Jag är inte familjär med BDD, men känner igen delen du beskriver om att vara uppfylld av tankar. Mina kan vara ältande ibland.
Oavsett diagnos kan tillståndet vara olidligt, och själv kan jag emellanåt känna att jag inte vill vara i nuet, med allt vad mitt tillstånd innefattar. Även om förståelsen för den egna diagnosen är stor tar det inte bort känsla av vilsen- eller tröttheten för det faktum man befinner sig i.
Acceptans för hur jag fungerar är en av de bästa metoder jag använt mig av. Fast att acceptera mitt tillstånd behöver inte nödvändigtvis vara en acceptans för att just jag ska ha det som jag har det just i stunden. Det handlar nog mest om vad jag fokuserar på. Ibland lyfter jag perspektivet och ser helheten och storknar av övermäktigheten. Då får jag verkligen tvinga mig att tänka på en begränsad sak i taget. Det kan vara precis tvärtom då jag är i detaljerna och bara upplever något i stunden som är jobbigt. Då kan jag lyfta blicken och tröstas av att jag bara är i ett fragment av min livstid.
Vad vill/kan du fokusera dig på? Hur skulle du vilja tänka? Har du möjlighet att välja tankespår? Har du verktyg för att påverka dina tankar i någon riktning?
Frågorna är retoriska, och du kan ignorera dem, låta bli att svara eller göra precis som känns rätt för dig.
Var rädd om dig.
