Jag undrar om någon kan relatera till det jag tänker dela med mig av. Eller om någon har någon teori av varför det är som det är. Svar på mina frågor.
Innan mitt förhållande och samboliv så var jag extremt destruktiv, ensamvarg och tystlåten. Alltid försjunken i djupa tankar och aldrig med i ett socialt liv eller samhälle. Jag började dessutom identifiera mig med detta beteende. Jag var inte en person med många sidor, utan jag va en mörk, dyster och psykiskt sjuk ensamvarg. Detta är väl även fortfarande den självbild jag har av mig själv. Det är väl här mina frågor kommer in.
Idag lever jag socialt med ett bra jobb och har roligt med mina arbetskamrater, vi både skojar, skrattar och småpratar. Något jag aldrig brukade göra. En helt ny sida av mig helt enkelt. Jag vet inte äns om jag gillar den, kan ibland känna smått obehag. Men vet inte om de beror på att det är något nytt och för att främmande saker är skrämmande eller för att jag inte tycker denna sidan är smickrande på mig.
På fritiden är jag både hemmafru då jag gör mycke hemma, kan även vara flummig och skoja och ha kul med min pojkvän, och även detta är väl inte heller den sida hoss mig som jag känner mig hemma i. Min sambo är alltid hemma, så enda gångerna jag spenderar tid ensam är till och ifrån mitt jobb eller till affären och liknande. Det är enbart här imellan som jag känner igen mig. Inte för att jag är dyster. Utan för att jag antagligen är själv och tänker inombords för mig själv, det jag är van vid.
Varför kan jag inte fläta samman flera sidor och bli en hel människa. Varför känner jag mig splittrad, varför måste jag stanna upp och fråga mig då och då vem jag precis var, och om jag kan acceptera den jag precis va eller inte. Ibland kan jag känna mig så långt ifrån migsjälv att jag känner mig fake. Blir äcklad av det. Vet inte hur jag ska förklara. Tänk dig att ha känslan dagligen som då får när du är på fest, har druckit för mycke, dragit lite roliga skämt, pratat lite väl högt och varit lite för glad att du när du nyktrar till börjar få ångest och känt att du bara varit för mycke.
Den känslan får jag när jag träffat en bekant på stan, berättat en stund hur man mår och hur livet är, och sen när man sagt hejdå så frår jag ångest och känner att oj! Va för mycke jag va nu. Jag pratade lite för högt, jag hoppade lite för mycke från sak till sak och det kändes som om jag nu fall ner från en hög pedistal. Jag va bara för mycke!
Varför är jag sån här! Är de någon som har svar?