Nu har jag haft ca en månad på mig att låta mina diagnoser, som jag äntligen fått ,att smälta in lite och jag kan på nåt konstigt vis ha en underlig känsla av ro, lättnad och faktiskt en frihet…
Kanske är det en fördel att få en diagnos när man kommer upp i min ålder än för en yngre tonåring. Man har en annan självinsikt, man vet redan innan att man måste välja på 2 alternativ: att lära sig att leva med diagnosen/erna med hjälp av medicin/terapi eller lägga sig ner och dö..jag VET hur tufft det kan vara i den åldern när man mår som “VI”
I den åldern är man inte lika “bekväm” eller lika framåtblickande som man är när man är 45…Jag har lite mer erfarenhet och lite mer konsekvens tänkande….när man är ung tonåring och mår riktigt, riktigt dåligt psykiskt, då ser man i regel bara en utväg…då hoppas jag att där finns nån vid deras sida som slåss och kämpar för dom, det hade tyvärr inte jag…. NU är jag glad att jag överlevt min barndom och uppväxt för annars hade jag ALDRIG fått reda på detta och faktiskt få höra, att den känslan man har burit med sig hela livet, att känna sig annorlunda, att inte passa in , att den va sann..att det har varit helt ok att känna så …Visst, INGET barn ska behöva gå igenom ett sånt helvete, som jag gjort..INGEN ska gå genom livet utan nära vänner, INGEN ska behöva vara rädd för att gå till sitt jobb,INGEN ska behöva anklagas och vara det svarta fåret bara för att INGEN förstår…Nä,på nåt vis känns det som jag fått upprättelse , men jag har fått kämpa själv för att komma hit och det har tagit lång tid för att få mina svar. Men det va det fan ta mig värt!!
Alla ni äckliga jävla idioter som under mitt liv har gjort mig illa, som slagit,spottat,sparkat,hånat, ljugit,svikit,hotat och tagit bort allt vad självkänsla heter…
Det e ju egentligen ni som är sjuka och för det finns ingen diagnos, terapi eller piller…den enda och den snabbaste hjälpen för er är en kula i huvet…
Jag tror att allt kommer att bli mycket bättre, jag känner det…för MIN egen skull först o främst, sen för mina barn och för hjärtat..dom har tagit så mycket skit från mig och försöka ha en relation med nån, där humöret skiftar 5-6 ggr på en förmiddag, sitter o stortjuter i 2 timmar utan anledning , sårar sina närmaste och gör dom illa…det FUNKAR inte…så för att mina barn ska kunna lita på mig och känna att jag är stark nog att stå upp för dom så måste jag ha hjälp.
För att min finaste hjärta ska slippa behöva tassa på tå, för han inte ska behöva oroa sig eller stressa, eller undanhålla saker för att jag inte ska gå i taket , utan känna att han är tillsammans med en glad och sprallig tjej…så måste jag ha hjälp..och jag ska ge allt jag har.
MEN samtidigt som jag jobbar på, att bli en dräglig och hyfsat normal person ,så MÅSTE dessa nämnda personer oxå hjälpa till lite….men inte att ta skit hela tiden utan att ha förmåga att kunna lyssna på mig när jag behöver prata och bearbeta den processen jag går igenom. Kan jag få den hjälpen av er, så hade det betytt jättemycket för mig ❤
