Hem > Forum > Ensamhet > Ensam hjälplös och förvirrad

Ensam hjälplös och förvirrad

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag känner, precis som de allra flesta gör nån gång i livet, mig väldigt ensamt.
    Mitt liv vändes upp och ned över en natt. Jag är snart 30 och för 5 år sedan drabbades jag av en kronisk sjukdom, sen dess har mitt liv blivit mer asocialt.

    Jag kan inte längre utöva min idrott och pga de tappade jag per automatik min sociala umgängeskrets. Men sjukdom gör det dessutom svårare att umgås då min energinivå inte är som tidigare och jag blir väldigt trött.

    Jag är medveten om att det är svårt för min omgivning att sätta sig in i mitt mående och vet hur det är att leva med en kronisk sjukdom. Jag känner mig ensam, övergiven, inte förstådd eller trodd. Just av anledningen till att ingen kan sätta sig in och förstår hur det är.

    Min enda trygga punkt har varit XX som jag träffat under en längre tid.
    Dessvärre börjar även hen få mig ur balans. Eller jag själv?
    Vi träffades i samband med att XX hade en dålig relation med sin sambo.
    XX är en omtänksam, trygg, generös och fantastisk person! Vi delar samma intresse och har väldigt kul ihop.

    Saken är den att XX inte har avslutat sin tidigare relation ännu. Vilket får mig att tvivla. Trotts all kärlek som jag får känner jag mig än mer ensam och osäker.
    Jag tvivlar på om hen faktiskt vill vara med mig..

    Min sjukdom som jag fortfarande har svårt att acceptera samt XX gör mig paranoid. Jag har inte kontroll över mina känslor eller mitt liv. Kontroll har för mig alltid varit viktigt.

    I vissa stunder känner jag mig så borta, ensam och hjälplös att jag inte längre vill leva..jag hade däremot aldrig haft modet till att avsluta mitt liv…

    Tack för att denna sidan finns, att möjligheten till att få skriva av sig när man är ledsen och nere finns, att möjligheten till stöttning och andras erfarenheter delas, att veta att man inte är den enda som sitter med liknade tankar och känslor

    Hej,

    Jag har en kronisksjukdom med, föddes med den och fått diagnosen såhär 24 år senare, men vet vad du menar. Plus den lilla kasa känslan av ”det är alltid din ursäkt” när man är trött eller när sjukdomen visar sig, för folk förstår inte. Jag förstår..
    och jag var i en likande sits som du.. jag har hEDS som är en överrörlig bindvävssjukdom och ja gymnastik och denna sjukdomen går inte bra ihop. Jag slutade innan jag fick diagnosen men jag slutade pga smärtan och problemen diagnosen gav mig.. Och precis som du min vänskapskrets. Jag har inte kontakt med dem längre, de verkar inte vilja ha kontakt med mig heller, plus de brukar folk aldrig vilja ändå så är van.

    Tror du det finns någon FB grupp för folk med samma sjukdom som du kan snacka med? Så att du känner dig betrodd igen? Och att någon vet hur det är? de kanske finns mems för din sjukdom? Kolla?

    Gällande XX så kan jag inte säga vad du ska göra, bara avd jag hade gjort. Jag hade gjort slut och kappat alla band.. Jag vet att det gör svin ont, för jag hade en sådan vän, de skadade mig och ibland var de hela min värld. Men när de ställde in saker sista minut för att de inte orkade, även om det var för att se en film, så kände jag att jag var en syssla för dem och inte en vän.. Så jag klippte bort dem. Ja, jag är helt ensam och på egen hand, men för allt i världen orkar jag inte köpa chips för att jag tror att de kommer över, även om jag vet att de inte gör det.. Förlåt..

    Forum för ensamma, som söker gemenskap.

    https://discord.gg/UZpWTCU

     

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.