Hem > Forum > Ensamhet > Att inte dela mitt inre förgör mig

Att inte dela mitt inre förgör mig

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Värk i hela kroppen. Jag känner att jag inte orkar längre. Jag dalar. Känslorna överrumplar mig. Känner att jag håller på att förlora fotfästet. Ingenstans att vända mig. Ensamheten. Inuti sönderkrackelerad. Vill dela med någon men med vem. Skäms över att jag är så svag som känner så här. Hur gör folk? Är det så här för alla? Vem delar de innersta känslorna med någon? Gör man det? Det skär i hjärtat, i magen, själen är söndertrasad. Vill inte leva längre. Vad är poängen? Biter ihop, håller fasaden utåt så gott det går. Säger på jobbet att jag har ont och att jag är instabil inuti. Jag kan säga så, jag har världens bästa kollegor, men det går inte att dela något mer idag, ingen har tid, vi är mitt i ett projekt och jag fattar att alla har nog med sitt, men här står jag med tankar på att avsluta livet. Vill inte leva, vill inte fortsätta, jag kvävs. Känslorna kastar sig runt inuti. Jag biter mig i tunga för att inte säga något, försöker hålla fasaden, känner att hela jag andas ångest. Vem orkar seriöst med det? Jag är en i skaran som drar ner, bidrar med den där negativa energin ingen vill ha. Men var ska göra av med min ångest, min dödslängtan, min ensamhet. Ensamheten är värst men samtidigt en befrielse. Jag vill inte att någon ska se mig, behöva stå ut med mig, jag behöver inte förhålla mig till någon, ingen vet vad jag gör, vad jag känner eller tänker på mig. Idag är jag ensam hemma barnen har bytt vecka till sin pappa. Jag kan släppa på fasaden när jag kliver in genom dörren. Tårarna rinner ner, jag kan inte bli av med smärtan inuti. Ensamheten är ändå värst, vardagsensamheten som förföljer mig varje dag, ingen ser den, ingen ser i mig och tur är väl det, för ingen skulle stå ut, vem vill älska en svart själ som är dolt av mörker. Jag har massor av nära vänner, men skulle aldrig blotta mitt inre för någon och har aldrig gjort det. Jag skäms över mitt svarta inre, vågar inte dela det med någon. Om jag ändå inte vore så tafatt. Om jag ändå vore målmedveten nog. Avsluta. Tänk om jag inte hade ansvar för någon, om jag hade varit fri. Då hade det gått, men nu är jag fast i en rävsax. Inte för att jag tillför något, men kanske jag är ändå mamma och tillför kanske något jag inte förstår. Jag vill inte längre. Hjälp mig! Hjälp mig andas. Lyssna. Krama. Håll om. Gå inte. Stanna. Älska mig. Trots mina brister. Ge mig hopp. Ge mig tro. Älska mig. Så kryper jag ihop i fosterställning, tårarna rinner i floder nedför kinden i tystnaden och hoppas att jag aldrig ska vakna mer.

    Jag känner igen mig i det du skriver så det värker i hela kroppen på mig. När man mår som du vill man bara få lösningen till en så allt lidande släpper. Tyvärr har jag inte det för jag själv befinner mig i den ångesten som du upplever. Denna ensamhet som kväver en. Men vad jag vill dela med mig är att du inte är ensam i att känna så. Jag gör det med och hoppas någon annan kanske har svaret. Jag har gråtit hela dagen igår och började gråta så fort jag vaknade idag. Men jag behöver andrum. Att vara ledsen så länge tar helt på energin och allt jag vill är att få det att sluta. Så du är inte ensam i lidandet. Vill du berätta mer om hur du har det, den sidan du inte visar någon annan, finns denna sida här för dig. Ibland kan det vara skönt att dela med någon även om det sker såhär. Blev kanske inte så mycket tröst för dig men ge inte upp än. Försök hålla ut en liten stund till.

    Trådstartaren

    Det hjälper att höra att det finns någon mer än jag som delar samma upplevelse som jag. Det gör att jag inte är känner mig ensam. Samtidigt känns det så sorgligt och hårt att livet ska behöva vara så här och det gör mig ont att höra att dina tårar inte tycks ta slut. Tack för att du tog dig tid att svara. Det här är mitt första inlägg i mitt livs första forum och jag tror att det kan bli bra att få dela tankar i stunden med andra som vet hur det känns och är att befinna sig i livets olika helveten. Min inkännande chef tog in en vikarie idag och beordrade mig att vara hemma idag för att få andrum och vila. Det finns människor runtomkring som vill stötta, jag glömmer lätt det. Jag tänker att jag behöver försöka att se de små sakerna runtomkring som kan få en att må bättre. Jag tittar ut genom fönstret och ser att solen lyser idag och jag och tänker att jag faktiskt älskar alla årstider, början på hösten med bitande kyla, blå himmel och sol. Det får bli dagens andrum. Kanske kan jag hämta in en bit livsglädje under en promenad. Då ska jag försöka att komma ihåg att lyfta blicken, gå långsamt och känna värmen från solen i ansiktet. Inte stirra ner i marken, gå snabbt och tänka svarta tankar, som jag brukar. En dag i taget. En dag i taget.

    Från en mamma till en annan, du är grym! Jag vet inte vad du går eller gått igenom, vem du är eller vad som tynger dig men du kämpar och du fortsätter kämpa även om du känner att du inte orkar. Om det är något jag vet om dig så är det att du är en fantastisk mamma som fortsätter att finnas för dina barn, och tids nog kommer du att känna tacksamhet till dig själv också, precis som de kommer att göra i framtiden. En dag i taget är helt rätt inställning. Andas och försök hitta de där små solstrålarna som försiktigt skiner igenom varje dag. Du är stark!

    Jag lider när jag hör dig skriva detta men det är också rätt att försöka få ut det, dela med dig. Jag lider också av ensamheten så känner igen mycket i vad du skriver, men vet det finns säkert många saker som skiljer oss åt. Välkommen skriv mer här, du är inte ensam som du märker. Jag vill inte leva mer i ensamheten och vill och behöver också nära vänner som jag kan se och prata med, kunna ha förtroende med men kanske också kunna ha lite lugnt med. Jag finns här i Stockholm och vill berätta det för jag också söker här, där jag finns. Vill du ska veta vi är fler som kämpar och jag vill gärna kämpa med dig, liksom med de andra här som lider av ensamheten. Skriv/svara gärna här.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.