Hem > Forum > Ensamhet > Det sägs en är aldrig ensam, håller inte med

Det sägs en är aldrig ensam, håller inte med

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag är riktigt trött på att höra ”du är inte ensam, vi är flera som – insert bullshit”

    Hur förväntas det hjälpa mig med just min situation i den jag befinner mig just nu? alltså när jag ligger i sängen och gråter, när jag inte kommer ur sängen eller lägenheten på flera dagar, när jag har ångest och inte vet hur jag ska ta mig vidare i livet. När jag på riktigt känner mig ensam. TROTS att jag har närstående, vänner osv. så känner jag mig ensam. När jag ringer till någon för att prata, så hörs jag aldrig. Däremot så får jag höra ”Jag .. också .. ” eller ”Inte bara du som ..” Förut så brukade jag säga något för att förhoppningsvis personen i andra änden ska förstå mig lite bättre, men det gav jag upp på.. det tar onödigt med energi som jag ändå inte har så jag låter den andra personen ha sin moment of ”finns ju där för dig” och låtsas må bättre. Det låter lite otacksamt, men ärligt talat så har jag testat med att dela ut ”krisplan” till vänner och anhöriga, som jag har skapat tillsammans med läkare på psykiatrin.. testade med att bara säga som det är ”känner mig värdelös, oduglig, utbränd, orkeslös, snart tar även reservtanken slut, uppgiven etc.” men får oftast samma respons. Vilket resulterar i att jag drar mig tillbaks in i mitt skal och låtsas vara okej när jag är på jobbet osv. men problemet nu är att jag inte ens klarar av att hålla den fasaden längre, att jag får ångest utslag och panik attacker på jobbet och att jag inte är bekväm nog med mina nya kollegor för att ens öppna upp. Dom närmar sig heller inte mig särskilt mycket vilket också känns ensamt. Jag är ensam när jag kommer hem. Alla kärleks relationer jag nånsin har haft slutade med att jag blev otroligt sårad. Mina kompisar har nu officiellt alla barn, är gravida eller flyttat ihop med någon. Det är inte lika ”givande” energimässigt när vi umgås som det var förut. Min familj är utspridd över Sverige och två andra länder, där även mina barndoms vänner bor. Jag har inte det sociala nätverket här i Sverige som jag kanske hade haft om jag hade stannat där jag växte upp. Jag är medveten om att jag inte behöver ha ”mycket vänner” utan bara några få som jag mår bra av, men dessa få är nu väldigt upptagna och det förstår jag.. familjen är kaos, varje gång jag testar prata med någon så har jag ångrat det i efterhand, då dom lyckas få mig att må sämre.. Jag vill så gärna dra ut och leva, resa och uppleva något.. men jag vill inte göra detta själv. Jag har heller inte förutsättningarna för att kunna göra det, då jag har en skuldberg som jag måste betala av och det kväver mig också varje dag. Jag har en psykolog, mediciner, diagnoser och allt sånt som borde ge mig stöd på vägen.. men jag känner inte att jag klarar mer trots allt detta. Jag är så trött på att kämpa, trött på att vakna till ett meningslöst liv och vardag, trött på att känna mig ensam, trött på att försöka bli bättre.. vet att det finns så många här som känner igen sig i det jag skriver, men är genuint nyfiken på att höra om någon verkligen mår bättre av att läsa att någon annan upplever samma sak? Alltså finns det nån som känner sig mindre ensam för det? Jag gör ju inte det tyvärr..

    <3 Tror det kanske är så att när man känner sig hörd och förstådd så uppstår upplevelsen av att inte vara ensam i sina känslor, men däremot när någon verbalt lättvindigt eller slentrianmässigt uttrycker något om att den känner likadant tänker jag inte alls heller är samma sak? Åtminstone att det inte upplevs som att motparten bottnar i vad den ger uttryck för? Sedan tycker jag också att en viktig ingrediens i vänskap är att vänner inte bara ska känna sig validerade utan stödda, inte bara hörda utan förstådda.

    Det där känslan när axlarna sjunker under ett samtal med någon annan. Där man känner att någon lyssnar på vad man faktiskt har att säga, tycker det är viktigt och tar in det, inte förnekar eller låtsas som om det inte är på så stort allvar, den är fan underskattad.

    Trådstartaren

    Tack för ditt fina svar <3 blev glad när jag loggade in imorse för att se om någon hade svarat mig. Det betyder mycket. Precis så som du beskriver, så saknar jag känslan av att känna mig stödd och förstått när jag öppnar upp för människor. Känner mig ensam med mina känslor, då någon annans historia inte riktigt berör mig just där och då, när det egentligen ska ”handla om mig” – då när jag öppnar upp. Vill ju känna att tyngden släpper lite från axlarna, men istället så växer ångestklumpen i magen varje gång som jag försöker. Då isolerar jag mig från min omgivning tills livet känns lite bättre, så jag kan finnas bland andra utan att förstöra stämningen med min ”negativitet” och vara den personen som finns där för andra istället. Om du sett filmen ”Encanto” från Disney, så identifierar jag mig mycket med rollen ”the strong one” .. då hela min omgivning verkar ha vant sig vid att se mig som den personen och reaktionerna som jag möts av när jag ”faller” och inte kommer upp lika snabbt som förut, dom tar på mig otroligt mycket. Det är då jag väljer att isolera mig från omvärlden för att ”tanka” så jag har laddad upp lite innan det är dags för att kliva in i den rollen igen. Ibland känns det som att jag skriker för att bli hörd, sett, förstått och få det stödet jag behöver ibland.. trots att jag inte bokstavligen skriker så ber jag rakt av om hjälp, men möts istället av starka reaktioner, idiotiska påståenden, stigma kring mediciner och liknande. Det känns så himla ensamt.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.