I början av tjugoårsåldern fick jag brutala ptsd attacker, minnen kom upp som varit begravda i min hjärna i typ 16 år, nu kom allt tillbaka. Det var fruktansvärt. Det går inte att beskriva. Jag bara spydde hela kroppen kom ihåg ångesten allting kom plötsligt upp till ytan, vägde till slut kanske 42 kilo för jag kunde inte äta, jag bara spydde upp allting igen så därför åt jag inte alls . Jag var döende, blev inlagd på psyket, för jag vägde för lite och hade pratat om mina ”sista dagar ” tänkte ta livet av mig, Dem lyssnade dock inte på att jag sa att jag hade ptsd , dem fokuserade på schizofreni och autism. ( jag lyckades hålla mig från att spy när jag var inlagd) men mådde illa ofta.
det var längesedan jag hade en attack, detta är nu 12 år sedan jag blev inlagd första gången.
men min ptsd ligger bakom allting. All min psykiska ohälsa beror på min ptsd.
jag minns när jag fortfarande kände den där bubblande känslan av ångest som jag inte hade kontroll över whatsoever dvs en attack kom helt utan förvarning. Det behövdes ingen trigger , inga lukter eller nåt annat. Bara helt utan förvarning. Jag kämpade med det här varje dag att försöka trycka undan minnena och ångestattackerna , en dag lyckades jag ”stänga locket” igen, jag vet inte exakt vad jag gjorde men jag lyckades, jag tror det var att jag började fokusera på utseendet igen att tänka jag är ful, nånting gjorde att ”locket stängdes ” igen framtill att jag flyttade in till min pojkvän jag tog amfetamin oralt inte nasalt, alltså jag åt det, ganska mycket. Och det måste ha varit det som gjorde att jag blev otroligt sjuk.. jag fick upp minnen varje sekund jag satt på golvet och gungade fram och tillbaks , jag behövde duscha men skulle jag gjort det skulle ”locket öppnas igen” Och jag hade fått en sån fruktansvärd ångest attack igen jag gjorde allt jag kunde för att det inte skulle hända dvs man kan kan inte röra sig hastigt då ”hoppar locket av lättare” kan man uttrycka det , så jag satt bara på golvet och gungade överkroppen fram och tillbaka, vägde otroligt lite igen eftersom jag inte åt, blev inlagd- igen det var det jag ville den här gången, jag bad typ på mina knän att jag inte skulle behöva återvända till lägenheten där jag blev så sjuk, så jag fick en plats på psyket.
vad som förbryllar mig är hur det här fungerar …jag förträngde händelsen när jag var fyra år direkt efter det hade hänt så mycket som det gick, det var ENDA sättet att överleva. Till slut när jag var i början på tjugoårsåldern så gick det inte längre att förtränga , varför är det så egentligen?
Att förtränga är min överlevnad bokstavligt talat.
