Den ända i världen med mitt tvång

Jag undrar vart det gick fel. Varför just jag fick så många sjukliga beteenden. Det gör mig så extremt ensam. Speciellt för att jag aldrig kan prata om det och få hjälp. För jag skäms för mycket. Jag kan bara prata om de när jag är anonym. Jag är beroende av att få uppmärksamhet av polis och vakter. Dom som har förmågan att frihetsberöva mig och belägga mig med fängsel. Det är de ända I världen som får mig att slappna av och kunna ventilera ut ångest och kunna gå upp ur sängen med lite mer kraft. Det är en kombination av att jag alltid upplevt att dom lyssnar mer och har en större vilja att hjälpa en vården någonsin har. Sen att bli frihetsberövand är väl en lättnad att någon annan tar över. Jag som går varje dag med massa konflikter över hur jag ska bete mig, om jag ska skada mig, på vilket sätt eller hur jag ska hantera alla mina problem. Det är en stress som tar all min energi, och när jag hamnar i en situation av lpt, brottas för att jag hatar sjukhuset och sen får fängseln på så är de som att ett berg släpper från mina axlar. Jag är inte längre ansvarig för vad som händer den närmsta tiden, och de innebär också att jag inte kommer kunna göra mig illa varken fysiskt eller psykiskt. Men detta går över styr. Jag kan ha en okey dag, men plötsligt höra syrener eller se en polisbil köra förbi och pang så önskar jag att de va mig dom skyndade för att ta. De börjar även gå så långt att jag får tankar att göra inbrott eller andra dumheter bara för att få deras uppmärksamhet. Vad är de som händer med mig. Det har absolut INGET med attraktion eller sex att göra. Detta handlar helt och hållet om att min ångest blir lindrad, inget annat ger samma lättnad. Är jag sjuk i hela huvudet? Känns så verkligen

[Green Fimehu]

Du är inte sjuk i huvudet <3 Ångest är lustigt på det sättet, att det kan lindras av extrema situationer på olika sätt. Tänker att det är självskadebeteende, det ger dig ett lugn och du söker därför efter det. Och därav triggas du av just sirener, polis etc. Jag tex har nyligen hittat ett nytt sätt att lugna ångest, för att självskada på kroppen inte längre räcker, så sätter mig i farliga situationer och konstigt nog lindrar det ångesten. Känns ju som det borde öka den istället liksom.

Har inte gjort något liknande som dig, men kan ändå känna igen mig i känslan av att få slippa ansvaret. Känner ofta att allt blir så övermäktigt och då är det skönt att någon annan bestämmer och tar lite av bördan. Tänker att det är helt rimligt att känna så med!

Känslan av att det går över styr, det känner jag också igen! Att en liksom tappar kontrollen över det en gör, det destruktiva drar liksom i en. Det är svårt att stå emot, men jag är övertygad om att det går, även när det känns omöjligt. Fattar ju dock att det är svårt.. för lätt är det ju inte. Men får du nån hjälp? Även om du inte vågar/vill prata om just det här?

Hej, tack för svar. Trodde faktiskt att jag bara skulle få negativ kritik av detta inlägget och ångrade fort att jag gjorde de. Idag är väl en av mina värsta dagar. Jag har gått omkring ett tag på ett spårområde. Jag försökte verkligen tvinga mig att bara lägga mig tvärs över, men klarade inte av de. Jag letade ifall något va strömförande och kunde döda mig på de sättet, men lyckades inte me de heller. Jag hörde utrop i högtalarna att jag skulle lämna området, men jag mådde skit att jag bara inte orkade bry mig. Men denna gången blev jag inte tagen av något vilket va skönt. Jag vet att det bara leder till sjukhus och de skulle förvärra min situation. Jag har gått undan nu för att komma på nästa val för dagen. Konstingt nog så insåg jag att jag inte alls är beroende av själva omhändertagandet som jag trodde. Jag är beroende av att bara släppa allt, glömma mitt liv, fly ett tag och på något sätt så blir jag tryggare i fosterställning mitt ute på ett spårområde. Jag kan vara mig själv, behöver inte bygga upp en mur för att verka frisk utåt. Jag kan vara mig, och de som händer, de är väl meningen då. Som svar på din fråga, nej jag får inte hjälp. Jag har fått vissa insatser som inte hjälpt och jag har även blivit nekad saker, jag har även sagt nej till sånt som jag själv vet inte skulle fungera för mig. Nu finns det inga alternativ kvar. Så är utan

Hej! De låter som att du duckar inför ångesten genom att låta någon annan ta över som ska sätta stopp för den. Har du försökt att låta bli att tänka och reagera på de sättet du gör när du hör sirener? Kan du försöka att tänka istället på att jag kan själv ta tag i det som känns jobbigt och ingen annan,inte ens polisen.

Jag har provat allt. Terapeuter, terapier, mediciner. Ect . Jag får inte äns göra om behandlingar eftersom vården anser att de inte skulle hjälpa mig ändå. Så jag har inga bra verktyg att använda som funkar när de blir svart i mitt huvud. Får sällan någon varning innan de smäller. De går från okey, till Jag måste dö, och lyckas jag inte på direkten eller via de tillvägagångssätt jag tänkt så blir jag bara handlingsförlamad och sen omhändertagen. Inget funkar. Akuten skickar alltid hem mig oavsett anledning hur jag kom dit.

Jag tror att jag haft helt fel. Jag är inte alls beroende av just omhändertagandet. De jag är beroende av är att aggera ut på ett sjukligt sätt. Dvs jag gör allt som jag inte tillåter mig själv att göra under veckorna när jag jobbar. Jag vill inte visa min närmsta umgängeskrets hur dålig jag är, så jag bygger upp en mur för att uppfattas som frisk och pålitlig. Men så fort de blir helg ( eller ibland redan på en torsdag om min energi tar slut tidigare) så river jag muren och begravs av allt som kommer forsande mot mig. Denna fredagen köpte jag två flaskor vin och fyra flaskor cider och åkte hem. Drack allt inom ca 2-3 timmar och sen började jag balla ur. Jag chattade med apotek och tjatade efter droger, jag pratade med vårdpersonal i appar och bad om droger eller aktiv dödshjälp, i omgångar faktiskt med olika personer. Fick samtal från en sköterska på larmcentralen efter att någon ringt dit och även då bad jag om droger eller dödshjälp. Dom ville skicka ambulans men jag vet ju tyvärr att akuten inte kan erbjuda mig något eftersom jag är som en stamkund där. Efter de så spydde jag lite, självförvållat för mådde illa. Sen tog jag en promenad med en flaska vin till sällskap. Sen när jag blev för kall så gick jag hem för att sedan däcka i soffan. Jag har sovit från och till nu. Jag mår fortfarande skit, jag vill fortfarande dö. Men jag tror att detta beteende är de som är mitt beroende. Att skapa extremt kous tills jag däckar, och fann väl ett lugn i det utan att behöva ha fysisk kontakt med någon. Kunde vara helt själv och ändå komma ut. Frågan nu är väl bara om jag ska fortsätta resten av helgen. Eller vad jag ska göra nu

[Green Fimehu]

 

”Jag är beroende av att bara släppa allt, glömma mitt liv, fly ett tag och på något sätt så blir jag tryggare i fosterställning mitt ute på ett spårområde. Jag kan vara mig själv, behöver inte bygga upp en mur för att verka frisk utåt.”

Detta fastande hos mig, kan verkligen relatera till den känslan. Det är som att det inte finns någon tryggare plats än i fosterställning på spåret. Kanske är det närheten till döden, som skrämmer, men också är trygg samtidigt. Men också den känslan av att vara närvarande i allt en är och mår, nått accepterande för sig själv, även om ingen ser en. Och det är kanske inte heller poängen? Tänker att det kanske är tryggheten en söker, dock är den väl falsk.

Nu var det ju över ett halvår sen du skrev om händelsen med vinflaskorna, men hur har det gått? Hur mår du idag? Får du fortfarande ingen hjälp?

Kan relatera till det med, att det blir som ett beroende att ”förstöra” för sig själv. Ibland tänker jag att det är som att en omedvetet försöker testa ge upp.