Clownen gråter på insidan

Förlorade min son för snart 10 år sedan, efterlivet tickar på… Känner mej ensam fast jag sitter mitt i festen… låtsasskrattar och drar lite dåliga skämt… ingen ser mej, ingen lyssnar… alla mal bara på, ordbajsar om ingenting… Ingen vet eller vill veta hur clownen egentligen mår… när jag väl får någon att lyssna, så avbryts man av personen minsann känner någon som varit med om det och det och har det så jobbigt… jag då som också vill berätta, jag vill ju berätta för nån jag känner, vill att andra ska veta, vill att nån hör, ser… Jag är en social person men väljer mer och mer ensamheten för den gör faktiskt mindre ont… Drar mig undan min fru och barn, känner mig inte delaktig i min egen familj… samlivet är obefintligt, vi umgås med vänner och spelar lycklig…

Apan känner alla men ingen känner apan…

[Indigo Qugimo]

Det är ett grundläggande behov,större eller mindre,hos människor att berätta om sej själva.Men vad händer när ingen hinner lyssna?Att känna ensamhet i gemenskap är nog den värsta sortens ensamhet,när man upplever att ingen egentligen är intresserad.Ensamhet på egen hand är faktiskt enklare att stå ut med.Men även det här fenomenet har två sidor.Det är mer naturligt att bli intresserad av någon som visar intresse……….Självupptagna människor,som inte vill lyssna,tröttnar man på rätt fort.

Att förlora ett barn måste vara det värsta man kan uppleva och ingen kan nog förstå det,som inte upplevt det själv.Men att låta bli att fästa sej vid saker, av rädsla att förlora dom,är också ett misstag.Tyvärr är förlust också en del av livet.Om man inte är fäst vid livet,så blir livet rätt tomt och likgiltigt…….

Tack för att du delar hur du känner och upplever just nu. Beklagar förlusten av din son och förstår att det är svårt.

Skulle du kunna fråga: jag har något jag vill berätta, skulle du kunna lyssna utan att avbryta? Ibland behöver vi tydligt fråga efter vad vi önskar eftersom människan av sin natur är uppe i sitt eget och jag tänker att frågan kanske kan hjälpa dig i ditt liv.

det är så fint att du är medveten om hur det är just nu och varför det är så. Att du delar här är stort och vi lyssnar. Du har alla delar inom dig, glöm inte att du inte bara är på Ett vis.

Hur var du och din fru mot varandra när ni först träffades? Att återknyta till den där första tiden av högintensiv kärlek, passion eller vad det nu var för er kan hjälpa till att komma ihåg hur starka ni är tillsammans. Vilka värderingar ni delar. Vilken vision av framtiden ni började skapa tillsammans redan från dag ett. Vart är ni på resan? Om du/ni inte är där ni hade önskat, hur kan ni styra om riktningen?