Hem > Forum > Ensamhet > Alltid utanför

Alltid utanför

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag är väldigt ensam. Jag lämnas alltid utanför. Hela mitt liv har jag låtsats att det inte alls är något problem. Jag har visat en falsk fasad utåt, låtsats som att jag visst är normal och ibland ljugit ihop historier för att få folk att köpa min bluff. Jag orkar inte mer.

    Jag är en ung man, ~25, någorlunda atletisk, läser mycket, ser väl helt okej ut, studerar på universitet. Det finns inget som indikerar att jag skulle vara socialt utstött. Men likförbannat har jag problem med det sociala. När folk pratar med mig får jag intrycket att de tycker jag är trevlig men ointressant. Jag kan vara värd att prata med en gång, men jag är inte värd vänskap.

    Jag vill inte få sympati, jag vill inte betala för terapi, jag vill ha en vän. Men hur går man tillväga? Jag är inte intresserad av klubbande, sociala medier, datorspel, fotboll eller annat som folk i min ålder brukar vara intresserade av. Jag har försökt med ett litterärt sällskap där genomsnittsåldern bland medlemmarna säkert är 60, problemet där var min ålder. Jag var klart yngst. Jag visades upp som en maskot men behandlades som ett barn: Jag passar inte in någonstans.

    Hur bör jag gå till väga? Ensamhet är livsfarligt och jag känner hur hopplösheten gror var dag.

    Avatar

    Är det så att du behöver sluta låtsas så att människor får en chans att verkligen lära känna dig? Att hitta sammanhang där man passar in kan vara svårt, jag vet. När man varit ensam länge kan det också kännas som att alla andra redan har sina vänner och inte är intresserade av nya. På det viset är dock tiden vi lever i idag bra, med Facebook- grupper och nätforum för alla möjliga intressen och människor som söker nya vänner. Du har redan tagit första steget mot att hitta forum för likasinnade för att på det viset hitta vänner och det är nog vanligt att man inte hittar rätt forum direkt utan behöver leta ett tag. Kanske kan du prova att se resan som målet och främst fokusera på att utöva dina intressen och släppa tanken på att det ska leda till vänner även om det förstås också är en anledning till att du befinner dig i forumen. Detta för att kunna ta en dag i taget och känna meningsfullhet i stunden trots ensamheten. Om du utstrålar att du är avslappnad kanske detta även underlättar för dig i den sociala kontakten. Världen är stor och det finns vänner åt alla och förr eller senare hittar du dina. Min erfarenhet är att det går trögast i början, från ensamhet till första vännen. Sedan går det lättare och lättare, kanske för att man får bättre och bättre självförtroende och social vana för varje gång.

    Kom till ”Forumet för Gemenskap” och få någon att prata/chatta med, berätta mer om dig, vad du önskar/söker och kanske tillsammans det blir något, kanske en vän finns där.

    https://discord.gg/UZpWTCU

    Jag är väldigt ensam. Jag lämnas alltid utanför. Hela mitt liv har jag låtsats att det inte alls är något problem. Jag har visat en falsk fasad utåt, låtsats som att jag visst är normal och ibland ljugit ihop historier för att få folk att köpa min bluff. Jag orkar inte mer. Jag är en ung man, ~25, någorlunda atletisk, läser mycket, ser väl helt okej ut, studerar på universitet. Det finns inget som indikerar att jag skulle vara socialt utstött. Men likförbannat har jag problem med det sociala. När folk pratar med mig får jag intrycket att de tycker jag är trevlig men ointressant. Jag kan vara värd att prata med en gång, men jag är inte värd vänskap. Jag vill inte få sympati, jag vill inte betala för terapi, jag vill ha en vän. Men hur går man tillväga? Jag är inte intresserad av klubbande, sociala medier, datorspel, fotboll eller annat som folk i min ålder brukar vara intresserade av. Jag har försökt med ett litterärt sällskap där genomsnittsåldern bland medlemmarna säkert är 60, problemet där var min ålder. Jag var klart yngst. Jag visades upp som en maskot men behandlades som ett barn: Jag passar inte in någonstans. Hur bör jag gå till väga? Ensamhet är livsfarligt och jag känner hur hopplösheten gror var dag.

    Jag är väldigt ensam. Jag lämnas alltid utanför. Hela mitt liv har jag låtsats att det inte alls är något problem. Jag har visat en falsk fasad utåt, låtsats som att jag visst är normal och ibland ljugit ihop historier för att få folk att köpa min bluff. Jag orkar inte mer. Jag är en ung man, ~25, någorlunda atletisk, läser mycket, ser väl helt okej ut, studerar på universitet. Det finns inget som indikerar att jag skulle vara socialt utstött. Men likförbannat har jag problem med det sociala. När folk pratar med mig får jag intrycket att de tycker jag är trevlig men ointressant. Jag kan vara värd att prata med en gång, men jag är inte värd vänskap. Jag vill inte få sympati, jag vill inte betala för terapi, jag vill ha en vän. Men hur går man tillväga? Jag är inte intresserad av klubbande, sociala medier, datorspel, fotboll eller annat som folk i min ålder brukar vara intresserade av. Jag har försökt med ett litterärt sällskap där genomsnittsåldern bland medlemmarna säkert är 60, problemet där var min ålder. Jag var klart yngst. Jag visades upp som en maskot men behandlades som ett barn: Jag passar inte in någonstans. Hur bör jag gå till väga? Ensamhet är livsfarligt och jag känner hur hopplösheten gror var dag.

    Hej, prova länkarna till forumet, kom och prata där.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.