Hem > Forum > Ensamhet > Ensam i hela världen och förlorat mig själv totalt.

Ensam i hela världen och förlorat mig själv totalt.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Jag har alltid varit den tuffa tjejen som agerar när saker inte känns bra. Jag tar tag i saker och älskar förändringar och utvecklas.

    Jag träffade min drömparter för 2 år sedan, allt kändes så rätt.  Alt gick så fort, jag flyttade till han stad efter någon månads dejtande.

    Några veckor inna flytten fick jag kalla fötter pga att han pratade ofta om sitt ex och grät om han fick samtal av exet. Men jag valde att flytta in och ge det ett fösök men jag insåg att jag inte kunde släppa oron kring ex pga att han aldrig slutat prata om exet. Fick höra varje dag något om exet och det händer än idag en gång i veckan minst. Jag tog upp det i början av relationen och sa att det känns inte så bra i magen för min del att lyssna på saker om hans ex även om det ör negativa punkter.. Men han svarade med att jag får acceptera han som han är och han borde få vara fri att prata om det han vill. Så nu är jag mer ok med det.

    Det som jag inte tittade upp innan min flytt var att det knappt finns något jobb här, min pokvän hittade ett arbete till mig via en bekant men men det slutade med att chefen alltid skulle ge mig och andra på jobbet order och höja rösten  istället för att prata lugnt. Jag lämnade arbetet, trivdes inte och jag kände att min pojkvän inte var stöttande när jag tog upp detta, Han tog chefens sida och detta skapade konflikt mellan oss altså min kille och mig. Därfeter hade jag ströjobb men vart mest arbetslös under under långa perioder.Har inte mått bra av det alls.

    Han är glad över att ta hand om oss båda ekonomisk men min sjlvkänsla är totalt borta av att inte få känna mig självständig och att jag kan ta hand om oss också. Jag känner mig i underläge. Jag har svårt att hantera när han pratar om jobb vilket är orättvisst jag är medveten om det.. Det är alltid han som betalar och beställer när vi är ute och han ger mig fickpengar…vill jag ha något så frågar jag om jag kan få pengar.

    Det är underbart att han är stöttande men jag känner mig inte fri av detta. När jag tar upp att jag mår dåligt över detta så tar han åt sig och menar att jag inte ser oss som 1 men det handlar om min egen utveckling. Jag blir arg över arbetssituationen och trivs inte här och blir lätt att ag tar ut allt över min kille.

    I denna stad så måste jag gå överallt ,vi bor långt ifrån allt så han måste skjutsa mig till ställen pga det inte finns några bussförbindelser. Då känner jag att jag måste anpassa mig efter hans tider, jag kan spontant inte gå någonstans. Känner mig begränsad.

    Jag saknar att bo i en stad igen där det finns liv och jag kan vara fri. Här känner jag mig inte fri alls och han blir ledsen när jag tar upp detta att det är svårt för mig att ha ett liv isolerat här. Han vill gärna bo utanför allt och vill inte flytta.

    Jag har inte fått några vänner alls under 2 års tid här och fäljer med honom överallt. Han har inget emot det men jag tror inte att det är hälsosamt attbara ha relation och glömma allt annat.

    Jag vill alltid hitta på saker medans han vill oftast sitta hemma och dricka vin eller öl. Jag har frågat flera gånger om vi kan gå ut o dansa eller ta en runda på stan men han orkar sällan. Jag är alltid öppen och följer med  överallt men känner mina önskningar inte möts på samma sätt . Vi går ut och äter o sedan så skyndar vi hem och jag är så trött på väggarna hemma.

    Jag har aldrig känt mig såhär isolerat i hela mitt liv och vet inte vad jag ska göra. Han pratar ofta om giftermål, vill att vi gifter oss snart men jag känner att jag inte är redo än, jag brottas ju med må bra här men då blir han ledsen och jag blir ledsen att jag inte kan möta hans önskningar.

    Vi har tjafsat mycket och inte varit fysisk nära i månader och bara undvikit att prata om det. jag känner att jag har omvandlats till en hemmafru som lagar mat,städar.

    Nu mår jag dåligt och känner att jag måste ta mig ut och jag vet inte om jag överdriver med vad jag känner. Varför mår jag inte bra i detta? Han är ju underbar. Känns som jag bara hittar på anledningar att bråka om? Jag har int eblivit en bra människa i denna relation och mår så dåligt över det. Jag är trött på attvakna dag in och dag ut och bara sitta hemma och vänta på honom. Han är ju perfekt och nu känns det som att jag bara ser det som är dåligt?varför gör jag så?

    Snälla kom med era förslag och tankar det betyder så mycket för mig.

    Hej!

    I mina ögon, och enligt mina erfarenheter, är det inte konstigt att du inte mår bra i denna situationen. Du hittar verkligen inte på anledningar att bråka om. Nu känner jag inte din sambo men även om han är underbar är en stöttande sambo någon som stöttar en i det man vill, inte genom att han ”kan” försörja er båda. Det är ju inte det DU vill.

    Känner du att du förlorat dig själv är det viktigt att lyssna på detta. Kanske har det inte med honom att göra utan att du blivit någon annan än dig själv i detta? Som du skriver i början har du alltid varit en tuff tjej som agerat om något inte varit som det skulle. Du är fortfarande den tjejen där inne. Men av egen erfarenhet råder jag dig att lyssna på den rösten, jag önskar jag hade uppmärksammat det, det slutade med att jag blev totalt krossat och är så långt ifrån mig själv nu som jag kan vara.
    Med det sagt menar jag inte att du ska lämna din sambo, det kan bara du själv veta. MEN jag råder dig att lyssna på din röst, tillåt dig inte att förlora dig själv. Du är det viktigaste du har. Om du inte är dig själv, vem ska du då vara, och hur bra blir det då?

    Kram i höstmörkret

    I hela mitt liv har jag fått kämpa ensam. Redan som barn förnedrades jag av min mor, verbalt. O avsätt hur jag kämpade med att få bra betyg i skolan fick jag bara höra att jag skulle inte tro att jag var något för att jag fått litet A. Detta var det näst högsta betyg du kunde få när jag gick i skolan. När jag var sju år begrep sig min mors kusin (inget namn) på mig sexuellt. Skolgången var förvirrande. Gick 9-år i grundskola, 7 olika skoldistrikt Föräldrarna flyttade ofta. Så jag har inget barndomshem.    Vid 15 nästan 16 års ålder mötte jag en musiker, blev förälskad, blev med barn vid 17 år. Äntligen en väg ur moderns grepp på mig. ( jag var rädd för henne ända tills hennes död 1980 talet) Åter till förälskelsen. Vi gifte oss i Februari 1966, första barnet kom maj 1966.  Det andra barnet kom 1969. Men då hade min man redan börjat leva sitt eget liv igen. Åter blev jag sviken, lämnad ensam med barnen ute på landet. Skilsmässan var ett faktum. Började leta efter riktig kärlek, men fan bara förälskelser. Så sveken fortsatte. 1979 mötte jag en man som lovade ”guld och gröna skogar”.Blev varnad av arbetskamrater, men vem ville lyssna då. ”BIG misstake”När jag lagt mina sparade pengar på ett hus,  skulle han renovera det för oss. Jag t.o.m gifte mig med honom. Det var då helvetet bröt ut. Han våldtog mig, blev med barn. ( kunde inte göra abort då fostret var friskt). Han misshandlade mig fruktansvärt både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Långt om länge tog jag mig därifrån, med hjälp av soc. (den ända hjälp dom gett). Tog ut skilsmässa efter 6 månaders äktenskap.    C;a 10 år försökte jag att inte visa mina innersta känslor. Pratglad, lätt för skratt, hjälpsam, arbetsmyra. Men det med hjälpsamhet har satt sina spår nu när jag själv behöver hjälp. Har varit ofta inlagd för psykiska besvär samt självmordsförsök Medicinerar fortfarande efter alla dessa år.   Och nu vid en ålder av 69 har jag mött kärleken, det är bara ett hinder i vår väg. Och det är vad jag kallar djävulens verktyg. Pengar. behöver 5000SEK till en biljett i februari. Min pension har aldrig räckt till för att spara.

    Hej,

    Det är ingen fel att förlora sig och att vara lite ensam ibland! Men, man måste hitta sig på nytt eller minst komma tillbaka till den underbart person du säkert är. Livet är mycket komplicerad och detta gäller för alla människor i världen, man ska vara den man är, (unik) man ska ser signalerna runt om och låta aldrig andra personer få göra dig ledsen eller illa, det är din uppgift att behålla dig frisk och glad. Det makten finns inre i dig, det är din motor, tillåta inte andra, vemsomhelst ta kontroll över dig, det. Hur ska man veta när du kan vara flexibelt och ta lite skit av andra, det är ju lätt att veta! När du känner dig älskad, då är du fullt av en bra balans då mår du så bra och så stark! Då kan man acceptera visa saker pga. för att kunna leva ihop med någon kräver det mycket arbete! I mitt land brukar man säga att, en blomma skada aldrig en annan, ett bra balans hos dig själv blir det också med dem andra.

    I din situation skulle jag vara lite starkare, låt inte att situationen styrs med fel argument, säg ifrån, prata lugnt och förklara för alla du tycker att du inte kan komma bra överens, att du blir ledsen, osäkert, tokig och svag med deras sätt att behandla dig: Vad fin i tankarna, trevlig, säg vem/hur du är och vad är det du vill och inte vill, upprepa dig inte. Var ärlig och prata med respekt, kort fattat, punkt slut, var bestäm och lämna ett tydligt budskap. ”Jag accepterar det jag tycker att känns bra för mig och mina nära”. Om saker och ting inte förändras, vad vänta du på? Bara vänd upp och ner på allting så solen också kan varma upp ditt hjärta igen!

    Jag önskar dig ett bra förändring , det bli mycket jobb men du hittar säkert det du letar!
    Dig själv igen!

    Glada Hälsningar//
    D

     

    Trådstartaren

    Hej, tack för ditt svar, jag uppskattar det verkligen. du har så rätt. Jag är inte mig själv. Har oftast varit start och agerat när saker  inte känns bra men nu ä rjag bara förlamad, förlorat mig själv. Han är lite äldre än mig och vill slå sig till ro.. mendan jag vill resa runt. Han vil ha barn snart och är stressad för sin ålder medan jag vill vänta ett tag till. Han har en önskan av att bygga ett hus på landet medan jag vill bo mer i en stad. Våra önskaningar krockar, blir svårt och jobbigt att prata om dessa punker. Jag är inte mig själv alls, jag försöket göra slut 2 gr men varje gång så misslyckas jag. Blir svag och vill inte såra , tänker att vi kan fixa detta , vi är ju skapta för varandra, detta är min självfrände. Dagarna passerar förbi och jag kommer till samma punkt igen med tankarna- jag har inte orken att ta tag i detta, jag behöver tid för mig själv. Ångesten tar över och jag blir trött, likgiltig och ingen bra flickvän med andra ord.

    Hur har du det? är du fri från den relation eller situation som har fått dig att förlora dig själv?

    Om du vll dela med dig så vill jag gärna ”lyssna” på din historia.

    Kram på dig

    Trådstartaren

    Hej! I mina ögon, och enligt mina erfarenheter, är det inte konstigt att du inte mår bra i denna situationen. Du hittar verkligen inte på anledningar att bråka om. Nu känner jag inte din sambo men även om han är underbar är en stöttande sambo någon som stöttar en i det man vill, inte genom att han ”kan” försörja er båda. Det är ju inte det DU vill. Känner du att du förlorat dig själv är det viktigt att lyssna på detta. Kanske har det inte med honom att göra utan att du blivit någon annan än dig själv i detta? Som du skriver i början har du alltid varit en tuff tjej som agerat om något inte varit som det skulle. Du är fortfarande den tjejen där inne. Men av egen erfarenhet råder jag dig att lyssna på den rösten, jag önskar jag hade uppmärksammat det, det slutade med att jag blev totalt krossat och är så långt ifrån mig själv nu som jag kan vara. Med det sagt menar jag inte att du ska lämna din sambo, det kan bara du själv veta. MEN jag råder dig att lyssna på din röst, tillåt dig inte att förlora dig själv. Du är det viktigaste du har. Om du inte är dig själv, vem ska du då vara, och hur bra blir det då? Kram i höstmörkret

     

    Hej, tack för ditt svar, jag uppskattar det verkligen. du har så rätt. Jag är inte mig själv. Har oftast varit start och agerat när saker  inte känns bra men nu ä rjag bara förlamad, förlorat mig själv. Han är lite äldre än mig och vill slå sig till ro.. mendan jag vill resa runt. Han vil ha barn snart och är stressad för sin ålder medan jag vill vänta ett tag till. Han har en önskan av att bygga ett hus på landet medan jag vill bo mer i en stad. Våra önskaningar krockar, blir svårt och jobbigt att prata om dessa punker. Jag är inte mig själv alls, jag försöket göra slut 2 gr men varje gång så misslyckas jag. Blir svag och vill inte såra , tänker att vi kan fixa detta , vi är ju skapta för varandra, detta är min självfrände. Dagarna passerar förbi och jag kommer till samma punkt igen med tankarna- jag har inte orken att ta tag i detta, jag behöver tid för mig själv. Ångesten tar över och jag blir trött, likgiltig och ingen bra flickvän med andra ord.

    Hur har du det? är du fri från den relation eller situation som har fått dig att förlora dig själv?

    Om du vll dela med dig så vill jag gärna ”lyssna” på din historia.

    Kram på dig

     

    Trådstartaren

    Hej, Det är ingen fel att förlora sig och att vara lite ensam ibland! Men, man måste hitta sig på nytt eller minst komma tillbaka till den underbart person du säkert är. Livet är mycket komplicerad och detta gäller för alla människor i världen, man ska vara den man är, (unik) man ska ser signalerna runt om och låta aldrig andra personer få göra dig ledsen eller illa, det är din uppgift att behålla dig frisk och glad. Det makten finns inre i dig, det är din motor, tillåta inte andra, vemsomhelst ta kontroll över dig, det. Hur ska man veta när du kan vara flexibelt och ta lite skit av andra, det är ju lätt att veta! När du känner dig älskad, då är du fullt av en bra balans då mår du så bra och så stark! Då kan man acceptera visa saker pga. för att kunna leva ihop med någon kräver det mycket arbete! I mitt land brukar man säga att, en blomma skada aldrig en annan, ett bra balans hos dig själv blir det också med dem andra. I din situation skulle jag vara lite starkare, låt inte att situationen styrs med fel argument, säg ifrån, prata lugnt och förklara för alla du tycker att du inte kan komma bra överens, att du blir ledsen, osäkert, tokig och svag med deras sätt att behandla dig: Vad fin i tankarna, trevlig, säg vem/hur du är och vad är det du vill och inte vill, upprepa dig inte. Var ärlig och prata med respekt, kort fattat, punkt slut, var bestäm och lämna ett tydligt budskap. ”Jag accepterar det jag tycker att känns bra för mig och mina nära”. Om saker och ting inte förändras, vad vänta du på? Bara vänd upp och ner på allting så solen också kan varma upp ditt hjärta igen! Jag önskar dig ett bra förändring , det bli mycket jobb men du hittar säkert det du letar! Dig själv igen! Glada Hälsningar// D

     

    Hej =)

    tack för ditt svar, jag uppskattar din positivitet i inlägget. Du har väldigt fina och vettiga svar på hur allt kan göras och ageras. Ibland fastnar vi i negativa mönster och vet inte hur vi ska ta oss ut ifrån det. Vi har ju svaret inom oss själva och vet oftast vad som är rätt att göra och vad som är bäst för oss men vi fastnar ibland. Vi väntar och drar ut på tiden.

    Hur år du ?

    Önskar dig en fin helg.

    Trådstartaren

    I hela mitt liv har jag fått kämpa ensam. Redan som barn förnedrades jag av min mor, verbalt. O avsätt hur jag kämpade med att få bra betyg i skolan fick jag bara höra att jag skulle inte tro att jag var något för att jag fått litet A. Detta var det näst högsta betyg du kunde få när jag gick i skolan. När jag var sju år begrep sig min mors kusin (inget namn) på mig sexuellt. Skolgången var förvirrande. Gick 9-år i grundskola, 7 olika skoldistrikt Föräldrarna flyttade ofta. Så jag har inget barndomshem. Vid 15 nästan 16 års ålder mötte jag en musiker, blev förälskad, blev med barn vid 17 år. Äntligen en väg ur moderns grepp på mig. ( jag var rädd för henne ända tills hennes död 1980 talet) Åter till förälskelsen. Vi gifte oss i Februari 1966, första barnet kom maj 1966. Det andra barnet kom 1969. Men då hade min man redan börjat leva sitt eget liv igen. Åter blev jag sviken, lämnad ensam med barnen ute på landet. Skilsmässan var ett faktum. Började leta efter riktig kärlek, men fan bara förälskelser. Så sveken fortsatte. 1979 mötte jag en man som lovade ”guld och gröna skogar”.Blev varnad av arbetskamrater, men vem ville lyssna då. ”BIG misstake”När jag lagt mina sparade pengar på ett hus, skulle han renovera det för oss. Jag t.o.m gifte mig med honom. Det var då helvetet bröt ut. Han våldtog mig, blev med barn. ( kunde inte göra abort då fostret var friskt). Han misshandlade mig fruktansvärt både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Långt om länge tog jag mig därifrån, med hjälp av soc. (den ända hjälp dom gett). Tog ut skilsmässa efter 6 månaders äktenskap. C;a 10 år försökte jag att inte visa mina innersta känslor. Pratglad, lätt för skratt, hjälpsam, arbetsmyra. Men det med hjälpsamhet har satt sina spår nu när jag själv behöver hjälp. Har varit ofta inlagd för psykiska besvär samt självmordsförsök Medicinerar fortfarande efter alla dessa år. Och nu vid en ålder av 69 har jag mött kärleken, det är bara ett hinder i vår väg. Och det är vad jag kallar djävulens verktyg. Pengar. behöver 5000SEK till en biljett i februari. Min pension har aldrig räckt till för att spara.

     

    Hej, vad jobbigt att öåter. du har fått kämpa en hel del och haft världen emot dig. Så nu har du träffat kärleken men pengar skanas. Är det någon i utlandet som du redan träffat tidigare? Ibland tror jag att man lever på hoppet och vill så görna träffa någon och kan blanda kösnlor. Menar om han ör inte i sverige så kansk eman jagar något som är omöjligt eller inte lätt. Lycka till iaf.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.