PMDS

Jag har haft PMDS sen jag kom in i puberteten och fick min diagnos för två år sedan, är nu i 25-års åldern. Mina symptom är intensiva depressioner från ägglossning till mens och jag äter sedan 1 1/2 tillbaka antidepressiva cykliskt. Behandlingen fungerar fantastiskt och tar verkligen udden av mina värsta symptom, självmordstendenser och liknande. Jag är i ett förhållande med en fantastisk man som älskar och stöttar mig, han har till och med en app så han kan hjälpa mig hålla koll på min cykel. Jag är lycklig men problemet är väl egentligen att jag fortfarande trots mediciner fortfarande känner av pmds symptomen. De två veckorna varje månad som jag är sjuk kan jag ofta övermannas av en känsla av att min pojkvän inte älskar mig, att han kommer lämna mig eller att han kommer förlora intresset efter som ”vem vill vara med en tjej som måste äta medicin för att fungera”. Jag vet att han älskar mig och att detta bara är i mitt huvud och samtidigt blir jag rädd att mitt överdrivna behov av bekräftelse under dessa perioder kommer få till följd att han tröttnar. Mina tankar målar på detta sätt in mig i ett hörn varje månad. Alla dessa tvivel försvinner sekunden jag får mens och jag slutar att över analysera allt. Problemet är väl att alla dessa tvivel och tankar känns så extremt verkliga och påtagliga den period då jag är sjuk. Jag försöker verkligen vara snäll och förlåtande mot mig själv men det är svårt när det rör sig om kemiska reaktioner som jag inte kan styra över. Vet egentligen inte varför jag skriver detta, känner väl mest att jag behöver ventilera antar jag. Hur öppna är ni med era kännslotillstånd inför er partner?