med om en olycka. Egentligen inte så farligt. Snöstorm och bilen med chaufför och jag gick i diket. Helt odramatiskt men när jag skulle ut och hjälpa till att få oss upp igen trillade jag och fick axeln ur led. Tror min vän blev rätt chockad för när jag upplevde mitt livs största smärta i snöyran sprang hon bara runt och pratade om hur hon skulle få bilen ur diket.
För mig blev det tur in till sjukhus med ambulans, ensam. Hon följde inte med. Det är väll ok så men till saken hör att jag har en historia av att ha blivit utsatt för saker jag inte ville va med om och som inte var rätt i sjukvården som liten. Detta vet min vän om. Har ingen familj som kunde hjälpa mig. Så där låg jag ensam på ett rum och väntade på läkare i 4 timmar med oerhörd smärta och outhärdlig ångest. En sån där stund i livet en inser hur ensam en verkligen är. Om jag hade haft en familj hade de säkert tagit sig dit oavsett svårigheter. Men jag var ensam. En känsla som jag har svårt att skaka av mig. Har många vänner och ett sammanhang jag egentligen tycker om att va i och vi delar intima saker med varann. Men i slutet av dagen har de en partner och barn som går först. Jag har en katt och ingen familj.
Svävar ensam i den oändliga existentiella rymden.
