Har levt nu i 6 år av intensiv psykisk press mycket lättare de senaste två åren, men ändå, dubbelliv som måste döljas till varje pris, missbrukande pojkvän, mor som far illa psykiskt i sin relation, syskon som riskerar att bli hemlös och är självmordsbenägen, stötta mor som är förkrossad pga det, samtidigt som jag far illa i min relation till min pojkvän, kan vakna mitt i natten av att min pojkvän slår sönder lägenheten och gallskriker att nån försöker mörda honom. Då måste jag fly, hem till min egna lägenhet, kanske är det så sent att inga bussar går, då måste jag gå och riskera att bli våldtagen eller rånad, hålla uppe en glad fasad trots allt detta, för att inte avslöja att jag är med mannen min familj hatar och föraktar,
I början hade jag stress utslag över hela kroppen som kliade mest hela tiden samtidigt som jag praktiserade på ett ställe där dem var ganska hårda mot mig.
Nu har jag sjukskrivning och är befriad från arbete, men min kropp börjar liksom kollapsa jag orkar gå hundra meter sen orkar jag typ inte mer, jag är faktiskt rädd vad den här omänskliga stressen och pressen gör med min kropp,
jag skulle inte hellre vara i Ukraina och kriga ! Men jag tycker ändå det är omänskligt på nåt sätt. mitt liv.
