Jag känner, precis som de allra flesta gör nån gång i livet, mig väldigt ensamt.
Mitt liv vändes upp och ned över en natt. Jag är snart 30 och för 5 år sedan drabbades jag av en kronisk sjukdom, sen dess har mitt liv blivit mer asocialt.
Jag kan inte längre utöva min idrott och pga de tappade jag per automatik min sociala umgängeskrets. Men sjukdom gör det dessutom svårare att umgås då min energinivå inte är som tidigare och jag blir väldigt trött.
Jag är medveten om att det är svårt för min omgivning att sätta sig in i mitt mående och vet hur det är att leva med en kronisk sjukdom. Jag känner mig ensam, övergiven, inte förstådd eller trodd. Just av anledningen till att ingen kan sätta sig in och förstår hur det är.
Min enda trygga punkt har varit XX som jag träffat under en längre tid.
Dessvärre börjar även hen få mig ur balans. Eller jag själv?
Vi träffades i samband med att XX hade en dålig relation med sin sambo.
XX är en omtänksam, trygg, generös och fantastisk person! Vi delar samma intresse och har väldigt kul ihop.
Saken är den att XX inte har avslutat sin tidigare relation ännu. Vilket får mig att tvivla. Trotts all kärlek som jag får känner jag mig än mer ensam och osäker.
Jag tvivlar på om hen faktiskt vill vara med mig..
Min sjukdom som jag fortfarande har svårt att acceptera samt XX gör mig paranoid. Jag har inte kontroll över mina känslor eller mitt liv. Kontroll har för mig alltid varit viktigt.
I vissa stunder känner jag mig så borta, ensam och hjälplös att jag inte längre vill leva..jag hade däremot aldrig haft modet till att avsluta mitt liv…
Tack för att denna sidan finns, att möjligheten till att få skriva av sig när man är ledsen och nere finns, att möjligheten till stöttning och andras erfarenheter delas, att veta att man inte är den enda som sitter med liknade tankar och känslor
