Härom dagen blev jag rädd , har levt under svår stress under lång tid jag lever med en pojkvän som hör röster och missbrukar amfetamin om och om igen, bra ..dåligt bra.. dåligt.. bra ..dåligt. knarkar får utbrott rena rama helvetet han är vaken i tre dagar blir tagen av polis, för att sedan sova i tre dagar. Riktig jävla circus
jag lider av ganska svår psykisk ohälsa som det är! Men genom att försöka bara överleva min pojkväns problem så får inte mina problem ta nån plats överhuvudtaget , – förrän det blir bra/ lugnt med pojkvännen . När han är stabil då kommer mitt mående och min psykiska ohälsa fram igen. Ja jag måste liksom trycka bort den för att överleva min pojkväns problem.
men så var det bra ett ganska långt tag, och en grej hände som gjorde att jag mådde jättebra.. men jag har allvarliga psykiska problem.härom dagen sa jag för mig själv- jag tror på riktigt att jag håller på att bli galen . För scener spelas upp i mitt huvud från förr, och rätt vad det är så ryter jag – men din jävla fitta håll käften! Och slår till nån grej för det är som jag blir kränkt på samma sätt som då.är det PTSD?
Har PTSD för en allvarligare grej, men kanske har det för de gånger jag blivit allvarligt kränkt verbalt också.
Sen jag känner mig konstant iakttagen ,speciellt av fönster, tänker att där står det nån och granskar mig. Känns även som att jag är huvudpersonen i den här världen! Det är ingen positiv känsla utan otäck känsla. Ja listan kan göras lång på mina psykiska problem. Men vill hålla lite för mig själv också, men vad tror ni.. är det stor risk att jag kommer bli ett totalt psycho?
man kan ju också se det såhär: om det inte skulle vara så mycket problem och ansvar runt omkring mig, skulle jag kunna leva ut min psykiska ohälsa, och då kanske min psykiska ohälsa förvärras ? Mycket tankar och funderingar tacksam för svar
