Aja… det är väl livet i guess

[Blue Padiro]

Hej allihopa.

Mitt första inlägg här. Vill bara skriva av mig. Har ingen att prata med. Mina vänner förstår mig men jag brukar undvika att prata med dom om det för det känns som att jag bara sprider negativitet då och jag får ångest av att prata om det och jag kan inte berätta allt jag känner för dom.

Ligger i sängen och lyssnar på musik. Vill gå ut men orkar inte duscha så jag ligger bara kvar. Har världens ångest, är gråtfärdig. Behöver närhet egentligen. En lång kram känner jag.

Har precis träffat en jätte fin tjej och jag är så rädd att det bara va ett ligg/kk. Är så himla rädd för att det inte kmr bli något mer. Jag vet att det inte kmr bli något mer. Jag fattar inte varför jag blir så himla kär direkt för att sen ändå stå där ensam. Det ger mig så mycket ångest och förstör oftast för mig. Jag behöver bekräftelse.

Har alltid vart ensam hela mitt liv, vill inte vara det längre. Jag orkar inte. Allt blir så fel hela tiden. Varför kan man inte bara få vara glad och må bra nån gång. Jag har försökt med jätte mycket och det kan vara bra en kort period men så fort jag träffar någon så rasar alltihop för mig. Känner mig sämst. Mitt liv är helt ointressant och har bara vart skit. Har inte åstadkommit någonting. Psykologen smygtittar på klockan hela tiden så jag slutade gå dit.

Jag känner bara att jag vill undvika människor för jag är så rädd för att bli sårad men samtidigt så är en trygg famn det enda jag behöver just nu…

Är så nära på att radera hela texten

[Red Kylade]

Jag kan identifiera mig i det du säger ganska mycket. Mitt liv är totalt ointressant och jag känner mig som en sopa. Ensamheten jag känner bottnar nog i ett slags bekräftelsebehov. Jag vill kunna vara någon som betyder något för någon annan för jag betyder inget för mig själv.

Jag är alltid den som blir lämnad i relationer. Det påverkar mitt ego och min självbild negativt tills jag inte vågar eller orkar engagera mig längre.

Tur man har musik och en stor skön säng iallafall.

Fuck my life // David

[Blue Padiro]

David, det är precis som du beskriver det. Och jag håller med. Tur man har musik och stor skön säng verkligen.

Förknippar du bekräftelse med kärlek? Känner du att du är dig själv med den tjejen? Fattar att du inte vill prata med en sån psykolog. Kan du inte försöka med en ny? Eller så kanske du kan välja en av dina vänner som du vet klarar av att du är “negativ” ofta utan att döma dig.

Tror inte någon av er är ointressanta. Däremot vet jag att vi är många som har svårt att hitta en plats att passa in på. Antingen på grund av ohälsa eller för att vi tänker annorlunda än alla andra och då också får svårt att uttrycka oss eller helt enkelt håller mycket inom oss.