Jag har kämpat med social ångest/fobi i princip hela mitt liv. Har alltid haft svårt att prata med folk utanför närmaste familjen och bästa vännerna, fick kämpa som bara den i skolan eftersom jag var så himla duktig men “för tyst” och därav inte kunde få de betyg lärarna sa att jag förtjänade osv. Allt var som värst under min gymnasietid, jag hamnade i en depression och klarade med nöd och näppe att gå ut skolan med fullständiga betyg. Under den tiden hade jag daglig ångest och undvek de flesta sociala situationerna, till och med skolkade vilket inte alls var likt mig. Snabbspola fram till idag, två år senare. Jag mår bättre, har inte samma typ av ångest längre. Jag utsätter mig hela tiden för situationer som är jobbiga (tro mig, om ni visste vad jag gjorde just nu skulle ni inte tro mig när jag sa att jag har de har problemen). Trots det lever alla tankar kvar. Inte ångesten – tankarna. Det är som att alla år av ångest har förstört mig. Jag vet inte hur man är i sociala situationer, jag vet ingenting. Så fort jag har en konversation med någon blir jag helt blank, hjärnan bara stänger av. Jag kan inte svara ordentligt. Jag vet inte vem jag är. En simpel fråga som “vad tycker du om den här färgen?” ställer till det så otroligt i min hjärna. Kaos. Jag stänger ner. Vet inte vad som är rätt eller fel, vet egentligen att det inte finns något rätt eller fel, svarar ändå “… jag vet inte” för jag vet inte. I den stunden vet jag på riktigt ingenting. Om någon skämtar med mig tar det flera sekunder för mig att bli säker på att den andra personen verkligen skämtade, för jag måste vara 100% säker innan jag reagerar. Och när jag reagerar blir det inte alls genuint. Jag har alltid haft sån hård kontroll över mina känslor pga min sociala fobi, så jag kan inte alls reagera naturligt på någonting i sociala situationer. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan göra så otroligt stora och läskiga saker utan problem men när det kommer till så simpla saker som att umgås, prata och vara med andra människor fungerar ingenting. Och jag är så rädd att det ska vara såhär för alltid. Jag vet inte ens varför jag skrev om det här… vad jag vill få ut av det. Kanske någon känner igen sig? Eller har något tips eller råd? Jag vet inte. Jag är bara frustrerad. Och ledsen.
